Skip to content

Himmel eller helvete med Trump

February 5, 2016

Krönika i Norra Halland, 5 feb 2016

Men en gäspning berättade jag i tisdags morse den spännande nyheten för min hustru: ”Cruz vann inatt.”

”Tom Cruise?”

”Nej… hehe…Ted Cruz.”

”Jaha.” Hon verkade inte särskilt upprymd.

Och varför skulle hon vara det? Dessutom avslöjade vår korta ordväxling förmodligen mer om mig än om henne. Jag hade varit uppe hela natten och följt valvakan från USA:s delstat Iowa. Och nätterna innan det – debatter, reportage, analyser. Det är bara att erkänna: Jag är en USA-valnörd.

I måndags inleddes primärvalssäsongen med caucus-mötet i Iowa. Statens demokrater röstade fram Hilary Clinton över Bernie Sander med 0.4 procent marginal. Republikanerna valde Ted Cruz. Han besegrade förhandsfavoriten Donald Trump. Men ”The Donald” blev inte glad och funderar nu på att stämma Cruz för valfusk. Är någon överraskad?

De flesta svenskar ser Donald Trump som en clown. En väldigt smart clown vill jag i så fall påstå. Låt mig förklara något: Trump vet hur man får saker gjort. Och om man till detta kopplar hans avsky för politisk korrekthet förstår man varför han är så populär. Amerikanare, från alla partifalanger, är trötta på allt ifrån Obamas och kongressens ineffektivitet till den sakta ekonomiska återhämtningen. Här står en man som är en straight shooter; han säger saker som de är, utan den minsta rädsla för PK-maffian. Folk jublar och väljarbarometern sticker upp i taket.

Ända sedan valkampanjens början i somras har Trump varit på topp i alla valundersökningar. Idag ligger han på 35 procent, långt före de andra republikanska kandidaterna (Ted Cruz och Marco Rubio har 19 respektive 10 procent). Aldrig har en kandidat kunnat åstadkomma något liknande. I synnerhet ingen clown.

Han är ett geni vad gäller att utnyttja media. Allt han säger blir veckans huvudrubrik. Han vet vad han ska göra för att få folk att lyssna. Han har ett kontakt- och vänskapsnät som saknar motstycke. Och hans senaste kompis heter Putin. Kanske Mr Dealmaker blir den som tinar upp de frostiga relationerna med Ryssland. Det här kan bli hur bra som helst.

Men det kan också bli ett rent helvete.

För det finns några problem. När Trump säger ”I want to make America great again” (Reagans gamla slogan), då säger han aldrig hur. När man frågan honom om hans ideologi då svarar han inte. Däremot signalerar han tydligt: Min ideologi är att jag kommer att fixa allt. Allt handlar om Trump i Trumps värld. Det handlar inte om Amerikas storhet; USA är bara stort om Donald Trump får visa sin storhet. En större narcissist och populist får man leta efter.

Trump är van att få som han vill. Hur kommer det gå när han försöker rubba den trefaldiga maktbalansen i USA? Tanken på överflödig makt i händerna på en man är skrämmande.

Vad händer när någon går emot honom? Det vet vi redan. Han slår hårt tillbaka. Alla är ”loosers” som vågar trots honom. Trump är förolämpningarnas mästare. Gud förbarme oss om vänskapen med Putin får sig en törne.

För mig är detta det mest allvarliga: att han avhumaniserar människor. Kvinnor är feta grisar, svarta är lata, handikappade är dumma, Latinos är väldtäcksmän och så klart, muslimer är terrorister. Att ha en framtida amerikansk president som omfamnar en sådan människosyn, kommer inte det skapa ett berg av problem?

Himmel eller helvete. Vad väljer USA:s invånare? Personligen tror jag inte att de i slutändan vill spela rysk roulette med sina liv. De väljer en himmel – utan Donald Trump.

Donald Trump

Så här glad blir Donald Trump när han förmodligen vinner New Hampshires primärval nästa vecka. Hur länge kommer glädjen vara?

