Skip to content

Vårda språket (del 1)

March 22, 2016

IMG_7277Krönika i Norra Halland, 18 mars 2016 (något utökad)

Kommer ni ihåg Kalle & Hobbe? En dag ringer fantasifulle Kalle till Stadsbiblioteket. ”Informationsdisken, tack. Hallå? Ja, jag vill ha ett ord definierat. Jo, det är det som är problemet. Jag kan inte stava till det och jag är inte tillåten att säga det. Kan du dra alla svordomar du kan så stoppar jag dig när… Hallå?”

Jag förstår fascinationen med ovårdat språk, i synnerhet för de unga. När jag började första klass lärde jag mig många svordomar. Jag blev den coolaste sjuåringen på utegården när jag bland mina kompisar spottade ut den ena grodan efter den andra. Men min image blev hastigt och brutalt attackerad av storebror Per.

Av en händelse råkade han höra mitt nya, mångfärgade språk. Och domen dröjde inte. ”Om du inte slutar genast med det där så kommer jag informera mamma och pappa!”

Inte bra. I mitt barndomshem var grodspråk en dödssynd. Jag såg två scenarier framför mig. I bästa fall skulle mina föräldrar tvätta min mun med tvål, i sämsta fall stycka mig i bitar och mala ner mig i en köttkvarn. Eftersom jag ville eliminera alla möjligheter att fortsätta mitt liv som en uppstoppad köttkorv lovade jag att genast sluta svära.

Nyligen var det ombytta roller när jag råkade se en yngling slänga godispapper på marken. Skämtsamt men förmanande säger jag till honom: ”Oj, du tappade visst något!”

Eld sprutar från pojkens ögon. ”Håll käften, gubbj*vel!”

Vänta lite! Tvålen, köttkvarnen? Det kokar inom mig. Hade ingen lärt den där lilla skitungen?

För några veckor sedan hör jag musik på gymmet där varannan textrad innehåll ord som ”motherf**ker”, ”hoe” och ”bitch”. Artisterna beskriver dessutom i detalj hur de ska våldföra sig på kvinnor, att ett nej inte är ett nej och att det är helt okej skjuta skallen av folk. I trettio minuter pågick detta, non-stop. Det finns barn och ungdomar i lokalen och jag kan inte längre vara tyst.

Jag går fram till personalen. ”Ursäkta, jag vill inte någon moralist, men hör ni vad som spelas i högtalarna?

De lyssnar en stund och svarar sedan: ”Oj, det tänkte vi inte på. Vill du vi ska byta musik?”

Det är detta som bekymrar mig, att ingen verkar reagera på det grova språkbruket längre. Men det är något mer, något som jag inte får ihop. Aldrig förr har det talats så mycket om vikten av vårdat språk, inklusive nolltolerans mot kränkande uttryck och mobbning. Men samtidigt som vi är etiskt starka är vi moraliskt svaga. Samhällsklimatet är paradoxalt nog råare än någonsin.

Hur kommer det sig? Internet är en förklaring. Vi kan gömma oss bakom ett tangentbord och vågar använda starkare uttryck. Dessutom, svordomar finns i allt större omfång och styrka i musik, filmer och tv-serier. Och i vår likgiltighet konsumerar vi dem helhjärtat, (o)lyckligt ovetande om att ord och handling hör ihop; de mest populära tv-serier innehåller det grövsta språkbruket och våldsammaste handlingarna. Och vi rycker bara på axlarna.

Så är fult språk orsaken till våld i samhället? Så enkelt är det inte såklart. Men tydligt är att ord har betydelse.  Historien är ett facit på det. Hur många krig har inte haft sin början med hatisk och provocerande retorik. Och ser vi till exempel inte i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Politiskt sett är detta den mest hänsynslösa kampanj vad gäller svordomar och kränkande språk. Och den främste på slagfältet är Donald Trump, som inte håller något tillbaka. Tack vare valet av språkbruk får han nu skörda effekten av sina ord. Både anhängare och motståndare har reagerat kraftfullt, ibland våldsamt, som svar på Trumps aggressiva yttringar.

Ord har betydelse, tro inget annat. Dit tungan går, går resten av kroppen. Lika lätt som en båt styrs av ett roder styrs vår kropp och själ av tungan. Ordspråket talar sanning:  ”Tungan har makt över död och liv, de som gärna brukar den får äta dess frukt.”

