Skip to content

Vem tror du att du är?

November 25, 2016

Krönika i Norra Halland, 25 nov 2016

Vem skulle ha trott, bara för några år sedan, att släktforskning skulle bli en sådan modefluga? Idag har vi flera hundra tusen svenskar som kartlägger sin släkt. Och det börjar i allt lägre åldrar. Högstadier erbjuder numera släktforskning i elevens val. Sedan hjälper det såklart med TV-program som ”Allt för Sverige” och ”Vem tror du att du är?” som engagerar allt från utlandssvenskar till kändisar att leta efter sina rötter.

Vad är hemligheten till släktforskningens framgång? Förutom den webbtekniska utvecklingen som gör allt mer lättillgängligt, släktforskning hjälper många att finna sig själva. Själen, om du så vill, finner ett rum där den upplever ett sammanhang: att man tillhör något mer än det man ser. Jag tror inte att det är en tillfällighet att släktforskning ofta beskrivs som att ”hitta sina rötter”, för när vi förstår mer om våra förfäder förstår vi mer om oss själva.

Under de senaste åren har jag tänkt mycket på dem som levt före mig. Vem var de? Vad levde de för? Vilket arv lämnar de efter sig? Som en konsekvens av dessa frågor har andra frågor fötts inom mig. Vem är jag och vad lämnar jag för arv bakom mig? Vilken mening har mitt liv? Och när jag likt mina förfäder lägger mig till min vila, är då mitt livsverk förpassat till historiska gömslen, eller har det fortsatt betydelse för någon?

Det är omöjligt att svara på dessa frågor. Men det är bra att ställa dem då och då, för det hjälper oss att förstå en människas betydelse på ett djupare plan: att vi inte bara lever här och nu. Sammanhanget är mycket större än så. Det vi gör idag – hur vi förvaltar vår familj, vårt samhälle, vår jord – kan ha stora konsekvenser för framtiden.

Några av er vet att jag älskar havet. Jag har också, mitt i livet, funnit en kärlek till träbåtar. När jag förra vintern renoverade en gammal träsnipa omslöts jag av en känsla jag inte riktigt kan beskriva. Jag upplevde, trots min oerfarenhet, att detta fanns i mitt blod på något sätt. Jag kände också av någon anledning att jag ville döpa om båten till Ester.

Jag blev nyligen rörd av vad jag läste i min släkthistoria om Robert Rönnberg. Det visade sig att Robert och jag har mycket gemensamt. Han föddes exakt hundra år före mig. Han älskade musik, och byggde de mest klangfulla gitarrer. Han hade lärt sig att arbeta hårt. Han undvek flaskan. Han var också stark. Det berättas att en karl i orten skröt om sin styrka. Robert gömde då vikter i en höbal och bad mannen kasta upp den på en loge. Han lyckades inte rubba höbalen. Då steg Robert fram och hivade upp den utan bekymmer. Utan att säga ett ord.

Men sedan läste jag: Robert älskade havet. Inte nog med det, han hade också byggt träbåtar. (Den sista, en Aspen-eka, ligger fortfarande kvar vid Roberts gamla fiskestuga utanför Skellefteå.) Var det därför mitt blod blev varmt varje gång handen vidrörde Esters släta träytor?

Roberts hustru och två söner dog till slut i lungsot, och dottern blev svårt sjuk. Dock vårdade fadern henne ömt i ett helt år så att hon överlevde. Detta är jag oerhört tacksam för, för denna kvinna kom att betyda mycket för mig i min barndom. Han var min mormor. Hennes namn var Ester. Robert var min mormors far.

Även om mormor nu också har gått bort har jag fortfarande ”Ester” kvar hos mig som ett minne av en man och en kvinna som på många sätt visar mig vem jag vill vara. Deras liv har fortfarande en betydelse.

2016-11-24-21-01-33

Robert Rönnberg (1866-1934), min mormors far.

2016-11-24-21-03-12

Ester Rönnberg-Öhman (1902-2000), min fina mormor.

2016-08-15-21-19-19

Båten Ester (1966- )

Tacksam

October 21, 2016

Krönika, Norra Halland, 21 oktober 2016

Som några av er vet så hade jag möjlighet att tillsammans med storebror Per leda Stödgalan i lördags, ett event där vi samlade in pengar till Röda Korsets hjälpverksamhet för människor på flykt. Att arrangera en välgörenhetsgala är för mig en ny erfarenhet. Det var inte det enklaste av uppdrag, men jag lämnades i slutändan med ett hjärta fyllt av tacksamhet.

