Skip to content

Rätten att vara behövd

May 28, 2015
51916_4664141161837_280885234_o

Krönika i Norra Halland, 21 maj 2015

Under våren har min mamma och pappa fyllt 81 respektive 85 år. Det är en märklig känsla. Jag vet så klart att människor blir äldre, men då är det andra vi talar om – inte mina föräldrar. Jag har alltid inbillat mig att de kommer trotsa tidens gång och ständigt vara där, nära till hands. Nu är jag inte så säker längre.

Jag har inte fäst någon större uppmärksamhet på det tidigare, men nu ser jag det tydligt: de börjar bli gamla. Stegen är långsammare, tupplurarna längre, ögonen mattare och hörseln sämre. Och då har vi inte ens börjat tala om skärpan. När jag försöker lära dem om en läsplattas funktioner blir det totalstopp. Det går bara inte in. En fyraåring skulle klara det bättre.

Det är vid sådana stunder jag tycker synd om dem. De tillhör en aktiv generation som varit med om så mycket och som har format det samhälle vi lever i. Nu känner de sig som främlingar i det samhället. Och som många av sina jämnåriga undrar de allt oftare: är det någon som behöver mig här?

I ärlighetens namn, nu går inte mina föräldrar runt i självömkan med en fot redan i graven. Deras liv har alltid varit gasen i botten och de gör fortfarande vad de kan för att hålla farten uppe. Men jag känner deras oro. Inte oron för att livet snart är över, utan oron för att ingen längre ska behöva dem. Det är  deras liv är över.

Nyligen fick min pappa en hjärtinfarkt följt av kranskärlsoperation. Strax därefter fick han beskedet om prostatacancer. Familjen är orolig och han har själv påverkats naturligtvis, men inte för att han fruktar sjukdomar i sig – eller döden för den delen – utan för vad hans tillstånd kan leda till. I vårt senaste samtal sa han: ”Så länge vi kan vara friska nog för att vara till nytta och hjälp för någon, då är vi glada och tacksamma.”

Av en händelse läste jag idag igenom ett dokument om de mänskliga rättigheterna. De är bekanta för oss alla: rätten till liv, yttrandefrihet, utbildning, hälsa, osv. Jag insåg ganska snart att det dock saknades en rättighet: rätten att vara behövd.

I det politiska finrummet talas det så högtidligt om att vi måste förbättra äldrevården. Ja, absolut. Men hur ofta talar vi om de äldres verkliga behov: att bli sedda. Vi har ibland oss en hel generation som har levt ett långt liv och arbetat hårt, människor som varit med om att skapa historia. Men deras erfarenheter och berättelser blir sällan hörda. Deras kompetens faller ofta i träda. Och nu sitter många av dem bara och väntar. Och väntar.

Det måste vara oerhört svårt.

Det finns inget bäst-före datum för våra föräldrar eller mor- och farföräldrar. De är inte förbrukade. Vilket grymt öde att behöva känna så. Det fanns en tid då de hade en central roll i både familj och samhälle, då de kände att de hade en plats. Men deras plats är inte borta. De har mycket kvar att ge. Låt oss inte försumma att ge dem den möjligheten.

Rätten att vara behövd har de fortfarande kvar.

Något stort kan hända

February 21, 2015

Krönika i Östersunds-Posten, 21 feb 2015
http://www.op.se/noje/musik/louis-herrey-nagot-stort-kan-handa

En lördagskväll för exakt trettioen år sedan börjar publiken strömma in i Lisebergshallen i Göteborg. Samtidigt gör sig alla artister redo. Alla utom jag och Richard. Vi står fortfarande fast i den långa kassakön på Domus, Avenyn.

Tjugo minuter tidigare hade den impulsiva men ljusa insikten slagit oss: tänk om vi vinner hela kalaset! Hur gör vi då? SVT har säkert förberett Champange till vinnarna, men… vi är ju nykterister.

Med varsin Pommac flaska i handen börjar vi röra oss framåt. ”Förlåt… kan vi få tränga oss före?”

Förundrade blickar möter oss.

”Det är nämligen så att vi ska sjunga om en liten stund”, förklarar Richard.

”Ja… på Melodifestivalen!” lägger jag till och harklar mig ursäktande.