Håll ögonen på Rubio och Sanders

February 3, 2016

201510563516fb96429

Kampen om Vita Huset 2016 har börjat. Nomineringsmötet i Iowa blev en rysare för Demokraterna. Hilary Clinton besegrar Bernie Sanders med en vinstmarginal på 0.4 procent. Bland republikanerna överraskar Ted Cruz och slår ut förhandsfavoriten Donald Trump som följs tätt av Marco Rubio. Grattis till segern, Sanders och Rubio!

 

Räkna inte bort Sanders

De flesta experter har sedan länge krönt Hilary Clinton till demokraternas presidentkandidat. Frågan är om man har förhastat sig? Visserligen ter sig blotta tanken på en socialdemokrat i Vita huset som ytterst osannolikt. Men säg mig vad som är sannolikt med årets valkampanj?

Vi behöver bara säga två namn: Sanders och Trump. Båda är progressiva, från olika håll, men bara en av dem är en renodlad populist: Donald Trump. Visst, Sanders spelar liksom Trump på väljarnas missnöje, men skillnaden är att den gamle senatorn inte vänder kappan efter vinden. Och han har, olikt Trump, en tydlig handlingsplan kopplad till en grundad ideologi. Avsaknaden av detta kommer bli Trumps fall till slut.

Men ställd mot Hilary Clinton, som har både pengar och stöd från partitoppen, har Bernie Sanders en teoretisk chans? Kanske. I Real Clear Politics nationella genomsnitt från augusti till januari har Sanders minskat gapet till sin motståndare från 40 till 9 procent. And counting…

Och nästa vecka vinner Sanders primärvalet i New Hampshire.

Hilary Clinton har onekligen erfarenhet och kunskap tillräcklig för presidentämbetet. Men har hon ett förankrat stöd bland väljarkåren? Clinton är valbar, ja, men Sanders är mer omtyckt. Hon har pengarna, ja, men han har entusiasmen.

Därför ser jag den jämna kampen i Iowa som en seger för Sanders. Han visar att han har gräsrotsorganisationen som inte bara är effektiv men som också brinner av iver. Denna entusiasm sprider sig nu som en våg, i synnerhet bland de unga. 85 procent av väljare under 30 år gav sin röst till Sanders. Det saknar historiskt motstycke. Jag vågar förutspå att en politisk feber kommer att svepa nationen. Och blir den lika smittbärande som Obamafebern 2008, vem vet hur långt Sanders kan gå?

USA:s nästa president?

Bland republikanerna gick det vägen för Ted Cruz i Iowa. Liksom Sanders förstod han vikten av hårt gräsrotsarbete och bevisade att pengar inte är allt i en kampanj. Men trots segern, och trots att Cruz anses vara republikanernas skickligaste debattör står han för långt till höger i vissa frågor och förlorar därmed sin valbarhet.

Trump, som tidigare sagt, kommer inte nå hela vägen fram. Och när han dalar i opinionen, gör er redo för fler fula grodor som hoppar ur hans mun. Han kommer inte ge sig utan en kamp.

Jeb Bush har erfarenheten och var en framgångsrik guvernör i Florida. Men han har saknat passion och glädje i kampanjen. Nu är han på uppåtgående, men det är bara marginellt. Och alldeles för sent.

Nomineringsmötets verkliga vinnare var förmodligen Marco Rubio. Flera har tidigare antytt att han är för ung för att bli president, men med en imponerande finish i Iowa visade han att Team Rubio är att räkna med. Faktum är, det tycks redan som om det republikanska etablissemanget – som länge letat efter en förkämpe i striden mot Trump – har fäst blicken på Rubio. Redan idag lämnar många sponsorer Jeb Bush till förmån för den unge senatorn från Florida.

Rubio anses vara en begåvad talare och är väl insatt i sakfrågorna, i synnerhet utrikespolitiken. Dessutom har han en story som appellerar till många minoriteter. Hans föräldrar kom till USA från Kuba som flyktingar på 50-talet och arbetade hårt för att ge sina barn det de själva inte hade. Rubios latino familj är för många förkroppsligandet av den amerikanska drömmen.

Matchad mot Hilary Clinton är Marco Rubio faktiskt den enda republikanen som i dagsläget kan besegra henne – med flera procentenheter. Rubio är väl medveten om detta och gör nu allt för att stoppa familjen Clintons andra hyresperiod av Vita huset.