Jag vill utnyttja detta spaltutrymme till att tacka alla som gjorde Stödgalan så lyckad. Alla artister, både rikskända och lokala förmågor, som kom till Kungsbacka teater hade inte endast tagit med sig sina talanger, men de kom också med en famn full av glädje och värme. Tack till er alla för det ni delade med er av.

Tack till publiken. Jag har under mina livsår stått inför många publikskaror, men det var något alldeles speciellt i lördags, något som de andra artisterna också påpekade. Det fanns en tillit och kärlek i lokalen som skapade en sorts familjesammanhållning. Det betydde mycket att få uppleva det, i synnerhet med tanke på vad vi försökte uppnå: att hjälpa andra familjer som inte är lika lyckligt lottade som vi. Och även om syftet med galan var allvarlig så kändes det rätt att ha roligt och njuta av kvällen. För är det inte det vi vill för män, kvinnor och barn över hela världen: att deras liv också ska få firas.

Tack till alla sponsorer som skänkte pengar eller produkter. Det ni gör är stort. Dessutom, något jag har sett i mina förberedelser är hur engagerad näringslivet är i välgörenhetsarbete i allmänhet. Kungsbackabor kan känna sig stolta över den goda vilja som finns i hemstaden.

Till slut vill jag nämna en viktig grupp som inte alltid får den beundran de förtjänar. I samband med att jag fyller 50 år kom det också en liten skara Herreys-fans till Stödgalan. Nu har jag inte utrymme att gå djupare in på den ibland märkliga dynamik som existerar mellan fans och idoler (mycket för att jag fortfarande har svårt att se mig själv som någons idol). Men det jag vill säga är att jag är tacksam för de fans som 32 år senare fortfarande visar uppskattning för det som varit.

Att vara ett så hängivet fan under så lång tid förutsätter en viss grad av galenskap, det är givet, men jag tror tacksamhet kanske ligger till närmare till hands. Tolka inte detta som förmätet, men sanningen är den att fans i allmänhet håller fast vid sina idoler för att de är emotionellt knutna till dem. Det kan vara så enkelt att fansen har fått ut mycket glädje och fina minnen av musiken. Men det kan också vara så, som jag fick veta i lördags, att någons tro har stärkts på grund av något jag eller bröderna har sagt. Eller kvinnan som berättade att vår musik hjälpte henne att bokstavligen överleva en traumatisk barndom. Och så vidare.

Jag blir rörd när jag hör sådant och ödmjuk i det innersta, för jag tycker inte jag har gjort så mycket. Men trots det, jag vill tacka fansen – som jag egentligen ser som mina vänner – för att de påminner mig om hur viktiga vi människor är för varandra.

Du bör vara tacksamma för allt du får, ja. Men är du också tacksamma för dina möjligheter att ge? Att någon just idag kan behöva dig? Vem kan det vara?

 

14729365_10153926102954327_2733913398099247979_nUnder galan blev jag överraskad av Mathilda Kronér och en grupp Herreys-fans som kom upp på scen och sjöng “Every Song You Sing” till mig, den sång som jag själv under alla år har sjungit för fansen. Vilken rörande överraskning.

14680891_10154683715528631_69507420223309468_oEfter galan med Per, fansen och pappa och mamma. Tacksam för en magisk kväll.

Du glädjerika sköna

September 6, 2016

Krönika i Norra Halland, 6 september 2016

Jag sitter i vår träsnipa i en naturhamn vid Onsala Sandö. Bortom den rosa horisonten har solen just lagt sig till vila samtidigt som fullmånen stiger upp och reflekterar sitt varma ljus över den stilla viken. Jag drar in ett djupt andetag och njuter av blandningen som fyller mina lungor: linoljan, tjäran, havet. Och när jag tittar ut över det slumrande vattnet som smeker de kala klipporna kommer orden över mig: ”Du tysta, du glädjerika sköna.”

Ibland tror jag inte vi förstår hur bra vi har det. Vårt land är skönt, på många sätt ett paradis på jorden. Vi har mycket att njuta av som gör att livet känns som en rikedom. Dessutom är det ett fritt land. Du har rätten att leva som du vill, att bli vem du vill. Du kan arbeta på dina drömmars mål, yttra dig fritt, dyrka din Skapare eller göra annat enligt ditt samvetets bjudande utan att bli trakasserad, förföljd eller i värsta fall dödad.