Snacka om stress. Men så hade hela veckan varit. Det började med de ursprungliga scenkläderna. De kändes helt fel. Alldeles för mycket glitter och prål. Kunde vi inte bara köra med något enklare, stilrenare? Vita byxor och pastellfärgade skjortor kanske? Men skorna då? Vi skulle kunna ta några Peter Pan boots och spreja dem med guldfärg. Men blir det verkligen snyggt? Nja… de får duga i alla fall. Och förresten, det blir nog inte så många i publiken som kommer uppmärksamma skorna ändå.

Koreografin var vi dessutom tvungna att förenkla. Det gick knappt att sjunga till det där aerobicspasset. Vi tar bort de flesta snurrarna. Vi hoppar mindre. Och allt flaxande med armarna skär vi ner till ett minimum. Dock borde vi nog behålla den lilla armsnurren i början av refrängen. Vem vet, kanske någon tycker den ser snygg ut?

Vi återkommer till Liseberghallen med andan i halsen och Pommac flaskorna i handen. Det tar bara ett ögonblick att byta om. Sedan står vi redo bakom ridån. Redo att erövra världen. Och när  vi dansar in på scenen i takt till det gungande introt och Per börjar sjunga ”Blixtar och dunder…”, då vet jag: nu kommer det hända något stort.

Idag är jag fyrtioåtta år. Mycket underbart har hänt under åren, men jag minns ändå med tydlighet den omvälvande glädjen att som sjuttonåring få sjunga en av schlagervärldens allra bästa melodier – en sång som jag redan då visste skulle överleva oss alla. Visst finns det viktigare saker i livet än Melodifestivalen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände mig ödmjuk och tacksam för tillfället som gavs mig och mina bröder.

Därför gläds jag med andra som också får denna möjlighet. I kväll, till exempel, kommer det att stå flera debutanter på Östersunds Arena scen, däribland traktens egen Jon Henrik Fjällgren. Jag hoppas han visar – som jag och bröderna försökte göra – hängivenhet och kärlek till sin melodi. Känner jag honom rätt så gör han det. Och vem vet, då kan det hända något stort.

Fotnot:

Enligt min åttaåriga dotter finns det ytterligare ett recept på framgång i Mello. Man måste se trevlig och söt ut i tv, ”som du var när du sjöng Diggiloo Diggiley, pappa.”

”Vadå?” protesterar jag.” Är jag inte fortfarande söt?”

”Jodå!” svarar hon och pausar. ”Det tycker nog mamma i alla fall!”

3445514_612_344

Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!

YOLO!

January 30, 2015

Krönika i Norra Halland, 30 januari 2015

Min kropp rycker till i det varma vattnet. Aningen desorienterad öppnar jag sakta ögonen. Jag måste ha somnat. Jag sätter mig upp i den grunda spabassängen och tittar ut genom ett immigt fönster. Där ute ligger ett spegelblankt vinterhav, i vila från gårdagens storm. Det är vackert, men det ser kyligt ut. Här inne är det varmt. Åh, vad jag har behövt det här.

Jag ser på klockan att Angelica fortfarande har trettio minuter kvar på sin ansiktsbehandling. Då kan jag slappa lite till. Jag lägger mig på magen med armarna vilande på bassängkanten. Utanför ser jag en skuttande hund på stranden. Husse följer motvilligt efter och drar ner mössan över öronen. Som sagt, jag är glad att jag är på insidan.

”Men Yolo, pappa!” hör jag plötsligt i mitt huvud. Det är min sons röst.

”Va! Isak, vad gör du du här? Skulle inte jag och din mamma få vara barnfria idag?”

”Jo, visst… jag försvinner snart. Jag ville bara påminna dig om vad jag sa häromdagen: ’du måste leva Yolo, pappa!’ ”

”Ja, jag minns att du sa det. Yolo. You only live once.”

”Precis!”

”Och?”

”Vadå och!? Ser du inte vad du har framför dig?

”Ja, ett iskallt hav!”

”Nej, pappa, inte bara ett iskallt hav. Det är ditt iskalla hav! Idag äger du!”

”Vad pratar du om, Isak?”

”Bara det som du alltid pratar om. Du är herre över dig själv. Låt dig inte begränsas av några hinder. Du kan om du bara vill!”

”Men… om jag inte vill då?”

