Skip to content

En politiker i familjen

August 20, 2017

gwxM2wAK

Som flera av er redan vet ska storebror Richard ställa upp i nästa riksdagsval för Moderaterna. Jag kan inte tala för hela släkten, men jag en känsla av att ingen blev förvånad att han ville bli politiskt engagerad. Han har egentligen varit politiker hela livet. Han älskar att debattera och har en passion för samhällsfrågor. Och för att uttrycka mig diplomatiskt, han har rört runt i åsiktsgrytan på Twitter mer en några gånger – och ibland skvalpar det till ordentligt.

Jag skriver inte detta inlägg som en kampanjtext för storebror. Han är duglig nog att föra sin egen talan. Men eftersom han är en offentlig person vet jag att många är nyfikna på det som nu har hänt. Och eftersom jag står honom nära och har vuxit upp med honom kanske finns det någon inside information? För journalister, kanske någon smaskig nyhet?

Nämnde jag att det är helt acceptabelt med alla former av mutor?

Precis som alla andra har Richard svagheter och styrkor såklart. Och precis som de flesta bröder har vi haft våra duster (i min ungdom ville jag ibland strypa honom), men några av mina gladaste stunder i livet har också varit i hans sällskap. Om skrattanfall vore en OS-gren skulle vi bröder lätt ha vunnit guldmedalj.

När vi träffas pratar vi om det mesta. Men det har blivit mer och mer om politik, ofta amerikansk politik som är ett av mina egna stora intressen. Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men det hade varit fett nice (för att citera mina barn) med en bror som utrikesminister någon gång i framtiden.

Men först måste han ta sig in i riksdagen. Kommer han att lyckas? Jag tror faktiskt att han har en chans. Det finns mycket som talar för det.

För det första har han ett järngrepp om sociala medier, med ett av landets största skara följare. Hans åsikter är brett respekterade, även bland hans opponenter. Folk känner honom redan som en person som vågar säga vad han tycker. Richard har, liksom jag själv, en allergi mot politisk korrekthet. Han vill diskutera sakfrågorna – med alla folkvalda –  och finna praktiska lösningar, utan inblandning av politiskt maktspel och överdriven retorik. Om vi hade fler politiker som tänkte så då hade vi förmodligen kunnat undvika det parlamentariska skeppsbrott som vi ser idag.

För det andra, och mest väsentliga, Richard har en gedigen bakgrund. Vad menar jag med det? Dels hans uppväxt. Han föddes i en familj där man från tidig ålder fick lära sig att arbeta hårt för det man ville uppnå samt att bidra till hushållskassan (Vi var långt ifrån någon rik borgarfamilj). Vi var dessutom sju barn. Respekt, samarbete och hänsyn var viktiga ledord i familjen.

Sedan har Richard, utöver artistkarriären, varit framgångsrik egenföretagare, bland annat som teaterchef och radioprofil. Dessutom har han arbetat aktivt i näringslivet med höga poster inom idrottsrörelsen och restaurangbranschen. Han är lätt för att lära sig, är inte rädd för utmaningar och har ett stort hjärta, med många exempel på givmildhet.

Det finns mer att säga såklart , men det räcker för denna gång. Ni förstår nog bilden. Jag tror att han kommer att lyckas. Den 9 september 2018 får vi veta om jag har rätt.

Lycka till, brorsan!

600

Advertisements

Gilla läget

June 22, 2017

Krönika, Norra Halland, 22 juni 2017

Livet blir sällan som man har tänkt. Men det brukar gå bra ändå.

I lördags cyklade jag Vätternrundan och fullbordade därmed resan mot en Svensk klassiker. Jag är oerhört glad och tacksam för denna erfarenhet. Inför just Vätternrundan hade jag gjort många planer om hur både träning och lopp skulle se ut. Men allt blev inte riktigt som jag hade tänkt.

Jag hade bestämt att ägna hela våren åt cykelträning, circa 200 mil. På grund av dåligt väder och andra faktorer blev det bara träning 2-3 veckor, circa 50 mil. Bara att gilla läget.

På grund av tidigare erfarenheter med sömnbrist innan loppet hade jag bestämt att jag skulle försöka sova minst sex timmar. Det blev en timme. Surrande flugor, brummande AC, tryckande urinblåsa, ringande telefoner (mitt i natten) och en hjärna på högvarv är ingen bra kombination. Bara att gilla läget.