Alla är dock inte lika lyckligt lottade som vi. Alla har inte frihet, mat på bordet eller ett hem. Många har inte ens sitt land kvar. Blotta tanken att miljontals barn föds under sådana omständigheter får min mage att vända sig ut och in. 60 miljoner människor är i dag på flykt undan krig, terror och svält. Människor som du och jag, som också bara vill ha sitt ”glädjerika sköna” i sina liv.

Ofta hör jag frågan: Varför finns sådant lidande? Med all respekt, jag tycker frågan är felställd. Visst anser jag att världens nationer måste drastiskt förbättra sitt sätt att hantera de globala kriserna som existerar, men jag talar här om hur du och jag på det personliga planet kan förhålla oss till kriser. Sedan begynnelsen har det funnits mänskliga prövningar och tragedier. Så länge vi har vi fria vilja kommer detta aldrig att ändras. Borde vi därför inte byta ut ”varför” med ”vad” eller “hur”?  Vad kan jag göra för att mildra lidandet hos andra? Hur kan jag göra en skillnad i någon annans liv?

Jag har inte alla svar på varför. Däremot vet jag att det finns något jag kan göra. På något märkligt vis, detta är kanske en del av varför lidandet existerar: för att ge oss människor en möjlighet att vara just det – mänskliga; att ge oss en chans att hjälpa andra till en andra chans.

Beroende på vad eller vem du brinner för finns det många värdiga handlingar att utföra, allt från månadsbidrag till frivilliga arbetsinsatser. Jag talade till exempel med en representant för Röda korset nyligen. Just nu har organisationen enorma hjälpbehov. Bland annat har de en ny båt i Medelhavet speciellt anpassad till att rädda liv. Hundratals liv dagligen. Och det kostar pengar.

Men det viktiga är inte vad vi gör, utan att vi gör något. Och storleken på insatsen är också sekundär. Det avgörande är motiv och hjärta.

Mitt eget hjärta brinner för en specifik sak just nu, en gala som jag arrangerar tillsammans med Röda korset i mitten av oktober. Läs mer om det i Norra Halland på fredag. Här och nu kan jag säga att jag inte kommer att förändra hela världen, det vet jag. Men någons värld kommer att påverkas. Det vet jag också. För sanningen är – och detta kan vi säga utan att slå oss själva på bröstet – att även om vi tillsammans är få, så kan vi kan göra en stor skillnad för många.

I dag är en bra dag att börja.

Fotnot: Vill du hjälpa mig att hjälpa vore jag otroligt tacksam. Det kan vara din 50års present till mig.🙂 Du kommer få valuta för pengarna, det lovar jag. Samtidigt hjälps vi åt att rädda liv. Alla vinner! Du behöver bara klicka på länken nedan och beställa biljetter till galan. Intäkterna från ditt biljettköp kommer gå till Röda korsets hjälpverksamhet.

Information och biljetter till STÖDGALAN

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 08.42.11

Q&A about FairMormon Conference, Sweden, 18 June

May 20, 2016

I have the privilege of helping with the arrangement of the very first FairMormon conference in the Nordic Countries. It’s going to be a great event. There have been some questions regarding the event, so here follows some information and Questions & Answers about the conference. The answers reflect my own personal view.

FairMormonKonfFairMormon conference (for all Nordic Countries)

18 June, 12:00-19:30

Kungsbackateatern,  Gymnasiegatan 42, Kungsbacka, Sweden (20 min south of Göteborg)

Cost: 200 SEK (Pay here)

Visit Facebook event page and inform us that you are coming.

 

WHAT IS FAIRMORMON?

FairMormon is a non-profit organization, staffed by scripture scholars and enthusiasts, dedicated to providing well-documented answers to criticisms of LDS (Mormon) doctrine, belief and practice. Its motto is: Critical Questions, Faithful Answers. For more information visit fairmormon.org

WHAT WILL HAPPEN AT THE CONFERENCE?

Representatives and speakers from the FairMormon organization are coming to give lectures on selected subjects, such as: Maintaining Faith; Polygamy; Race and the Priesthood; Women in the Church; and topics related to the Book of Mormon – DNA, translation, Christ-centered scripture. Time is also appointed for questions. More information about the speakers.

WHY IS FAIRMORMON COMING TO SWEDEN?

Sweden is one of many countries in which FairMormon conferences are being held. Representatives of the organization have felt a need to visit northern Europe, coupled with a high interest from the Nordics for such a visit.

IS FAIRMORMON A CHURCH SPONSORED PROGRAM?