Jag har inte svar på livets alla problem, men en sak vet jag: om man vill lösa något måste man börja med sig själv och sin familj. Bara för att jag kan släppa in vad som helst till hemmets alla skärmar och ljudanläggningar, borde jag göra det? Och vad är det jag vill lära mina barn? Hur talar jag till mina barn och min hustru? Är de ord vi förmedlar ord som trycker ner eller lyfter de upp.

Det är i hemmet det börjar. Det är där vi sätter tonen.

Föll Rubio i lördagens debatt?

February 9, 2016

Efter Iowas nomineringsmöte fick Marco Rubio vind i seglet och blev av vissa republikaner till och med krönt som etablissemangets kandidat ( i kampen mot Trump). Under veckan började Rubios väljarstöd öka, men också attackerna. I synnerhet var kritiken stark från Chris Christie, guvernör från New Jersey.

Sammanfattning av kritiken: Marco Rubio anses visserligen vara en begåvad ung senator, men han saknar ledarskapskvalitéer och erfarenhet som de andra guvernörerna besitter (Christie, Bush och Kasich). USA befinner sig i kris, menar man, just på grund av att en annan ung senator utan erfarenhet lyckades övertyga väljarna år 2008 om “Change we can believe in”. Christie och Bush har varit tydliga med att de tycker om Rubio som person, men att han, likt Obama, saknar erfarenheten att leda landet. Se bara hur det gick förra gången, vädjar de till väljarna.

I lördags, under inledningen av republikanernas debatt upprepade Christie sin ståndpunkt och anklagade Rubio för att vara alltför robot-lik: att verka polerad på utsidan men med avsaknad av substans på insidan, att han alltid repeterar sin 25 sekunders talking point.

Och då händer det otroliga. Marco Rubio uttalar sin 25 sekunders talking point. Inte en gång, inte två gånger, utan fem gånger totalt under debatten. Det verkar som en skänk från ovan till Christie, som med sin åklagarbakgrund inte är sen att förstärka poängen av den unga senatorns oförmåga att spontant svara på frågor utan att kunna hänvisa till inlärda repliker.

Här ser ni några sekvenser från ordväxlingen:

 

Detta blev utan tvekan den stora snackisen efter debatten. Och kritiken mot Rubio var skoningslös. Det verkade som om han försatt sina möjligheter att bli partiets enande kandidat. Upp som en sol i Iowa och ner som en pannkaka i New Hampshire.

Eller?

Personligen fruktade jag också det värsta för Rubio. Jag undrade om han skulle kunna resa sig efter detta –  trots att han för övrigt faktiskt gjorde bra ifrån sig i debatten. Och jag såg framför mig hur Chris Christie (som alltid har varit en av mina favoriter) skulle få en stor fördel i New Hampshires primärval, tillsammans med Bush och Kasich. Alla tre guvenörer gjorde en mycket bra insats i debatten.

 

Men jag är inte så säker längre på att detta kommer skada Marco Rubio, även om det för tillfället finns många som skrattar åt honom. (Det är inte otänkbart att det blir skrattar bäst som skrattar sist i det här fallet.) För det slog mig, efter att ha sett detta klipp rullas upp bokstavligen överallt, att det här spelar Rubio rakt i händerna såklart. Hans budskap är nu utan tvekan det tydligaste valbudskap bland alla kandidaterna: att Obama vet precis vad han gör, att han försöker genomföra en systematisk förändring av landet till att bli mer likt Europa.

Det här är vad väldigt många republikanska väljare tror. Problemet är att få av deras kandidater, med undantag av Rubio och i viss mån Cruz, vågar säga det. Varför? De vill inte framstå som om tillskriver president Obama någon trovärdighet – att han faktiskt skulle veta vad gör. Trump var tydligt med detta i senaste debatten: “Obama har ingen aning om vad han håller på med!”

I debattens efterdyningar fick Rubio flera pikar från expertkommentatorer. Varför kör han sin kampanj mot Obama? Det var ju åtta år sedan? Jag är förvånad över hur lätt de missar poängen. De förstår inte hur väl Rubio känner de republikanska väljarna. Han säger det han gör för att han är övertygad om att Clinton eller Sanders endast är brickor i det spel Obama påbörjade; om någon av dessa två blir vald till president blir de bara en förlängd arm i Obamas styre. Och detta är det sista landets konservativa önskar sig. Rubio vet det. Om många gillar att han vet.