Betyder det att Rubio vs Sanders är uteslutet? Nej, inte alls. Men frågar vi Rubio har han nog andra planer för Sanders: ”Bernie Sanders is a great candidate for President. Of Sweden.”

Om vi bara hade en presidentpost att erbjuda.

A Cool New Year

December 31, 2015

It’s Cool to be Nice

It’s rather cool to be nice,
a necessary trait, no doubt.
And if you want my new-year advice:
niceness is what it’s all about.

 

Yet some say it’s cool to be bad.
What nonsensical gibbery-poo!
That is only a beguiling fad
to mislead poor critters like you.

 

Nothing good comes from ill will.
Jesus showed the opposite is clear.
His message is spot-on still;
loving your neighbor is cool, my dear.

 

So harken ye people and hear our advice:
it’s nice to be cool, but it’s cool to be nice.

 

A COOL NEW YEAR TO ALL OUR FRIENDS AND LOVED ONES!!!
Julkort 2015

Beautiful Affliction

December 22, 2015

I feel I want to call your attention to a book I just finished reading – at 4:30 AM yesterday. Yes, it was hard to put it down. I could just say that the book is a wonderful read and stop there. But the experience I had was of the unusual sort, so I’d like to expand on that.

The title is Beautiful Affliction. The author is Lene Fogelberg. She partly describes her upbringing in Kungsbacka, Sweden – where I live. The places she depicts, I know them. However, she paints these places in totally different colors than I would have, showing me with vivid imagination what I have missed all the years I’ve lived here.

The pattern goes on to Lene and her family. I know them also. Well, acquaintance is probably a better word, although I thought a had a fairly good grasp of Lene’s husband Anders and her parents. But I soon found out that behind all those familiar faces a rich story of struggle, hope, and love was hidden. Makes me stop to think; what about all the people I meet from day to day? What’s their story? What are their Goliath’s and what are their joys? And who takes time to see it? In fact, not only don’t we see, but we often place judgement based on outward appearance, missing to see the real person inside – something Lene can tell us a great deal about in the book.

The reason why I initially wanted to read this book was because of Lene’s condition: she was diagnosed with a fatal congenital heart disease. Just as our firstborn son. He has now turned eighteen but has over the years been subjected to several open-heart surgeries. What Lene describes in the rooms and corridors of the hospital I know something about (as much as can be known from the outside): the anticipative conversations with cardiologists and surgeons (and seeing them as saviors); the Intensive Care Unit; the tubes and wires attached to a frail body; the scars, the blood; the beeping machines; and yes, the careful moisturizing of our sons lips so they won’t crack during anesthesia. We lived off and on for months at the hospital, and all of that came back when I read the book. Partly hard memories, yes, but important to revisit. If nothing else, it made me appreciate the gift of life even more.

So what if you don’t live in Kungsbacka, know the author, and have no experience with heart surgery? Is this still a book for you? Yes. Unequivocally YES! Simply because Lena Fogelberg is an amazing author, and she has a captivating story to tell. And she does just that: captivates you. Lene also has a fresh and unique style of writing, and her depictions are stunning; she has a perception of her surroundings that is sharp yet sensitive and you feel as though you have entered her heart and mind on more than a few occasions.

I also found myself deeply affected by the strong contrasts of light and darkness, and the victor being light, of course, in the end. Or should I say love? Because the book is truly a love story. I won’t give much away, but let’s just say there will be many tears shed. And female readers will undoubtedly turn to their husbands after the reading the book and say: “Why can’t you be more like Anders (Lene’s husband)”? Surely, he is a good example to follow.

I predict we will hear more from Lene in the near future. I personally look forward to it. But while you wait for that to happen, get a copy of Beautiful Affliction now. Or why not as a give-away. It would make the perfect Christmas gift.

9781631529856_Perfect_358.indd

Den perfekta hustrun

October 23, 2015

Krönika i NorraHalland, 23 okt 2015

Märklig rubrik? Ja. Det är ett förmätet uppdrag att beskriva den perfekta hustrun, i synnerhet från den inperfekta mannens perspektiv. Jag skulle känna mig obekväm att skriva en lista på karaktärsdrag och korrekta gärningar min hustru måste utföra för att vinna sin mans kärlek. Det finns inget Angelica måste göra för mig. Jag vill att hon ser mig, ja, precis som hon själv vill bli sedd, men hon är inte tvungen att prestera eller ändra sig för min skull.