”Mamma skulle nog bli imponerad.”

”Höh?”

”Ja, hon skulle nog tycka du var en riktigt karl.”

”Tror du?”

”Jag tror inte. Jag vet!”

Jag ligger tyst i det 38:gradiga vattnet och tänker. ”Kanske…”

”Tänk inte! Gör det bara! Känner du inte hur havet kallar på dig? Yolo, pappa! Yolo!”

Rösten försvinner lika plötsligt som den kom. Håller jag på att bli tokig.Jag fixerar ögonen på havet. Ja… det känns nästan som om det kallar. Fantasier eller ej, innan jag hinner tänka längre hoppar jag ur bassängen och trycker upp ytterdörren. Mellan mig och havet ligger det hundra meter strand. Jag börjar sprinta.

”Aj, aj! Ont, ont! Oj! Eiiii!”

Marken är kall som en isrink, och stenarna och de vassa snäckskalen gör inte saken lättare. Jag skuttar fram som en galning, med flaxande armar och en kropp som ryker av ånga. Hoppas ingen ser mig nu! För sent. En korpulent dam i badrock vinkar till mig från hotelbalkongen.

Väl framme vid vattnet möts jag av ett tjockt täcke med tång. När jag vadar igenom den tjugo meter kalla sörjan börjar jag tappa all känsel i benen. Yolo, Louis, Yolo! Tänk på Angelica! Efter tångbadet sprintar jag ytterligare några sekunder innan jag kastar mig framåt och överlämnar hela min kropp åt havet som väntat på mig.

”Gaaaaaa!!!!”

När jag senare möter min fru berättar hon glatt om sin ansiktsbehandling. Jag lyssnar tålmodigt men kan till slut inte hålla mig: ”Du… jag har badat i havet idag.”

”Oj, då! Har du?”

”Ja… det var svinkallt, och…”

”Men du…”, avbryter hon mig, ”du tycker inte jag är för röd i ansiktet nu?

”Nej, nej, inte alls!” svarar jag och fortsätter: ”Jag fick kliva igenom kladdig tång. Jättekallt var det!”

”Ja, det kan jag tänka mig”, säger hon samtidigt som hon letar i sin väska. ”Jag ska bara spreja på en lotion. Den är bra för min hy. Känner mig lite kall i ansiktet. Syns det?

Jag är lugn på utsidan, men på insidan skriker jag. Isaaaaaaak!!!!

2015-01-27 12.08.27

Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.

Samtal – inte utfrysning – minskar SD:s inflytande

December 8, 2014

Krönika i Norra Halland, 5 dec 2014

Är det inte dags att droppa begreppet ”polsk riksdag”? Duger inte ”svensk riksdag” gott och väl för en omvärld som nu bevittnar Sveriges största parlamentariska kollaps i modern tid? Och allt detta för att Sverigedemokraterna fällde regeringens budget.

Är SD således boven i dramat? Ja, om man nu ska tro många förståsigpåare. Det var SD som röstade för Alliansens budget, trots att partiet egentligen stod närmare regeringens förslag. Det var SD som trilskt spände sina muskler i en maktdemonstration. Det var SD som hellre ägnade sig åt politiska spel (läs: försöka utmanövrera Miljöpartiet från regeringen) än politiska lösningar.

Men har vi inte glömt en viktig detalj? Den största orsaken SD har så starkt inflytande idag är på grund av de övriga riksdagspartiernas ovilja att samtala – milt uttryckt. Det går inte att förneka fakta. Genom att systematiskt frysa ut Sverigedemokraterna har de andra partierna bidragit till att antagonisten vuxit sig dubbelt så stark.

Det här är ingen raketforskning. Det är väldigt enkelt: ”mobbningen” har väckt sympatier och sympatier har frambringat röster. Dessutom har SD tagit monopol på migrations- och integrationsfrågorna eftersom ingen annan vågar tala om det. Uppenbarligen är dessa frågor viktiga för många väljare. Kan någon därför vara förvånad över valresultatet?

Borde då inte de övriga partierna ha lärt sig en läxa? Ja, rimligen. Men tyvärr verkar rimlighet och förnuft ha flytt sin kos. Istället fortsätter man i samma spår, fast beslutsam att ignorera sin motståndare. Nu talar Anders Björck och andra om att till och med marginalisera Sverigedemokraterna genom en koalition mellan Alliansen och Socialdemokraterna. En dålig idé.