Av denna orsak går jag emot vad många experter säger. Jag tror inte Marco Rubio tappar röster ikväll. Han kommer att fånga andra platsen efter Trump, som visserligen vinner, men inte med så mycket som valundersökningarna visar.

Bland guvernörerna kommer Kasich presera bäst. Han når förmodligen tredje plats efter sin starka och positiva kampanj. Sedan följer Cruz och Bush. Och längst ner på listan kommer Fiorina, Christie och Carson.

Varför inte bättre för Christie? Ja, han borde rimligtvis få mer stöd på grund av hans attack mot Rubio. Han visade för många väljare att guvernörer blir de bästa presidenterna. Men jag tror i ärlighetens namn att Kasich och i viss mån Bush kommer fånga upp fler röster tack vara Christie. För även om Christie har en poäng, så är många republikaner tveksamma till honom. De minns alltför väl hur han hjärtligt kramade om Obama under presidentens senaste valkampanj mot Mitt Romney, och hur villig Christie var att ta hjälp av presidenten då stormen Sandy förstörde delar av New Jersey. Optiskt sätt, det verkade som om Christie var delansvarig för Romneys valförlust.

Jag förstod Christies agerande då. Men många republikaner gjorde det inte. Och de har fortfarande inte förlåtit. Få svenskar känner till detta, men häri ligger grunden till varför framgången har uteblivit för Christie. Och det tycker jag är beklagligt, för han är i mitt tycke kvalificerad att axla presidentskapet.

Då väntar vi med spänning. Hur kommer det gå i New Hampshire ikväll/inatt? Blir det som jag tror? Eller… vad tror du?

Ja… det ska vi säga också såklart: Bernie slår Hilary – med stor marginal!

Himmel eller helvete med Trump

February 5, 2016

Krönika i Norra Halland, 5 feb 2016

Men en gäspning berättade jag i tisdags morse den spännande nyheten för min hustru: ”Cruz vann inatt.”

”Tom Cruise?”

”Nej… hehe…Ted Cruz.”

”Jaha.” Hon verkade inte särskilt upprymd.

Och varför skulle hon vara det? Dessutom avslöjade vår korta ordväxling förmodligen mer om mig än om henne. Jag hade varit uppe hela natten och följt valvakan från USA:s delstat Iowa. Och nätterna innan det – debatter, reportage, analyser. Det är bara att erkänna: Jag är en USA-valnörd.

I måndags inleddes primärvalssäsongen med caucus-mötet i Iowa. Statens demokrater röstade fram Hilary Clinton över Bernie Sander med 0.4 procent marginal. Republikanerna valde Ted Cruz. Han besegrade förhandsfavoriten Donald Trump. Men ”The Donald” blev inte glad och funderar nu på att stämma Cruz för valfusk. Är någon överraskad?

De flesta svenskar ser Donald Trump som en clown. En väldigt smart clown vill jag i så fall påstå. Låt mig förklara något: Trump vet hur man får saker gjort. Och om man till detta kopplar hans avsky för politisk korrekthet förstår man varför han är så populär. Amerikanare, från alla partifalanger, är trötta på allt ifrån Obamas och kongressens ineffektivitet till den sakta ekonomiska återhämtningen. Här står en man som är en straight shooter; han säger saker som de är, utan den minsta rädsla för PK-maffian. Folk jublar och väljarbarometern sticker upp i taket.

Ända sedan valkampanjens början i somras har Trump varit på topp i alla valundersökningar. Idag ligger han på 35 procent, långt före de andra republikanska kandidaterna (Ted Cruz och Marco Rubio har 19 respektive 10 procent). Aldrig har en kandidat kunnat åstadkomma något liknande. I synnerhet ingen clown.

Han är ett geni vad gäller att utnyttja media. Allt han säger blir veckans huvudrubrik. Han vet vad han ska göra för att få folk att lyssna. Han har ett kontakt- och vänskapsnät som saknar motstycke. Och hans senaste kompis heter Putin. Kanske Mr Dealmaker blir den som tinar upp de frostiga relationerna med Ryssland. Det här kan bli hur bra som helst.