No, as stated, FairMormon is a non-profit organization, working voluntarily in defending and expounding the teachings of the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints. However, Church leaders are appreciative of the work FairMormon is doing (the Europe Area Presidency as well as Elder Ballard have spoken positively about this event), and are “encouraged] to see how FairMormon has grown in recent years”, as expressed by the LDS Church PR Manager Michael Otterson in the 2015 FairMormon Conference.

WHY DO WE NEED A FAIRMORMON CONFERENCE?

The Conference gives the audience a chance to deepen their understanding on parts of Church doctrine that may appear controversial in the public eye, even among some members of the Church. I acknowledge that there have been those who have approached their bishop or other Church leader with sincere questions, but have felt dismissed for some reason, and not have their questions answered. Of course, no one expects leaders to be expert theologians, and I’m not putting the blame on anyone, but suffice it to say: some members would have appreciated more respect for their concerns. This is unfortunate, naturally. But this is precisely one instance where FairMormon can help.

All individuals asking critical questions are not sincere, however. Many of the gospel  issues have, in my opinion, been highjacked by groups that are not only critical but also hostile toward the LDS Church. Facts and doctrine are often altered or taken out of context, with the intent of sowing seeds of doubt among Church members or creating a general feeling of suspicion toward Church doctrines and policies. The conference will show that there are nuanced, well-documented answers to almost all questions, and that these answers can help support the building of ones testimony of Jesus Christ and His restored gospel.

BUT ISN’T THERE A CHANCE OF SENSATIONALIZING SOME QUESTIONS, RISKING TO CREATE MORE DOUBT THAN FAITH IN THE RESTORED GOSPEL? ISN’T IT BETTER TO JUST READ THE SCRIPTURES AND PRAY IF FACED WITH DIFFICULT QUESTIONS?

Of course, our faith in Christ must be at the center of everything we do. And prayer, fasting, selfless service, and “feasting on the words of Christ” are undoubtedly the best ways to come close to the Savior and know his teachings. But with the growth of internet in particular, the wealth of information surrounding us is staggering. Everything is out there for everyone to see – including information about the Church. So what it all comes down to is this: Who will define the doctrines and practices of the Church?  Apparently, there are many critical voices who feel called to do so. (Ironic, since they don’t even believe in the doctrines and practices of the Church.) But I ask myself this simple question: Do I want my children to be taught gospel doctrine by those who don’t even believe in it, or should the Church and its members have that privilege to expound and explain its own doctrine? The answer is obvious. Our children will learn everything about the Church – its teachings, history and practices – it’s just a matter of who will teach them? So this is about owning the questions. That is why this conference is so important.

BUT HAVEN’T WE HEARD CHURCH LEADERS ADMONISH US TO STAY AWAY FROM “QUESTIONABLE” MATERIAL?

Yes, that is true – and we keep to that admonition. I prefer reading and watching material that is uplifting for my spirit, helping to build my faith Jesus Christ.  I believe for this very reason, past Church leaders have often advised their members to stay away from material that touch on controversial issues (hence the risk to come across dismissive, as noted above) for fear that members could loose the testimonies, seeing that much of the tone of “anti-material” is negative to say the least toward the Church, and void of the Spirit of the Lord, leaving seeds of doubt even among the strongest of the faithful. So the concern was and is still valid. But…

There has been a shift in how the Church is taking on doctrinal matters. We see it clearly on the internet. Gospel Topics on LDS Church website, for example, are essays that deal with more complex and sometimes controversial doctrines (essays that have partly been prepared by scholars at FairMormon). Joseph Smith Papers is another example of the increasing transparency effort. Everything is there in print, nothing hidden. The Church wants to own its own questions and define its own doctrine.

As a result we see a shift in how Church leaders respond – or should respond – to members who bring up doctrinal concerns. In Elder Ballard’s recent address to CES teachers, the apostle states: Gone are the days when a student asked an honest question and a teacher responded, ‘Don’t worry about it!‘ Gone are the days when a student raised a sincere concern and a teacher bore his or her testimony as a response intended to avoid the issue. Gone are the days when students were protected from people who attacked the Church.” In this multi-informational world, we do no favors to anyone by trying to “protect” him or her. If we do not teach them, someone else will.

WHY ARE YOU INVOLVED WITH FAIRMORMON?

Well, in addition to the points made above, I feel the volunteers at FairMormon do an excellent job at keeping things fair and balanced (And no, that’s not an endorsement of Fox News!). They try to view material from several sides, presenting all facts, turning every stone, and at the same time remaining true to the spirit of the Gospel. They have a love for the truth and a love for the Lord. That carries a lot of weight for me.

