Jag trodde det skulle vara enkelt

Krönika i Norra Halland, 18 oktober 2013 

Jag och bröderna var nyligen i Östersund för ett uppträdande. På väg ut från hotellet stöter jag på en man som inte är vid sina sinnens fulla bruk. Hans tomma blick och raglande steg oroar mig. Därför går jag fram och frågar om allt är okej. Han svarar inte. Jag lägger armen om hans axel och frågar om jag kan hjälpa honom med något.

Han suckar tungt, sänker huvudet och börjar sjunka ihop. Jag tar ett stadigare grepp för att hålla honom uppe. Det är inte bara alkoholen som försvagar honom. Jag känner att det är något annat som också dränerar hans själ på energi – något som orsakar en sådan smärta att han inte ens kan få fram några ord.

Men efter en stund bryts tystnaden. ”Tjugofyra år”, viskar han, samtidigt som han begraver ansiktet i sina händer. ”Hon har lämnat mig… efter tjugofyra år!”

I hans tårsprängda ögon ser jag förtvivlan. Men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag måste stå där. Och hålla om honom. Just nu behöver han bara en sak: hjälp att bära smärtan. Och märkligt som det kan låta, jag känner den verkligen. Inte bara medömkan för en stackars alkoholist, utan en påtaglig känsla av sorg och smärta.

Visst, han hade kanske förtjänat detta? Han kanske lät alkoholen förstöra hans äktenskap? Vem vet, han hade kanske misshandlat henne? Eller… var det bara det att han inte såg henne? Vad det än var, vem var jag att döma? Här stod en man vars smärta var lika verklig som hans rädsla. Rädslan av att vara ensam. Rädslan av att bli övergiven. Rädslan av att inte kunna vara till glädje för någon. Allt det där kände jag. Hans förtvivlan blev min. Hans tårar blev mina.

En del av mig hade svårt att förstå varför jag kände som jag gjorde. Men i nästa stund inser jag. ”Jag trodde det skulle vara enkelt!” säger mannen med skälvande stämband. Sedan blundar han och börjar gråta som ett barn. ”Jag trodde det skulle vara enkelt!”

I ett ögonblick av skakande déjà vu påminns jag: Var inte det mina ord, de jag senast sa till mig själv kvällen innan. En märklig känsla infann sig: Var mannen verkligen en främling? Eller var det en framtida version av mig själv som jag stod och höll om? Tanken skrämde mig.

Så mycket som jag älskar livet – och mitt äktenskap – så har jag mer än en gång sagt: Jag trodde det skulle vara enkelt. Men sanningen är att inget är enkelt. I synnerhet när det gäller det som är viktigt. För det viktigaste och bästa i livet är också det svåraste. Familjerelationer, vad kan vara av större betydelse? Samtidigt, vad kan vara mer komplicerat? Att vara make, att vara pappa, vad kan skänka större glädje? Samtidigt, vad kan kännas mer ansvarsbetungande? Motsatserna ger sig ständigt tillkänna. Och så måste det vara. Vi vet inte vad fullständig lycka är förrän vi har vadat igenom den djupaste sorgen. Och ljuset blir aldrig så förlösande för oss som efter vandringen i mörkrets dal.

Men vad betyder detta egentligen? Det betyder att vi måste rikta våra blickar mot ljuset. Hur då? Genom att kämpa för det som är värt något i våra liv. Speciellt kärleken. För likt den man jag nu försöker trösta går ingen säker. Tar vi livet eller varandra för givet kan vi alla hamna i ensamhetens grop en dag.

En taxi kör upp framför hotellet. Den har kommit för att hämta mannen. Men innan vi släpper taget om varandra får jag en plötslig ingivelsen: ”Du måste ringa henne!” säger jag vänligt men bestämt. ”Säg att du är ledsen! Be om förlåtelse! Säg att du älskar henne – och visa det också!”

Han klarnar till i blicken och nickar medgivande. Jag ser att han vill försöka. Därför känner jag ett visst hopp när vi skiljs åt. Jag önskar honom all lycka. Och rådet jag gav honom, det var förmodligen riktat lika mycket till mig själv. Idag firar jag och min hustru vår 17åriga bröllopsdag. Hon är det bästa och vackraste i mitt liv.

Allt det som är värt att kämpa för.