Men det kan också bli ett rent helvete.

För det finns några problem. När Trump säger ”I want to make America great again” (Reagans gamla slogan), då säger han aldrig hur. När man frågan honom om hans ideologi då svarar han inte. Däremot signalerar han tydligt: Min ideologi är att jag kommer att fixa allt. Allt handlar om Trump i Trumps värld. Det handlar inte om Amerikas storhet; USA är bara stort om Donald Trump får visa sin storhet. En större narcissist och populist får man leta efter.

Trump är van att få som han vill. Hur kommer det gå när han försöker rubba den trefaldiga maktbalansen i USA? Tanken på överflödig makt i händerna på en man är skrämmande.

Vad händer när någon går emot honom? Det vet vi redan. Han slår hårt tillbaka. Alla är ”loosers” som vågar trots honom. Trump är förolämpningarnas mästare. Gud förbarme oss om vänskapen med Putin får sig en törne.

För mig är detta det mest allvarliga: att han avhumaniserar människor. Kvinnor är feta grisar, svarta är lata, handikappade är dumma, Latinos är väldtäcksmän och så klart, muslimer är terrorister. Att ha en framtida amerikansk president som omfamnar en sådan människosyn, kommer inte det skapa ett berg av problem?

Himmel eller helvete. Vad väljer USA:s invånare? Personligen tror jag inte att de i slutändan vill spela rysk roulette med sina liv. De väljer en himmel – utan Donald Trump.

Donald Trump

Så här glad blir Donald Trump när han förmodligen vinner New Hampshires primärval nästa vecka. Hur länge kommer glädjen vara?

Håll ögonen på Rubio och Sanders

February 3, 2016

201510563516fb96429

Kampen om Vita Huset 2016 har börjat. Nomineringsmötet i Iowa blev en rysare för Demokraterna. Hilary Clinton besegrar Bernie Sanders med en vinstmarginal på 0.4 procent. Bland republikanerna överraskar Ted Cruz och slår ut förhandsfavoriten Donald Trump som följs tätt av Marco Rubio. Grattis till segern, Sanders och Rubio!

 

Räkna inte bort Sanders

De flesta experter har sedan länge krönt Hilary Clinton till demokraternas presidentkandidat. Frågan är om man har förhastat sig? Visserligen ter sig blotta tanken på en socialdemokrat i Vita huset som ytterst osannolikt. Men säg mig vad som är sannolikt med årets valkampanj?

Vi behöver bara säga två namn: Sanders och Trump. Båda är progressiva, från olika håll, men bara en av dem är en renodlad populist: Donald Trump. Visst, Sanders spelar liksom Trump på väljarnas missnöje, men skillnaden är att den gamle senatorn inte vänder kappan efter vinden. Och han har, olikt Trump, en tydlig handlingsplan kopplad till en grundad ideologi. Avsaknaden av detta kommer bli Trumps fall till slut.

Men ställd mot Hilary Clinton, som har både pengar och stöd från partitoppen, har Bernie Sanders en teoretisk chans? Kanske. I Real Clear Politics nationella genomsnitt från augusti till januari har Sanders minskat gapet till sin motståndare från 40 till 9 procent. And counting…

Och nästa vecka vinner Sanders primärvalet i New Hampshire.

Hilary Clinton har onekligen erfarenhet och kunskap tillräcklig för presidentämbetet. Men har hon ett förankrat stöd bland väljarkåren? Clinton är valbar, ja, men Sanders är mer omtyckt. Hon har pengarna, ja, men han har entusiasmen.

Därför ser jag den jämna kampen i Iowa som en seger för Sanders. Han visar att han har gräsrotsorganisationen som inte bara är effektiv men som också brinner av iver. Denna entusiasm sprider sig nu som en våg, i synnerhet bland de unga. 85 procent av väljare under 30 år gav sin röst till Sanders. Det saknar historiskt motstycke. Jag vågar förutspå att en politisk feber kommer att svepa nationen. Och blir den lika smittbärande som Obamafebern 2008, vem vet hur långt Sanders kan gå?

USA:s nästa president?