Hemma hade jag ägnat timmar åt att baka mina egna nyttiga energikakor eftersom min mage inte svarar så väl på köpta energiprodukter. Vad tror ni jag glömde att ta med till starten? Bara att gilla läget.

Jag är medlem i världens finaste cykelteam, Team Magnus. Tanken var att vi skulle hålla ihop en klunga hela vägen till mål för att hjälpa varandra och samtidigt ha roligt på vägen. Och precis så blev det… ända tills jag tappade bort klungan och fick cykla andra halvan av loppet, 15 mil, på egen hand. Bara att gilla läget.

Under året har jag ibland fantiserat om målgången på Vätternrundan, om hur jublande vänner och bekanta tar emot mig. Men det fanns ingen där. Andra cyklisterna i olika cykelteam överöste varandra med kramar och high-five. Men var fanns mitt team? Åskådare kom fram och tog bilder på sina svettiga hjältar. Och mer kramar. Jag ville också krama om någon – åtminstone jubla högt. Jag hade ju för sjutton klarat det! 

Jag ler mot närmaste person, en äldre dam, och höjer näven i luften och ropar ”Yeeesss!!!” Den stackars kvinnan blir vettskrämd. Hon rycker till och tittar upp på närmaste trädkrona och låtsas att hon inte ser mig. I mitt inre skrattar jag åt ironin. Bara att gilla läget.

(Senare blev det så klart många kramar och upplyftande samtal med återförenade cykelvänner samt ett kärt möte med familjen.)

Jag hade önskat hoppa i en fontän för att fira Klassikern. Det fick bli Vättern istället. Och när jag låg på rygg i det svala vattnet kunde jag förnimma den där stilla rösten som kommer till oss ibland. Det blev inte riktig som du tänkt dig, Louis. Men gick det inte bra ändå? Du klarade det. Du klarade det! Gissa om jag gillade läget?

Livet är som en Vätternrunda, underbart men svårt – och inte riktigt som man trodde det skulle vara. Men det blir ju bra ändå till slut. Vi kommer att klara det!

Bara att gilla läget.

Vätternrundan-2017_2017-06-17_MJ(WEB)1-5

Foto: Mattias Järelöv

Rundan och Klassikern

June 19, 2017

Jaha, då var det klart. Jag känner mig otroligt glad, upprymd och stolt över att på ett år tagit mig igenom Vansbrosimmet, Lidingöloppet, Vasaloppet och nu Vätternrundan. Nu kan man kalla sig själv en Svensk Klassiker… om nu det skulle vara så viktigt med en titel. Viktigast för mig är att jag har uppnått ett långsiktigt mål och att jag på vägen dit haft väldigt fina och roliga upplevelser. Och som bonus mår min kropp (och själ) bättre än någonsin.

Jag har fått frågan vilket av dessa fyra lopp jag tycker är tuffast. Utan tvekan Vätternrundan, har jag svarat. Samtidigt som den är underbar på sina håll, så är den brutal. Detta lopp ger mig mer smärta, illamående och verk än något annat (Min stackars lilla bakdel fick kämpa hårt för att överleva denna gång).  Men det är också det som är det fantastiska. För när man väl kommer i mål är lyckan så oändligt stark. För man klarade det. Man klarade det! 

Det fina med just Vätternrundan är att man också kan vara del av en stor grupp personer som trivs tillsammans och som strävar att stötta och hjälpa varandra. Sedan flera år tillbaks har jag tillhört en sådan grupp, Team Magnus. Jag ska inte ta för mycket utrymme här men klicka gärna på länkarna nedan för att veta mer. Team Magnus cyklar för livet. Under Vätternrundan, till exempel, hedrar vi någon i vår närhet som har gått bort och tillägnar våra tankar och ansträngningar till just den personen. Mycket annat gott och gemenskapsbyggande görs också, med Sveriges största eldsjälar i spetsen av verksamheten. Om du inte redan är medlem i Team Magnus önskar jag dig varmt välkommen.  🙂

20170616_165411

Dagen innan loppet samlades vi i Motala kyrka för den traditionella minnesceremonin. en stund av stilla reflektion, vacker musik…

Skärmavbild 2017-06-19 kl. 16.00.37

… och tankar från Team Magnus medlemmar om anhöriga som gott bort. Här berör Carl-Johan Malm åhörarna med minnen och känslor rörande hans far, Per, som avled i cancer förra året. Carl-Johan cyklade för Per i årets Vätternrunda – på sin bästa tid någonsin: 7:44.