Also, in my own work as a Seminaries & Institutes Coordinator we are presently focusing much on Doctrinal Mastery – where we help our youth learn, understand, and apply gospel principles in a way that brings them closer to Christ. In short, in this process the students need to “seek learning even by study and also by faith“. Exercising faith and studying all aspect of the gospel are important ingredients in the lives our our Youth. This balance has been clear in this year’s Institute courses when we have studied Jesus Christ and the Everlasting Gospel as well as Foundations of the Restoration, which include topics like the Book of Mormon translation, First Vision accounts, Polygami, women and priesthood, etc – many of the same topics that will be addressed at the FairMormon conference.

On a personal note, never in my 16 years in S&I (CES) have I felt a stronger spirit during our Institute lessons. The attending students have a deeper knowledge and a stronger testimony than ever before, despite the fact – or should I say because of – that we have studied all aspects of the gospel. The students have been heard (listening to their questions is important), and the love of the Savior has been poured out in abundance.

WHO CAN ATTEND THE CONFERENCE?

We have an open-door policy. Obviously, since the objective is to help deepen people’s understanding of the restored gospel and strengthen their testimony of Jesus Christ, the conference invites all members of the Church to attend, with a special invitation to those who have specific questions or concerns. But non-members who are interested in listening are also welcome, of course. The important thing to note: All speakers will give their remarks in a spirit of love and understanding. The same standard is expected of conference participants. Anyone with a different agenda, that is, with the intent to disrupt or provoke in anyway will not be admitted nor permitted to remain.

DO I NEED TO BRING FOOD?

No, food and refreshments are included in the cost. But please pay before 10 juni to be guaranteed food.

IS THERE PARKING?

Yes, more than enough spaces right outside the theater, for the low cost of 2 SEK/hr.

I WOULD LIKE TO ATTEND BUT HAVE NO ONE TO TAKE CARE OF MY CHILDREN WHEN I’M GONE.

You are welcome to bring your children. There will be a space for them where they can play games and watch films, etc. There is plenty of space for strollers in the conference hall, should that need also arise.

WILL THERE BE TRANSLATION?

The conference will be held i English, but there will be translators in place with headsets for those who wish. At the moment, we are able to offer translation in Swedish and Norwegian. Any other requests, please let me know.

WHEN I PAY, IS MY TICKET SEND TO ME?

Actually, there will be no tickets. When you have paid, you are placed on the registration list. When you arrive just identify yourself at the Registration table and you will be admitted. For those living in Sweden, please use Swish as payment method if you can. Otherwise, credit card will work.

WHEN IS THE PAYMENT DEADLINE?

There is none. It’s even possible to pay at the entrance (but then you need to have 200 SEK in cash). However, we are ordering the food one week in advance, so if you pay sometime after 10 June we cannot guaranteed food for you. In any case, we appreciate as early payment as possible as this help us in organizing the event.

WHEN SHOULD WE ARRIVE?

We begin 12:00 sharp. I would advice you to arrive 11:15 to have time to park your vehicle, register, find your seats, perhaps visit with a speaker or two. It all takes time. If everyone come 11:45 there will be lines at the Registration since we anticipate a few hundred people. So be on time, please.🙂

See you on 18 June!

Ensam men älskad

April 30, 2016

Krönika i Norra Halland, 29 april 2016

Ibland har jag frågat mig själv om jag går igenom en femtioårskris. Inte för att jag är direkt nedstämd utan för att jag har en sådan lust till utmaningar. Denna livslängtan har visserligen alltid funnits där, men i år tränar jag extra för att bli en svensk klassiker, jag renoverar en gammal träbåt och för några veckor sedan var jag på min första överlevnadshajk.

Efter flera års beundran för Bear Grylls, Dual Survivor och andra överlevnadsexperters liv i tv-rutan bestämde jag till slut att det var dags att utmana mig själv.

”Men pappa”, säger Isak, ”Du kommer inte klara det!”

Inspirerande ord. Faktiskt. Det finns inget som triggar mig så mycket som när någon säger att jag inte kan. Men i sonens försvar, allteftersom tiden närmade sig övergick hans tvivel till oro för pappas isolering i skogen. ”Jag vill inte att du ska vara ensam där ute.”

Han hade delvis rätt. När jag väl kom ut till den stora granskogen kändes det ensamt. Avskildheten var påtaglig. Det var jag och naturen. Samtidigt var det just detta jag behövde: en flykt undan världen. Bort från allt buller. Bort från alla dataskärmar. Bort från alla måsten. Bort från familjen? Ja, till och med den.

