Filtrera inte bort ditt rätta jag

Krönika i Norra Halland, 6 juli 2018.

I Gäddvik, på Lygnerns sydvästra sida, tar jag och dottern oss ett kvällsdopp. Solen, som snart slumrar in bakom horisonten, skänker sina sista ljusstrålar. Det är svårt att låta bli att ta några bilder i det perfekta kvällsljuset.

När vi kommer hem sorterar vi bilderna och väljer ut några att lägga upp på sociala medier. Clara har nyligen upptäckt Instagram (på gott och ont, tycker denna pappa) och visar mig hur jag kan få bilderna att se ännu bättre ut med olika filter. Det är specifikt en bild som hon kommenterar, en närbild på mitt ansikte i profil.

”Det finns ett filter som kan få ditt ansikte att se mer mjukt och lent ut, om du vill,” säger hon.

Hon hade sett det jag själv såg. Kvällsljuset var visserligen vackert, men samtidigt hade det avslöjat – vad ska vi kalla det för – en del ojämnheter i ansiktet. Dessutom kom rynkorna tydligare fram. Och vid närmare inspektion, ögonlocken hängde längre ner än för några år sedan och öronen har definitivt blivit större. För att inte tala om håret. Det var länge sedan jag sa farväl till det. Hjälp! Här krävdes det nog mer än ett filter.

Men just som jag börjar undersöka vad Instagram har för livräddande filter stannar jag plötsligt till. Vad sysslar jag med? Vem är det jag försöker lura? Jag stängde ner fönstret med alla specialfilter och tittade på bilden igen. Denna gången såg jag något annat. Ojämnheterna var inte fula. De var erfarenheter från ett långt, rikt liv. Rynkorna vid ögonen, varför skulle jag skämmas för dem? Jag såg tecken på visdom och tålamod vunnen under åren. Och öronen? Tja, de var ändå söta om jag får säga det själv.

Jag bedömde till slut att bilden var helt okej. Ja, faktiskt ganska vacker. Vacker för att den var äkta. Det var jag. Utan filter.

Mitt mål är inte att klaga på filter i sig. Som amatörfotograf är jag väl medveten om bland annat vikten av rätt ljus och kontrast för att höja kvaliteten i ett foto. Men i metaforisk mening, hur många av oss använder inte ”filter” när vi vill visa upp oss för omvärlden? Hur många av oss visar upp vår äkta sida?

Det kan ha lite med åldersnoja att göra – som jag var frestad att falla för – men med tanke på att detta fenomen omfattas av både unga och gamla tror jag problemet grundar sig i något mycket större: Vi är helt enkelt rädda att bli avslöjade. Av någon anledning vill vi inte att folk ska se vårt rätta jag.

Jag hör många prata nuförtiden om hur kärlekslöst vårt samhälle har blivit. Jag håller delvis med. Men kanske än mer allvarligt, med tanke på dagens ämne, hur är kärleken mot dig själv? Om du inte kan lära dig att älska och tycka om dig själv som du verkligen är, hur svårt får du inte då att visa kärlek mot andra. Jag tror inte det är fullt möjligt.

Säg efter mig: Jag är värdefull. Jag är unik. Jag är vacker. Och bara för att träna på dessa sanningar, nästa gång du lägger upp en bild på dig själv, våga välj #nofilter. Det kommer kännas bra, jag lovar.