Sedan var det dags att hämta nummerlappar, köpa kolhydrat-shots, snacka taktik, kolla lufttryck, äta pasta och försöka sova några timmar. Jag la mig kl 21. Ställde klockan på ringning kl 03:30. Trodde jag skulle få sova minst sex timmar. Den blev en. Bara att gilla läget.

Vätternrundan-2017_2017-06-17_MJ(WEB)1-5

Jag tar mig ner mot starten. Men precis när denna bild tas inser jag något förskräckligt.

Skärmavbild 2017-06-19 kl. 15.35.43

Mina speciallagade energibollar, som jag hade ägnat mycket möda åt att förbereda – och som skulle hjälpa mig runt sjön (utan att må illa som jag ofta gör av vanliga energikakor och drycker) låg kvar i stugans kylskåp. Snacka om ödets ironi. Det var ju dessa bollar som höll mig vaken halva natten, då jag tänkte en miljon gång: Glöm dem inte!

20170617_044536

Ja, ja… bara att skratta åt sin egen virrighet, le för kameran och ge sig av mot startfållan. 04:50 bär det av.

Sub10-gruppen bestod av ett härligt gäng Team Magnus veteraner blandat med några nykomlingar. Stämningen var på topp och vädret strålande. Det blev en avspänd, trevlig och social resa ner mot Jönköping. Roligt att få lära känna nya vänner längs de vackra vägarna.

Efter Jönköping kom jag dock lite på efterkälken då jag försökte hjälpa en team-medlem som tappat kraft i backarna. Vi cyklade tillsammans till Fagerhult där han ville vila ett tag. Jag satte därmed upp på sadeln med ett mål i sikte: ansluta mig till resten av sub10-gruppen. Jag bedömde att jag låg 15-20 minuter efter. Så jag höjde tempot rejält.

Problemet var att gruppen aldrig dök upp. Och när jag cyklat förbi Hjo misstänkte jag att jag måste ha missat dem någonstans. Och som jag sedan fick reda på, jag cyklade troligen förbi dem redan i Fagerhult, där de stannat rätt länge, vid en annan depå än den jag stannade vid.

Så hela den andra halvan av Vätternrundan, 15 mil, cyklade jag själv. Jag saknade självfallet det goda sällskapet, men… vad gör man? Det var bara att bita i, trycka ifrån och tänka glada tankar. Och ska jag vara ärligt, det gick ändå helt okej. Vädret var ju strålande, utsikten bländande, vindarna gynnsamma. Och människorna, jag kunde inte fatta det? Många var så trevliga. De ville prata och heja på mig, sjunga för mig (behöver jag berätta vilken sång?) och ropa mitt namn. Vad lustigt, tänkte jag, att så många känner igen mig. Men sedan insåg jag varför. Jag hade ju satt nummerlappen på ryggen, med mitt namn tydligt för alla att se. Bra taktik, Louis Herrey.

Vätternrundan-2017_2017-06-17_MJ(WEB)2-8

Denna bild är tagen 50 meter innan målgång. Jag är sliten och trött, men oerhört glad. När jag rullar över målgången på tid 10:31 kan jag inte hålla glädjetårarna tillbaka. Jag gjorde det! Min femte Vätternrunda. Min första Klassiker.

20170617_155723

Strax efter min målgång kom resten av min sub10 grupp i mål – alla tillsammans i två snygga led. Jag önskade att jag kunde varit med dem hela vägen. Men det kommer nya år. Nya Vätternrundor. Jag kommer tillbaks. (Viggo också)

Vätternrundan-2017_2017-06-17_MJ(WEB)2-21

Jag lovade mig själv att jag skulle hoppa i vattnet, helst i en fontän, efter jag hade fullbordat Klassikern. Jag hittade ingen, så Vättern fick duga. Det är inte ofta jag spänner musklerna för allmänheten, men denna gång tyckte jag att förtjänade att få spänna mig lite. Det bor en Superman eller Superwoman i oss alla. Att livet ger oss möjlighet att ibland få gräva fram våra superkrafter, vilken glädje. Att veta att vi kan mer än vad vi tro, vilken styrka.