För det första vet vi redan av erfarenhet att SD varken minskar i inflytande eller populäritet bara för att man tillämpar en isoleringsstrategi. För det andra, om Alliansen och Socialdemokaterna mot all förmodan bildar koalition, vem har vi då kvar i opposition: de extrema höger- och vänsterkrafterna i vårt land.

Man behöver inte vara statsvetare för att förstå vilken parlamentarisk instabilitet en sådan svag opposition skulle skapa. En stark demokrati behöver en stark opposition.

Jag delar de flestas oro över Sverigedemokraternas invandringspolitik. Och deras människosyn väcker allt annat än mina sympatier. Men tänk efter, det finns två uppenbara problem med hur detta parti har bemötts.

  1. Tycka vad man vill om Sverigedemokraternas agenda, partiet är ett folkvalt parti. Det fick 13 procent av svenska folkets röster. Det är Sveriges tredje största parti. Man kan, på varken moraliska eller demokratiska grunder, ignorera eller sopa väljare under mattan på det sätt som gjorts. Om det är demokratin vi vill bejaka når vi aldrig det målet genom att bete oss odemokratiskt.
  1. Det kan naturligtvis påstås att många (inte alla) Sverigedemokrater hyser illvilja mot invandrare. Men vad är bättre, att systematiskt svartmåla SD för den sakens skull eller engagera sig i en saklig debatt med övertygande argument – för det är inte särskilt svårt. Är inte historien en tydlig läromästare: hat har aldrig övervunnits med hat. Det kommer inte att fungera denna gång heller.

Snälla partiledare, för allas vår skull, när ni sätter er vid runda bordet, var inte rädda för att bjuda in SD. Sättet att minska Sverigedemokraternas påverkan på politiken är inte att frysa ut dem. Det gör dem bara till offer och ökar deras inflytande än mer. Det är mig en gåta att ni tidigare har blundat för detta faktum.

Men vi förhandlar inte med rasister, kanske någon säger, dessutom har SD sin grund i nynazism. Förvisso, men om det är konsekventa vi ska vara borde vi inte utesluta Västerpartiet från alla samtal också? Det var inte länge sedan partiet hyllade kommunismens diktaturer. Nej, vi måste kunna ha mogna samtal mellan alla demokratiskt valda partier, oavsett vad vi tycker om dem.

Dessutom, de mest framgångsrika politiker är de som levt efter mottot: ”Håll dina vänner nära, men dina fiender närmare.” Det är på nära håll vi kan påverka vår omgivning och ha större kontroll, inte när vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om problemen inte finns.

Och om det är någon som är orolig över debatten, var bara lugn. Det är faktiskt inte svårt att avväpna Sverigedemokraterna med sunda argument. (En eloge till Folkpartiets Robert Hannah som är en av de första som vågar ta debatten om integrationspolitiken.)

Men ”främlingsfientligheten får inte styra”, har Gustav Fridolin nyligen sagt. Jag håller med. Men om du verkligen menar det, herr Fridolin, då borde du och övriga partiledare följa ovanstående råd. Annars kommer den 22 mars bli en mörk dag i Sveriges historia. För det blir dagen då Sverigedemokraterna får långt mer än 13 procent av riksdagsrösterna. Sanna mina ord.

Kom ihåg var ni läste det först.

I morgon kan det vara för sent

October 14, 2014

Krönika i Norra Halland, 14 okt 2014

Vår arbetsgrupp fick beskedet förra veckan som ingen ville ha: vår kollegas dotter hade omkommit på grund av komplikationer under hjärnkirurgi. Hon var en ung mor med två barn. Samtidigt brottas en annan av mina kollegor med bröstcancer. En nära vän till familjen behandlas också för cancer.

I helgen fick vi besök av goda vänner som vi för första gången träffade på Östra sjukhuset i Göteborg. Det var där våra äldsta söner kämpade för sina liv. Vår son med en svår hjärtoperation. Deras son med en aggressiv tumör. Vår son fyller nu sjutton år. Deras son blev bara tre år.