Det är svårt att förklara om man inte själv har upplevt det, men det händer saker med en människa som är helt isolerad i naturen, utan skydd, värme och med begränsad föda. Man tänker annorlunda och sinnet blir klarare; det som är viktigast i livet blir mer framträdande. Och för mig var det tydligt: hemmet och familjen betyder allt.

Därför tvekar jag inte att rekommendera en liknande hajk för alla läsare. Inte nog med att man blir hänförd av naturen, men livets prioriteringar hamnar på rätt plats i hjärtats rum. Ibland behöver man vara utan det väsentliga i tillvaron för att verkligen uppskatta det mer.

Jag arbetade hårt hela dagen för att förbereda mig för natten. Skydd och värme var det som gällde. Ett mossbeklätt vindskydd fick bli min sovplats, nära intill en eldstad som blev min värmekälla. Någon sovsäck fanns inte i den nollgradiga natten. Sedan var det bara att samla ved. Timme efter timme.

När jag i kvällsstunden slagit mig ner vid elden och fått i mig lite soppa och granbarrste började själens grubblerier igen. I natthimlen, mellan grantopparna, dök stjärnorna upp. Jag tänkte på Tranströmers välbekanta ord: ”Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet.”

Jag såg ner i den sprakande elden och hasade mig närmare dess värmande lågor. Jag var ensam, men ändå inte. Den eventuella oron för den mörka, isolerande natten var borta. Allt jag kände var värme och kärlek. Igen, det är svårt att förklara, men i den stunden kände jag mig älskad. Ensam men älskad. Men det var något mer. Jag blev omsluten av en oemotståndlig längtan att andra skulle få uppleva samma sak.

Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter sockertoppade klichéer, men jag visste att det jag kände i den stunden var sant: att du också är älskad.

Jag vet inte vem du är. Kanske är du en av många som just nu känner att livet är som en överlevnadshajk – i storformat – där du ofta kämpar för att överleva, famlar i mörkret eller gråter i din ensamhet.  Men du är inte ensam. Det finns det någon som vakar över dig och säger: Allt blir bra till slut. Kom och värm dig vid mitt ljus.

Kämpa på min vän,

Louis

 

Jag har mer tankar om detta, åt det (ännu mer) andliga hållet, i videon jag spelade in på plats:

Klagovisorna from Louis Herrey on Vimeo.

Bilder från 9-10 april

2016-04-09 10.13.37

Hela gänget, innan uppdelningen i skogen.

2016-04-10 08.20.04

Dagen efter. Alla överlevde.

Skärmavbild 2016-04-11 kl. 23.39.08

Från första minut när jag blev själv ute i skogen började jag bygga läger.

Skärmavbild 2016-04-11 kl. 23.56.55

Tycker det blev ganska fint, om jag får säga det själv.

12973420_10154995814844988_5728330418837555805_o

Här har man det bekvämt… än så länge. På natten blev det nollgradigt. Utan sovsäck. Tack och lov för den varma elden.

Skärmavbild 2016-04-11 kl. 23.46.54

Starta elden för att värma vatten för Varma Koppen…

Skärmavbild 2016-04-11 kl. 23.53.03

Som jag avnjöt i stillhet i den underbara naturen. Det här måste vi göra igen.

 

 

 

Vårda språket (del 1)

March 22, 2016

IMG_7277Krönika i Norra Halland, 18 mars 2016 (något utökad)

Kommer ni ihåg Kalle & Hobbe? En dag ringer fantasifulle Kalle till Stadsbiblioteket. ”Informationsdisken, tack. Hallå? Ja, jag vill ha ett ord definierat. Jo, det är det som är problemet. Jag kan inte stava till det och jag är inte tillåten att säga det. Kan du dra alla svordomar du kan så stoppar jag dig när… Hallå?”

Jag förstår fascinationen med ovårdat språk, i synnerhet för de unga. När jag började första klass lärde jag mig många svordomar. Jag blev den coolaste sjuåringen på utegården när jag bland mina kompisar spottade ut den ena grodan efter den andra. Men min image blev hastigt och brutalt attackerad av storebror Per.

Av en händelse råkade han höra mitt nya, mångfärgade språk. Och domen dröjde inte. ”Om du inte slutar genast med det där så kommer jag informera mamma och pappa!”

Inte bra. I mitt barndomshem var grodspråk en dödssynd. Jag såg två scenarier framför mig. I bästa fall skulle mina föräldrar tvätta min mun med tvål, i sämsta fall stycka mig i bitar och mala ner mig i en köttkvarn. Eftersom jag ville eliminera alla möjligheter att fortsätta mitt liv som en uppstoppad köttkorv lovade jag att genast sluta svära.