Vi ses i Motala nästa år.

Tack till Mattias Järelöv för ditt bidrag med (de finaste) bilderna 2, 3, 6 och 8.

Vem tror du att du är?

November 25, 2016

Krönika i Norra Halland, 25 nov 2016

Vem skulle ha trott, bara för några år sedan, att släktforskning skulle bli en sådan modefluga? Idag har vi flera hundra tusen svenskar som kartlägger sin släkt. Och det börjar i allt lägre åldrar. Högstadier erbjuder numera släktforskning i elevens val. Sedan hjälper det såklart med TV-program som ”Allt för Sverige” och ”Vem tror du att du är?” som engagerar allt från utlandssvenskar till kändisar att leta efter sina rötter.

Vad är hemligheten till släktforskningens framgång? Förutom den webbtekniska utvecklingen som gör allt mer lättillgängligt, släktforskning hjälper många att finna sig själva. Själen, om du så vill, finner ett rum där den upplever ett sammanhang: att man tillhör något mer än det man ser. Jag tror inte att det är en tillfällighet att släktforskning ofta beskrivs som att ”hitta sina rötter”, för när vi förstår mer om våra förfäder förstår vi mer om oss själva.

Under de senaste åren har jag tänkt mycket på dem som levt före mig. Vem var de? Vad levde de för? Vilket arv lämnar de efter sig? Som en konsekvens av dessa frågor har andra frågor fötts inom mig. Vem är jag och vad lämnar jag för arv bakom mig? Vilken mening har mitt liv? Och när jag likt mina förfäder lägger mig till min vila, är då mitt livsverk förpassat till historiska gömslen, eller har det fortsatt betydelse för någon?

Det är omöjligt att svara på dessa frågor. Men det är bra att ställa dem då och då, för det hjälper oss att förstå en människas betydelse på ett djupare plan: att vi inte bara lever här och nu. Sammanhanget är mycket större än så. Det vi gör idag – hur vi förvaltar vår familj, vårt samhälle, vår jord – kan ha stora konsekvenser för framtiden.

Några av er vet att jag älskar havet. Jag har också, mitt i livet, funnit en kärlek till träbåtar. När jag förra vintern renoverade en gammal träsnipa omslöts jag av en känsla jag inte riktigt kan beskriva. Jag upplevde, trots min oerfarenhet, att detta fanns i mitt blod på något sätt. Jag kände också av någon anledning att jag ville döpa om båten till Ester.

Jag blev nyligen rörd av vad jag läste i min släkthistoria om Robert Rönnberg. Det visade sig att Robert och jag har mycket gemensamt. Han föddes exakt hundra år före mig. Han älskade musik, och byggde de mest klangfulla gitarrer. Han hade lärt sig att arbeta hårt. Han undvek flaskan. Han var också stark. Det berättas att en karl i orten skröt om sin styrka. Robert gömde då vikter i en höbal och bad mannen kasta upp den på en loge. Han lyckades inte rubba höbalen. Då steg Robert fram och hivade upp den utan bekymmer. Utan att säga ett ord.

Men sedan läste jag: Robert älskade havet. Inte nog med det, han hade också byggt träbåtar. (Den sista, en Aspen-eka, ligger fortfarande kvar vid Roberts gamla fiskestuga utanför Skellefteå.) Var det därför mitt blod blev varmt varje gång handen vidrörde Esters släta träytor?

Roberts hustru och två söner dog till slut i lungsot, och dottern blev svårt sjuk. Dock vårdade fadern henne ömt i ett helt år så att hon överlevde. Detta är jag oerhört tacksam för, för denna kvinna kom att betyda mycket för mig i min barndom. Han var min mormor. Hennes namn var Ester. Robert var min mormors far.

Även om mormor nu också har gått bort har jag fortfarande ”Ester” kvar hos mig som ett minne av en man och en kvinna som på många sätt visar mig vem jag vill vara. Deras liv har fortfarande en betydelse.

2016-11-24-21-01-33

Robert Rönnberg (1866-1934), min mormors far.

2016-11-24-21-03-12

Ester Rönnberg-Öhman (1902-2000), min fina mormor.