Visserligen drog vi en vinstlott då, men livet är en rysk roulette. Lika säkert som jag andas idag, lika säkert kan jag hamna i livsnöd i morgon. Döden visar ingen barmhärtighet. Den skördar sina offer när den vill.

Men det är inte döden i sig jag är rädd för (i så fall mer dödsrädd för livet); jag förstår att vi alla måste kallas att gå vidare en dag. Det svåra att acceptera är när våra närmaste lämnar oss tillsynes för tidigt. Vad är meningen med det?

Nyligen fick jag en känsla att jag borde besöka en gammal vän i Södertälje. Även han led av svår cancer och det smärtade mig att se hans tillstånd. Men samma värme som jag alltid hade känt från honom fyllde mitt inre när vi tillsammans med hans fru och barn återupplevde gamla minnen och skrattade gott.

Osäker på hur långt min vän hade kvar att leva ville jag tömma mitt hjärta. Jag berättade hur mycket han hade betytt för mig, hur mycket jag värderade våra djupa samtal – vi kunde prata om allt. Jag talade också om för honom att han var det klokaste människan jag kände och att han borde skriva en bok. Jag såg då hur ljuset tändes i hans ögon.

En vecka efter mitt besök hade han gått bort.

”Skriv något roligt denna gång”, sa min fru i morse. Inget av det här är särskilt lustfyllt, jag vet, men ur detta mörker bryter det fram ljusa och, vem vet, kanske glädjande tankar.

Det första är att även om vi inte kan styra döden kan vi fortfarande styra hur vi lever. Men då menar jag inte enbart i förhållande till oss själva, som Mahatma Gandhis sa: ”Lev som om du skulle dö imorgon.” Jag vill byta ut ett ord: ”Lev som om andra skulle dö i morgon.” Det vill säga, älska andra idag som om det vore din sista chans. Jag är tacksam att jag fick säga vad jag kände för min vän, men var jag tvungen att vänta till hans sista andetag? Tänk om det hade blivit för sent?

Det andra är att även om döden gör slut på ett liv gör den aldrig slut på ett förhållande. De som har gått vidare, de är fortfarande en del av oss. Även i sorgen känner vi det. För vad är sorgen? Är det inte bara minnet av lyckan vi kände när våra älskade var hos oss.

Ett enastående liv

August 14, 2014

Krönika, Norra Halland, 15 aug 2014

Det blåser en svag sydvästvind från Skagerrak. Segelbåten rullar mjukt på svallvågorna i Gullholmens idylliska gästhamn. I natten hörs dunket av en fiskebåt. Familjemedlemmarna sover sedan länge. Endast ett värmeljus håller mig sällskap i hytten.
     I två timmar har jag haft fingrarna på tangentbordet utan att komma igång. Jag hade allt planerat. Jag skulle skriva om våra äventyr under segelveckan, närmare bestämt: hur man överlever en båtsemester med familjen och fortfarande är vänner efteråt. Ett bra tema, tänkte jag. Men ändå inte. För samtidigt som jag känner mig glad att vara med dem jag älskar på denna vackra plats så är mitt hjärta tyngd av sorg.
    Igår fick jag kännedom om komikern och skådespelaren Robin Williams död. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom. Det är inte min vana att skriva om personer i underhållningsbranschen men det är något särskilt med Williams. Hans gåva att kunna påverka och inspirera människor var inget mindre än gudagiven.
    Jag har en bild fastnaglat i sinnet. Det är Williams rollfigur, engelskläraren John Keating, i filmen Döda poeters sällskap, som står på sin kateder. Han frågar sina elever: ”Varför står jag här?
     En elev svarar: ”För att känna dig längre?”
     Keating ler. ”Nej… jag står här för att påminna mig själv att vi alltid måste se på saker från ett annat perspektiv.”
     Sedan de berömda orden: ”Carpe diem. Fånga dagen, pojkar. Gör era liv enastående.”
     Jag undrar, hur många av oss gör detta? Orden är nästan sönderciterade, jag vet. Men ändå, vet vi hur vi fångar dagen? Skapar vi ett enastående liv eller är livet bara något som sker medan vi står och tittar på.
     Jag vet att Robin Williams inte var något helgon. Han hade sina utmaningar och demoner att kämpa emot. Till slut tog depressionen och missbruket hans liv. Men han lämnade ingen oberörd. Han var en varm och omtänksam människa. Han fick oss att skratta, att gråta. För mig är just detta att leva ett enastående liv: att göra en skillnad; att sätta andra i centrum; att vara en individ som står ut i mängden; att våga gå sin egen väg.
     Nu har mitt värmeljus brunnit ut. Sovsäcken väntar på mig. Att överleva en båtsemester då? Kanske bli det en annan krönika. Men sammanfattningsvis, ladda upp med ett stort lager av tålamod, men kanske ännu viktigare, en stor dos av humor. För du behöver skratta mycket – inte minst åt dig själv.
     Faktiskt, var det inte det Robin Williams själv sa: ”Skratt är den bästa medicinen.”