Nyligen var det ombytta roller när jag råkade se en yngling slänga godispapper på marken. Skämtsamt men förmanande säger jag till honom: ”Oj, du tappade visst något!”

Eld sprutar från pojkens ögon. ”Håll käften, gubbj*vel!”

Vänta lite! Tvålen, köttkvarnen? Det kokar inom mig. Hade ingen lärt den där lilla skitungen?

För några veckor sedan hör jag musik på gymmet där varannan textrad innehåll ord som ”motherf**ker”, ”hoe” och ”bitch”. Artisterna beskriver dessutom i detalj hur de ska våldföra sig på kvinnor, att ett nej inte är ett nej och att det är helt okej skjuta skallen av folk. I trettio minuter pågick detta, non-stop. Det finns barn och ungdomar i lokalen och jag kan inte längre vara tyst.

Jag går fram till personalen. ”Ursäkta, jag vill inte någon moralist, men hör ni vad som spelas i högtalarna?

De lyssnar en stund och svarar sedan: ”Oj, det tänkte vi inte på. Vill du vi ska byta musik?”

Det är detta som bekymrar mig, att ingen verkar reagera på det grova språkbruket längre. Men det är något mer, något som jag inte får ihop. Aldrig förr har det talats så mycket om vikten av vårdat språk, inklusive nolltolerans mot kränkande uttryck och mobbning. Men samtidigt som vi är etiskt starka är vi moraliskt svaga. Samhällsklimatet är paradoxalt nog råare än någonsin.

Hur kommer det sig? Internet är en förklaring. Vi kan gömma oss bakom ett tangentbord och vågar använda starkare uttryck. Dessutom, svordomar finns i allt större omfång och styrka i musik, filmer och tv-serier. Och i vår likgiltighet konsumerar vi dem helhjärtat, (o)lyckligt ovetande om att ord och handling hör ihop; de mest populära tv-serier innehåller det grövsta språkbruket och våldsammaste handlingarna. Och vi rycker bara på axlarna.

Så är fult språk orsaken till våld i samhället? Så enkelt är det inte såklart. Men tydligt är att ord har betydelse.  Historien är ett facit på det. Hur många krig har inte haft sin början med hatisk och provocerande retorik. Och ser vi till exempel inte i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Politiskt sett är detta den mest hänsynslösa kampanj vad gäller svordomar och kränkande språk. Och den främste på slagfältet är Donald Trump, som inte håller något tillbaka. Tack vare valet av språkbruk får han nu skörda effekten av sina ord. Både anhängare och motståndare har reagerat kraftfullt, ibland våldsamt, som svar på Trumps aggressiva yttringar.

Ord har betydelse, tro inget annat. Dit tungan går, går resten av kroppen. Lika lätt som en båt styrs av ett roder styrs vår kropp och själ av tungan. Ordspråket talar sanning:  ”Tungan har makt över död och liv, de som gärna brukar den får äta dess frukt.”

Jag har inte svar på livets alla problem, men en sak vet jag: om man vill lösa något måste man börja med sig själv och sin familj. Bara för att jag kan släppa in vad som helst till hemmets alla skärmar och ljudanläggningar, borde jag göra det? Och vad är det jag vill lära mina barn? Hur talar jag till mina barn och min hustru? Är de ord vi förmedlar ord som trycker ner eller lyfter de upp.

Det är i hemmet det börjar. Det är där vi sätter tonen.

Föll Rubio i lördagens debatt?

February 9, 2016

Efter Iowas nomineringsmöte fick Marco Rubio vind i seglet och blev av vissa republikaner till och med krönt som etablissemangets kandidat ( i kampen mot Trump). Under veckan började Rubios väljarstöd öka, men också attackerna. I synnerhet var kritiken stark från Chris Christie, guvernör från New Jersey.

Sammanfattning av kritiken: Marco Rubio anses visserligen vara en begåvad ung senator, men han saknar ledarskapskvalitéer och erfarenhet som de andra guvernörerna besitter (Christie, Bush och Kasich). USA befinner sig i kris, menar man, just på grund av att en annan ung senator utan erfarenhet lyckades övertyga väljarna år 2008 om “Change we can believe in”. Christie och Bush har varit tydliga med att de tycker om Rubio som person, men att han, likt Obama, saknar erfarenheten att leda landet. Se bara hur det gick förra gången, vädjar de till väljarna.