2016-08-15-21-19-19

Båten Ester (1966- )

Tacksam

October 21, 2016

Krönika, Norra Halland, 21 oktober 2016

Som några av er vet så hade jag möjlighet att tillsammans med storebror Per leda Stödgalan i lördags, ett event där vi samlade in pengar till Röda Korsets hjälpverksamhet för människor på flykt. Att arrangera en välgörenhetsgala är för mig en ny erfarenhet. Det var inte det enklaste av uppdrag, men jag lämnades i slutändan med ett hjärta fyllt av tacksamhet.

Jag vill utnyttja detta spaltutrymme till att tacka alla som gjorde Stödgalan så lyckad. Alla artister, både rikskända och lokala förmågor, som kom till Kungsbacka teater hade inte endast tagit med sig sina talanger, men de kom också med en famn full av glädje och värme. Tack till er alla för det ni delade med er av.

Tack till publiken. Jag har under mina livsår stått inför många publikskaror, men det var något alldeles speciellt i lördags, något som de andra artisterna också påpekade. Det fanns en tillit och kärlek i lokalen som skapade en sorts familjesammanhållning. Det betydde mycket att få uppleva det, i synnerhet med tanke på vad vi försökte uppnå: att hjälpa andra familjer som inte är lika lyckligt lottade som vi. Och även om syftet med galan var allvarlig så kändes det rätt att ha roligt och njuta av kvällen. För är det inte det vi vill för män, kvinnor och barn över hela världen: att deras liv också ska få firas.

Tack till alla sponsorer som skänkte pengar eller produkter. Det ni gör är stort. Dessutom, något jag har sett i mina förberedelser är hur engagerad näringslivet är i välgörenhetsarbete i allmänhet. Kungsbackabor kan känna sig stolta över den goda vilja som finns i hemstaden.

Till slut vill jag nämna en viktig grupp som inte alltid får den beundran de förtjänar. I samband med att jag fyller 50 år kom det också en liten skara Herreys-fans till Stödgalan. Nu har jag inte utrymme att gå djupare in på den ibland märkliga dynamik som existerar mellan fans och idoler (mycket för att jag fortfarande har svårt att se mig själv som någons idol). Men det jag vill säga är att jag är tacksam för de fans som 32 år senare fortfarande visar uppskattning för det som varit.

Att vara ett så hängivet fan under så lång tid förutsätter en viss grad av galenskap, det är givet, men jag tror tacksamhet kanske ligger till närmare till hands. Tolka inte detta som förmätet, men sanningen är den att fans i allmänhet håller fast vid sina idoler för att de är emotionellt knutna till dem. Det kan vara så enkelt att fansen har fått ut mycket glädje och fina minnen av musiken. Men det kan också vara så, som jag fick veta i lördags, att någons tro har stärkts på grund av något jag eller bröderna har sagt. Eller kvinnan som berättade att vår musik hjälpte henne att bokstavligen överleva en traumatisk barndom. Och så vidare.

Jag blir rörd när jag hör sådant och ödmjuk i det innersta, för jag tycker inte jag har gjort så mycket. Men trots det, jag vill tacka fansen – som jag egentligen ser som mina vänner – för att de påminner mig om hur viktiga vi människor är för varandra.

Du bör vara tacksamma för allt du får, ja. Men är du också tacksamma för dina möjligheter att ge? Att någon just idag kan behöva dig? Vem kan det vara?

 

14729365_10153926102954327_2733913398099247979_nUnder galan blev jag överraskad av Mathilda Kronér och en grupp Herreys-fans som kom upp på scen och sjöng “Every Song You Sing” till mig, den sång som jag själv under alla år har sjungit för fansen. Vilken rörande överraskning.

14680891_10154683715528631_69507420223309468_oEfter galan med Per, fansen och pappa och mamma. Tacksam för en magisk kväll.

Du glädjerika sköna

September 6, 2016

Krönika i Norra Halland, 6 september 2016

Jag sitter i vår träsnipa i en naturhamn vid Onsala Sandö. Bortom den rosa horisonten har solen just lagt sig till vila samtidigt som fullmånen stiger upp och reflekterar sitt varma ljus över den stilla viken. Jag drar in ett djupt andetag och njuter av blandningen som fyller mina lungor: linoljan, tjäran, havet. Och när jag tittar ut över det slumrande vattnet som smeker de kala klipporna kommer orden över mig: ”Du tysta, du glädjerika sköna.”