williams

 

Robin Williams, 1951-2014

Livets tårar

June 19, 2014

Krönika i Norra Halland, 19 juni 2014
(Bilder nedan)

Det är mycket känslor så här års. Luften vibrerar av glädje och förväntningar, inte minst på grund av att Kungsbackas alla skolor har släppt ut sina elever på grönbete. Och från de bullriga lastbilsflaken sjöng exalterade ungdomar om studentens lyckliga dag.

En av dessa studenter var min brorson. När jag kramade om honom rusade minnesbilden fram av ett spädbarn med livshotande andningsproblem. Genom ett hål i kuvösen hade jag rört vid barnets lilla hand. På andra sidan stod hans far. Och tillsammans hade vi bett en bön för pojkens liv. Nu, nitton år senare, med toppbetyg från Aranäs, stod han omringad av en stolt familj, redo att erövra världen. Det var många tårar av glädje.

Sedan det här med skolavslutningar, hur mycket man än försöker så går det inte att svälja ner klumpen som traditionsenligt sätter sig i halsen. Barn som strålar, sånger med budskap om hopp och kärlek, rektorns rörande tal. Det är lönlöst att kämpa emot. Denna gång fick jag dessutom en stark känsla för alla lärare som arbetar, kropp och själ, för att lyfta våra barn till deras högsta potential. Att lärarna är underbetalda är ingen underdrift. Så från början till slut, många tårar av tacksamhet.

Ett par dagar senare cyklade jag Vätternrundan med broder Richard och Sveriges mest fantastiska cykelteam, Team Magnus. Vad starten informerade speakern att Richard och hans fru Louise skulle cykla tillsammans. Alla i teamet skrattade så högt att tårarna nästan sprutade. Det bjöd jag gärna på.

Med den glädjeinjektionen cyklade vi iväg. I rasande fart passerade vi Jönköping efter 10 mil. Men där händer det. Min mage kollapsar totalt och jag får släppa klungan. Jag kämpar dock vidare i ytterligare 7 mil innan jag kliver av cykeln. För då gråter jag av smärta.

Under mitt återhämtande låg jag ofta i soffan och tittade på fotbolls VM. Tala om ett sammelsurium av känslor: tårar av gemenskap, smärta, stolthet, sorg och lycka. Där har vi allt under ett tak. Det är nog därför jag älskar dessa evenemang så mycket, för de lämnar ingen oberörd.

Och på tal om att beröra, tack Norra Halland för ert gripande reportage om de romska tiggarna i Kungsbacka. Det var på tiden att någon knäckte många av de felaktiga myter som tar allt fastare mark omkring oss. Dessa personers tårar är äkta. De behöver inte fler som dömer dem – bara fler som hjälper.

Denna midsommarhelg kommer till och med himlarna stundtals att gråta. Men det är okej. Vi är vana. Och egentligen, är inte svensk midsommar precis som livet borde vara: ömsom sol, ömsom regn. Sol och regn, som Yin och Yang, hör ihop. Vi kan vara lyckliga ändå denna helg. För vi vet att för varje regndroppe som faller blir solljuset som följer så mycket skönare.

Varma midsommarkramar, Louis (Angelicas man, inte Richards fru)

 

2014-06-05 19.40.40

Grattis till Christopher Herrey som tar studenten!

 

2014-06-11 10.41.04

Grattis till Clara som gått ut 1:an. Här med underbara fröken Carina.

 

2014-06-14 04.43.13

Starten på Vätternrundan med fru och herr Herrey. ;)

 

2014-06-14 16.53.56

Här är några av hjältarna som tog sig i mål.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 58 other followers