I lördags, under inledningen av republikanernas debatt upprepade Christie sin ståndpunkt och anklagade Rubio för att vara alltför robot-lik: att verka polerad på utsidan men med avsaknad av substans på insidan, att han alltid repeterar sin 25 sekunders talking point.

Och då händer det otroliga. Marco Rubio uttalar sin 25 sekunders talking point. Inte en gång, inte två gånger, utan fem gånger totalt under debatten. Det verkar som en skänk från ovan till Christie, som med sin åklagarbakgrund inte är sen att förstärka poängen av den unga senatorns oförmåga att spontant svara på frågor utan att kunna hänvisa till inlärda repliker.

Här ser ni några sekvenser från ordväxlingen:

 

Detta blev utan tvekan den stora snackisen efter debatten. Och kritiken mot Rubio var skoningslös. Det verkade som om han försatt sina möjligheter att bli partiets enande kandidat. Upp som en sol i Iowa och ner som en pannkaka i New Hampshire.

Eller?

Personligen fruktade jag också det värsta för Rubio. Jag undrade om han skulle kunna resa sig efter detta –  trots att han för övrigt faktiskt gjorde bra ifrån sig i debatten. Och jag såg framför mig hur Chris Christie (som alltid har varit en av mina favoriter) skulle få en stor fördel i New Hampshires primärval, tillsammans med Bush och Kasich. Alla tre guvenörer gjorde en mycket bra insats i debatten.

 

Men jag är inte så säker längre på att detta kommer skada Marco Rubio, även om det för tillfället finns många som skrattar åt honom. (Det är inte otänkbart att det blir skrattar bäst som skrattar sist i det här fallet.) För det slog mig, efter att ha sett detta klipp rullas upp bokstavligen överallt, att det här spelar Rubio rakt i händerna såklart. Hans budskap är nu utan tvekan det tydligaste valbudskap bland alla kandidaterna: att Obama vet precis vad han gör, att han försöker genomföra en systematisk förändring av landet till att bli mer likt Europa.

Det här är vad väldigt många republikanska väljare tror. Problemet är att få av deras kandidater, med undantag av Rubio och i viss mån Cruz, vågar säga det. Varför? De vill inte framstå som om tillskriver president Obama någon trovärdighet – att han faktiskt skulle veta vad gör. Trump var tydligt med detta i senaste debatten: “Obama har ingen aning om vad han håller på med!”

I debattens efterdyningar fick Rubio flera pikar från expertkommentatorer. Varför kör han sin kampanj mot Obama? Det var ju åtta år sedan? Jag är förvånad över hur lätt de missar poängen. De förstår inte hur väl Rubio känner de republikanska väljarna. Han säger det han gör för att han är övertygad om att Clinton eller Sanders endast är brickor i det spel Obama påbörjade; om någon av dessa två blir vald till president blir de bara en förlängd arm i Obamas styre. Och detta är det sista landets konservativa önskar sig. Rubio vet det. Om många gillar att han vet.

Av denna orsak går jag emot vad många experter säger. Jag tror inte Marco Rubio tappar röster ikväll. Han kommer att fånga andra platsen efter Trump, som visserligen vinner, men inte med så mycket som valundersökningarna visar.

Bland guvernörerna kommer Kasich presera bäst. Han når förmodligen tredje plats efter sin starka och positiva kampanj. Sedan följer Cruz och Bush. Och längst ner på listan kommer Fiorina, Christie och Carson.

Varför inte bättre för Christie? Ja, han borde rimligtvis få mer stöd på grund av hans attack mot Rubio. Han visade för många väljare att guvernörer blir de bästa presidenterna. Men jag tror i ärlighetens namn att Kasich och i viss mån Bush kommer fånga upp fler röster tack vara Christie. För även om Christie har en poäng, så är många republikaner tveksamma till honom. De minns alltför väl hur han hjärtligt kramade om Obama under presidentens senaste valkampanj mot Mitt Romney, och hur villig Christie var att ta hjälp av presidenten då stormen Sandy förstörde delar av New Jersey. Optiskt sätt, det verkade som om Christie var delansvarig för Romneys valförlust.

Jag förstod Christies agerande då. Men många republikaner gjorde det inte. Och de har fortfarande inte förlåtit. Få svenskar känner till detta, men häri ligger grunden till varför framgången har uteblivit för Christie. Och det tycker jag är beklagligt, för han är i mitt tycke kvalificerad att axla presidentskapet.

Då väntar vi med spänning. Hur kommer det gå i New Hampshire ikväll/inatt? Blir det som jag tror? Eller… vad tror du?

Ja… det ska vi säga också såklart: Bernie slår Hilary – med stor marginal!