Ibland tror jag inte vi förstår hur bra vi har det. Vårt land är skönt, på många sätt ett paradis på jorden. Vi har mycket att njuta av som gör att livet känns som en rikedom. Dessutom är det ett fritt land. Du har rätten att leva som du vill, att bli vem du vill. Du kan arbeta på dina drömmars mål, yttra dig fritt, dyrka din Skapare eller göra annat enligt ditt samvetets bjudande utan att bli trakasserad, förföljd eller i värsta fall dödad.

Alla är dock inte lika lyckligt lottade som vi. Alla har inte frihet, mat på bordet eller ett hem. Många har inte ens sitt land kvar. Blotta tanken att miljontals barn föds under sådana omständigheter får min mage att vända sig ut och in. 60 miljoner människor är i dag på flykt undan krig, terror och svält. Människor som du och jag, som också bara vill ha sitt ”glädjerika sköna” i sina liv.

Ofta hör jag frågan: Varför finns sådant lidande? Med all respekt, jag tycker frågan är felställd. Visst anser jag att världens nationer måste drastiskt förbättra sitt sätt att hantera de globala kriserna som existerar, men jag talar här om hur du och jag på det personliga planet kan förhålla oss till kriser. Sedan begynnelsen har det funnits mänskliga prövningar och tragedier. Så länge vi har vi fria vilja kommer detta aldrig att ändras. Borde vi därför inte byta ut ”varför” med ”vad” eller “hur”?  Vad kan jag göra för att mildra lidandet hos andra? Hur kan jag göra en skillnad i någon annans liv?

Jag har inte alla svar på varför. Däremot vet jag att det finns något jag kan göra. På något märkligt vis, detta är kanske en del av varför lidandet existerar: för att ge oss människor en möjlighet att vara just det – mänskliga; att ge oss en chans att hjälpa andra till en andra chans.

Beroende på vad eller vem du brinner för finns det många värdiga handlingar att utföra, allt från månadsbidrag till frivilliga arbetsinsatser. Jag talade till exempel med en representant för Röda korset nyligen. Just nu har organisationen enorma hjälpbehov. Bland annat har de en ny båt i Medelhavet speciellt anpassad till att rädda liv. Hundratals liv dagligen. Och det kostar pengar.

Men det viktiga är inte vad vi gör, utan att vi gör något. Och storleken på insatsen är också sekundär. Det avgörande är motiv och hjärta.

Mitt eget hjärta brinner för en specifik sak just nu, en gala som jag arrangerar tillsammans med Röda korset i mitten av oktober. Läs mer om det i Norra Halland på fredag. Här och nu kan jag säga att jag inte kommer att förändra hela världen, det vet jag. Men någons värld kommer att påverkas. Det vet jag också. För sanningen är – och detta kan vi säga utan att slå oss själva på bröstet – att även om vi tillsammans är få, så kan vi kan göra en stor skillnad för många.

I dag är en bra dag att börja.

Fotnot: Vill du hjälpa mig att hjälpa vore jag otroligt tacksam. Det kan vara din 50års present till mig. 🙂 Du kommer få valuta för pengarna, det lovar jag. Samtidigt hjälps vi åt att rädda liv. Alla vinner! Du behöver bara klicka på länken nedan och beställa biljetter till galan. Intäkterna från ditt biljettköp kommer gå till Röda korsets hjälpverksamhet.

Information och biljetter till STÖDGALAN

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 08.42.11

Q&A about FairMormon Conference, Sweden, 18 June

May 20, 2016

I have the privilege of helping with the arrangement of the very first FairMormon conference in the Nordic Countries. It’s going to be a great event. There have been some questions regarding the event, so here follows some information and Questions & Answers about the conference. The answers reflect my own personal view.

FairMormonKonfFairMormon conference (for all Nordic Countries)

18 June, 12:00-19:30

Kungsbackateatern,  Gymnasiegatan 42, Kungsbacka, Sweden (20 min south of Göteborg)

Cost: 200 SEK (Pay here)

Visit Facebook event page and inform us that you are coming.

 

WHAT IS FAIRMORMON?

FairMormon is a non-profit organization, staffed by scripture scholars and enthusiasts, dedicated to providing well-documented answers to criticisms of LDS (Mormon) doctrine, belief and practice. Its motto is: Critical Questions, Faithful Answers. For more information visit fairmormon.org

WHAT WILL HAPPEN AT THE CONFERENCE?