Bland republikanerna gick det vägen för Ted Cruz i Iowa. Liksom Sanders förstod han vikten av hårt gräsrotsarbete och bevisade att pengar inte är allt i en kampanj. Men trots segern, och trots att Cruz anses vara republikanernas skickligaste debattör står han för långt till höger i vissa frågor och förlorar därmed sin valbarhet.

Trump, som tidigare sagt, kommer inte nå hela vägen fram. Och när han dalar i opinionen, gör er redo för fler fula grodor som hoppar ur hans mun. Han kommer inte ge sig utan en kamp.

Jeb Bush har erfarenheten och var en framgångsrik guvernör i Florida. Men han har saknat passion och glädje i kampanjen. Nu är han på uppåtgående, men det är bara marginellt. Och alldeles för sent.

Nomineringsmötets verkliga vinnare var förmodligen Marco Rubio. Flera har tidigare antytt att han är för ung för att bli president, men med en imponerande finish i Iowa visade han att Team Rubio är att räkna med. Faktum är, det tycks redan som om det republikanska etablissemanget – som länge letat efter en förkämpe i striden mot Trump – har fäst blicken på Rubio. Redan idag lämnar många sponsorer Jeb Bush till förmån för den unge senatorn från Florida.

Rubio anses vara en begåvad talare och är väl insatt i sakfrågorna, i synnerhet utrikespolitiken. Dessutom har han en story som appellerar till många minoriteter. Hans föräldrar kom till USA från Kuba som flyktingar på 50-talet och arbetade hårt för att ge sina barn det de själva inte hade. Rubios latino familj är för många förkroppsligandet av den amerikanska drömmen.

Matchad mot Hilary Clinton är Marco Rubio faktiskt den enda republikanen som i dagsläget kan besegra henne – med flera procentenheter. Rubio är väl medveten om detta och gör nu allt för att stoppa familjen Clintons andra hyresperiod av Vita huset.

Betyder det att Rubio vs Sanders är uteslutet? Nej, inte alls. Men frågar vi Rubio har han nog andra planer för Sanders: ”Bernie Sanders is a great candidate for President. Of Sweden.”

Om vi bara hade en presidentpost att erbjuda.

A Cool New Year

December 31, 2015

It’s Cool to be Nice

It’s rather cool to be nice,
a necessary trait, no doubt.
And if you want my new-year advice:
niceness is what it’s all about.

 

Yet some say it’s cool to be bad.
What nonsensical gibbery-poo!
That is only a beguiling fad
to mislead poor critters like you.

 

Nothing good comes from ill will.
Jesus showed the opposite is clear.
His message is spot-on still;
loving your neighbor is cool, my dear.

 

So harken ye people and hear our advice:
it’s nice to be cool, but it’s cool to be nice.

 

A COOL NEW YEAR TO ALL OUR FRIENDS AND LOVED ONES!!!
Julkort 2015

Beautiful Affliction

December 22, 2015

I feel I want to call your attention to a book I just finished reading – at 4:30 AM yesterday. Yes, it was hard to put it down. I could just say that the book is a wonderful read and stop there. But the experience I had was of the unusual sort, so I’d like to expand on that.

The title is Beautiful Affliction. The author is Lene Fogelberg. She partly describes her upbringing in Kungsbacka, Sweden – where I live. The places she depicts, I know them. However, she paints these places in totally different colors than I would have, showing me with vivid imagination what I have missed all the years I’ve lived here.

The pattern goes on to Lene and her family. I know them also. Well, acquaintance is probably a better word, although I thought a had a fairly good grasp of Lene’s husband Anders and her parents. But I soon found out that behind all those familiar faces a rich story of struggle, hope, and love was hidden. Makes me stop to think; what about all the people I meet from day to day? What’s their story? What are their Goliath’s and what are their joys? And who takes time to see it? In fact, not only don’t we see, but we often place judgement based on outward appearance, missing to see the real person inside – something Lene can tell us a great deal about in the book.

The reason why I initially wanted to read this book was because of Lene’s condition: she was diagnosed with a fatal congenital heart disease. Just as our firstborn son. He has now turned eighteen but has over the years been subjected to several open-heart surgeries. What Lene describes in the rooms and corridors of the hospital I know something about (as much as can be known from the outside): the anticipative conversations with cardiologists and surgeons (and seeing them as saviors); the Intensive Care Unit; the tubes and wires attached to a frail body; the scars, the blood; the beeping machines; and yes, the careful moisturizing of our sons lips so they won’t crack during anesthesia. We lived off and on for months at the hospital, and all of that came back when I read the book. Partly hard memories, yes, but important to revisit. If nothing else, it made me appreciate the gift of life even more.