Representatives and speakers from the FairMormon organization are coming to give lectures on selected subjects, such as: Maintaining Faith; Polygamy; Race and the Priesthood; Women in the Church; and topics related to the Book of Mormon – DNA, translation, Christ-centered scripture. Time is also appointed for questions. More information about the speakers.

WHY IS FAIRMORMON COMING TO SWEDEN?

Sweden is one of many countries in which FairMormon conferences are being held. Representatives of the organization have felt a need to visit northern Europe, coupled with a high interest from the Nordics for such a visit.

IS FAIRMORMON A CHURCH SPONSORED PROGRAM?

No, as stated, FairMormon is a non-profit organization, working voluntarily in defending and expounding the teachings of the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints. However, Church leaders are appreciative of the work FairMormon is doing (the Europe Area Presidency as well as Elder Ballard have spoken positively about this event), and are “encouraged] to see how FairMormon has grown in recent years”, as expressed by the LDS Church PR Manager Michael Otterson in the 2015 FairMormon Conference.

WHY DO WE NEED A FAIRMORMON CONFERENCE?

The Conference gives the audience a chance to deepen their understanding on parts of Church doctrine that may appear controversial in the public eye, even among some members of the Church. I acknowledge that there have been those who have approached their bishop or other Church leader with sincere questions, but have felt dismissed for some reason, and not have their questions answered. Of course, no one expects leaders to be expert theologians, and I’m not putting the blame on anyone, but suffice it to say: some members would have appreciated more respect for their concerns. This is unfortunate, naturally. But this is precisely one instance where FairMormon can help.

All individuals asking critical questions are not sincere, however. Many of the gospel  issues have, in my opinion, been highjacked by groups that are not only critical but also hostile toward the LDS Church. Facts and doctrine are often altered or taken out of context, with the intent of sowing seeds of doubt among Church members or creating a general feeling of suspicion toward Church doctrines and policies. The conference will show that there are nuanced, well-documented answers to almost all questions, and that these answers can help support the building of ones testimony of Jesus Christ and His restored gospel.

BUT ISN’T THERE A CHANCE OF SENSATIONALIZING SOME QUESTIONS, RISKING TO CREATE MORE DOUBT THAN FAITH IN THE RESTORED GOSPEL? ISN’T IT BETTER TO JUST READ THE SCRIPTURES AND PRAY IF FACED WITH DIFFICULT QUESTIONS?

Of course, our faith in Christ must be at the center of everything we do. And prayer, fasting, selfless service, and “feasting on the words of Christ” are undoubtedly the best ways to come close to the Savior and know his teachings. But with the growth of internet in particular, the wealth of information surrounding us is staggering. Everything is out there for everyone to see – including information about the Church. So what it all comes down to is this: Who will define the doctrines and practices of the Church?  Apparently, there are many critical voices who feel called to do so. (Ironic, since they don’t even believe in the doctrines and practices of the Church.) But I ask myself this simple question: Do I want my children to be taught gospel doctrine by those who don’t even believe in it, or should the Church and its members have that privilege to expound and explain its own doctrine? The answer is obvious. Our children will learn everything about the Church – its teachings, history and practices – it’s just a matter of who will teach them? So this is about owning the questions. That is why this conference is so important.

BUT HAVEN’T WE HEARD CHURCH LEADERS ADMONISH US TO STAY AWAY FROM “QUESTIONABLE” MATERIAL?

Yes, that is true – and we keep to that admonition. I prefer reading and watching material that is uplifting for my spirit, helping to build my faith Jesus Christ.  I believe for this very reason, past Church leaders have often advised their members to stay away from material that touch on controversial issues (hence the risk to come across dismissive, as noted above) for fear that members could loose the testimonies, seeing that much of the tone of “anti-material” is negative to say the least toward the Church, and void of the Spirit of the Lord, leaving seeds of doubt even among the strongest of the faithful. So the concern was and is still valid. But…

There has been a shift in how the Church is taking on doctrinal matters. We see it clearly on the internet. Gospel Topics on LDS Church website, for example, are essays that deal with more complex and sometimes controversial doctrines (essays that have partly been prepared by scholars at FairMormon). Joseph Smith Papers is another example of the increasing transparency effort. Everything is there in print, nothing hidden. The Church wants to own its own questions and define its own doctrine.

As a result we see a shift in how Church leaders respond – or should respond – to members who bring up doctrinal concerns. In Elder Ballard’s recent address to CES teachers, the apostle states: Gone are the days when a student asked an honest question and a teacher responded, ‘Don’t worry about it!‘ Gone are the days when a student raised a sincere concern and a teacher bore his or her testimony as a response intended to avoid the issue. Gone are the days when students were protected from people who attacked the Church.” In this multi-informational world, we do no favors to anyone by trying to “protect” him or her. If we do not teach them, someone else will.

WHY ARE YOU INVOLVED WITH FAIRMORMON?

Well, in addition to the points made above, I feel the volunteers at FairMormon do an excellent job at keeping things fair and balanced (And no, that’s not an endorsement of Fox News!). They try to view material from several sides, presenting all facts, turning every stone, and at the same time remaining true to the spirit of the Gospel. They have a love for the truth and a love for the Lord. That carries a lot of weight for me.

Also, in my own work as a Seminaries & Institutes Coordinator we are presently focusing much on Doctrinal Mastery – where we help our youth learn, understand, and apply gospel principles in a way that brings them closer to Christ. In short, in this process the students need to “seek learning even by study and also by faith“. Exercising faith and studying all aspect of the gospel are important ingredients in the lives our our Youth. This balance has been clear in this year’s Institute courses when we have studied Jesus Christ and the Everlasting Gospel as well as Foundations of the Restoration, which include topics like the Book of Mormon translation, First Vision accounts, Polygami, women and priesthood, etc – many of the same topics that will be addressed at the FairMormon conference.

On a personal note, never in my 16 years in S&I (CES) have I felt a stronger spirit during our Institute lessons. The attending students have a deeper knowledge and a stronger testimony than ever before, despite the fact – or should I say because of – that we have studied all aspects of the gospel. The students have been heard (listening to their questions is important), and the love of the Savior has been poured out in abundance.

WHO CAN ATTEND THE CONFERENCE?

We have an open-door policy. Obviously, since the objective is to help deepen people’s understanding of the restored gospel and strengthen their testimony of Jesus Christ, the conference invites all members of the Church to attend, with a special invitation to those who have specific questions or concerns. But non-members who are interested in listening are also welcome, of course. The important thing to note: All speakers will give their remarks in a spirit of love and understanding. The same standard is expected of conference participants. Anyone with a different agenda, that is, with the intent to disrupt or provoke in anyway will not be admitted nor permitted to remain.

DO I NEED TO BRING FOOD?

No, food and refreshments are included in the cost. But please pay before 10 juni to be guaranteed food.

IS THERE PARKING?

Yes, more than enough spaces right outside the theater, for the low cost of 2 SEK/hr.

I WOULD LIKE TO ATTEND BUT HAVE NO ONE TO TAKE CARE OF MY CHILDREN WHEN I’M GONE.

You are welcome to bring your children. There will be a space for them where they can play games and watch films, etc. There is plenty of space for strollers in the conference hall, should that need also arise.

WILL THERE BE TRANSLATION?

The conference will be held i English, but there will be translators in place with headsets for those who wish. At the moment, we are able to offer translation in Swedish and Norwegian. Any other requests, please let me know.

WHEN I PAY, IS MY TICKET SEND TO ME?

Actually, there will be no tickets. When you have paid, you are placed on the registration list. When you arrive just identify yourself at the Registration table and you will be admitted. For those living in Sweden, please use Swish as payment method if you can. Otherwise, credit card will work.

WHEN IS THE PAYMENT DEADLINE?

There is none. It’s even possible to pay at the entrance (but then you need to have 200 SEK in cash). However, we are ordering the food one week in advance, so if you pay sometime after 10 June we cannot guaranteed food for you. In any case, we appreciate as early payment as possible as this help us in organizing the event.

WHEN SHOULD WE ARRIVE?

We begin 12:00 sharp. I would advice you to arrive 11:15 to have time to park your vehicle, register, find your seats, perhaps visit with a speaker or two. It all takes time. If everyone come 11:45 there will be lines at the Registration since we anticipate a few hundred people. So be on time, please. 🙂

See you on 18 June!