So what if you don’t live in Kungsbacka, know the author, and have no experience with heart surgery? Is this still a book for you? Yes. Unequivocally YES! Simply because Lena Fogelberg is an amazing author, and she has a captivating story to tell. And she does just that: captivates you. Lene also has a fresh and unique style of writing, and her depictions are stunning; she has a perception of her surroundings that is sharp yet sensitive and you feel as though you have entered her heart and mind on more than a few occasions.

I also found myself deeply affected by the strong contrasts of light and darkness, and the victor being light, of course, in the end. Or should I say love? Because the book is truly a love story. I won’t give much away, but let’s just say there will be many tears shed. And female readers will undoubtedly turn to their husbands after the reading the book and say: “Why can’t you be more like Anders (Lene’s husband)”? Surely, he is a good example to follow.

I predict we will hear more from Lene in the near future. I personally look forward to it. But while you wait for that to happen, get a copy of Beautiful Affliction now. Or why not as a give-away. It would make the perfect Christmas gift.

9781631529856_Perfect_358.indd

Den perfekta hustrun

October 23, 2015

Krönika i NorraHalland, 23 okt 2015

Märklig rubrik? Ja. Det är ett förmätet uppdrag att beskriva den perfekta hustrun, i synnerhet från den inperfekta mannens perspektiv. Jag skulle känna mig obekväm att skriva en lista på karaktärsdrag och korrekta gärningar min hustru måste utföra för att vinna sin mans kärlek. Det finns inget Angelica måste göra för mig. Jag vill att hon ser mig, ja, precis som hon själv vill bli sedd, men hon är inte tvungen att prestera eller ändra sig för min skull.

Många gör tyvärr misstaget att försöka ändra sin partner. De tänker: ”Om han eller hon bara kan bli lite mer si eller så, då blir allt perfekt.” Detta bottnar ofta i den omättliga önskan att man vill att den andre ska tycka och tänka precis som en själv. Till det har jag bara en fråga: Varför i hela världen skulle man vilja det? Det är ju som att vara gift med sig själv! Jag skulle inte kunna tänka mig något tråkigare. Sedan ett tips: Spar på energin, det är faktiskt enklare att ändra sig själv än alla andra.

Dagens rubrik kommer egentligen från ett samtal jag hade för många år sedan med mina söner. (Jag roade mig själv ikväll med att läsa gamla blogginlägg.) Efter en godnattsaga kom vi av någon anledning in på ämnet ”fruar” och jag frågade dem hur de såg sin framtida livskamrat.

Båda två sa att hon måste vara omtänksam, som mamma. Sedan förklarar Isak att hans fru ska vara snäll, gullig och bra på att pussas och kramas. Och hon måste ha god andedräkt, för annars går det inte att pussa henne.

Nej, det är ju klart. ”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

”Ursäkta?”

”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

”Okej, okej!” skrattade jag. ”Say no more!”

Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska vara rik också… nej, förresten, jobba på McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

”Ja, naturligtvis.”

Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Jag kom att tänka på detta muntra samtal idag (18 okt) eftersom jag och Angelica firar 19årig bröllopsdag. Det är en vacker dag. Genom en allé av bländande höstfärger och ljus promenerar vi längs Kungsbackaån. När jag ser på henne, med håret upplyst av den låga eftermiddagssolen, tänker jag på allt vi har gått igenom. Ingen av oss är fullkomlig och vi har haft vår beskärda del av upp- och nergångar. Men vi håller fortfarande ihop.

Då vänder hon sig om och frågar: ”Om du fick chansen, hade du valt mig igen idag?”

Det var en bra fråga – en viktig fråga – och jag tänker en kort stund. ”Det är klart. Jag har ju valt dig varje dag i nitton år.”

Som svar möttes jag av ett par glittrande ögon och en mun som trycktes hårt mot min. Det var en smaskig puss, kryddad med god andedräkt.

Och jag tänker: Det blir inte mer perfekt än så här.