Många gör tyvärr misstaget att försöka ändra sin partner. De tänker: ”Om han eller hon bara kan bli lite mer si eller så, då blir allt perfekt.” Detta bottnar ofta i den omättliga önskan att man vill att den andre ska tycka och tänka precis som en själv. Till det har jag bara en fråga: Varför i hela världen skulle man vilja det? Det är ju som att vara gift med sig själv! Jag skulle inte kunna tänka mig något tråkigare. Sedan ett tips: Spar på energin, det är faktiskt enklare att ändra sig själv än alla andra.

Dagens rubrik kommer egentligen från ett samtal jag hade för många år sedan med mina söner. (Jag roade mig själv ikväll med att läsa gamla blogginlägg.) Efter en godnattsaga kom vi av någon anledning in på ämnet ”fruar” och jag frågade dem hur de såg sin framtida livskamrat.

Båda två sa att hon måste vara omtänksam, som mamma. Sedan förklarar Isak att hans fru ska vara snäll, gullig och bra på att pussas och kramas. Och hon måste ha god andedräkt, för annars går det inte att pussa henne.

Nej, det är ju klart. ”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

”Ursäkta?”

”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

”Okej, okej!” skrattade jag. ”Say no more!”

Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska vara rik också… nej, förresten, jobba på McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

”Ja, naturligtvis.”

Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Jag kom att tänka på detta muntra samtal idag (18 okt) eftersom jag och Angelica firar 19årig bröllopsdag. Det är en vacker dag. Genom en allé av bländande höstfärger och ljus promenerar vi längs Kungsbackaån. När jag ser på henne, med håret upplyst av den låga eftermiddagssolen, tänker jag på allt vi har gått igenom. Ingen av oss är fullkomlig och vi har haft vår beskärda del av upp- och nergångar. Men vi håller fortfarande ihop.

Då vänder hon sig om och frågar: ”Om du fick chansen, hade du valt mig igen idag?”

Det var en bra fråga – en viktig fråga – och jag tänker en kort stund. ”Det är klart. Jag har ju valt dig varje dag i nitton år.”

Som svar möttes jag av ett par glittrande ögon och en mun som trycktes hårt mot min. Det var en smaskig puss, kryddad med god andedräkt.

Och jag tänker: Det blir inte mer perfekt än så här.

Den gränslösa kärleken

September 10, 2015

Krönika i Norra Halland, fredag 11 sept 2015

Ilska. Glädje. Oro. Hopp. Sorg. Aldrig har någon situation framkallat så många stridande känslor inom mig som flyktingkrisen gör.

Jag är arg på nationers ledare som vägrar ta emot flyktingar. Arg på Assad som förintar sitt eget folk i Syrien. Arg på Obama som för fyra år sedan lovade att stoppa Assads våldsverk. Inget har hänt. Arg på Putin och Kina som sätter käppar i hjulet för FN:s ingripande. Och min ilska övergår i förtvivlan när jag ser IS utföra de grymmaste av mänskliga övergrepp. Och de gör dessa i Guds, den barmhärtiges namn.

Goda människor lider idag på grund av onda människors agerande – och passiva världsledares icke-agerande. Ska vi någonsin vakna upp och se den dystra sanningen: att allt ondskan behöver för att vinna är att godheten inte gör någonting. Vi kan inte längre säga: ”Det är deras problem. Låt dem sköta sig själva.”

All heder till personer som Kim Källström som enkelt men tydligt förklarar att vi inte bara är medborgare i vårt eget land utan är ”alla världsmedborgare”, och att ”om många människor gör lite skillnad kommer det ge stor effekt”.

Sådana ord ger mig hopp. Och det verkar som om fler har smittats av detta hopp. Media och tillsynes hela världen uppmärksammar det ohyggliga som händer, medborgare öppnar sina plånböcker och hem (aldrig förr har erbjudanden om familjehem varit så många), kändisar auktionerar ut sig själva och över hela Europa hålls det starka manifestation till förmån för de fördrivna och förtvivlade.

Därför är jag glad. Glad över att i en värld söndersliten av konflikter och hat fortfarande kunna se kärlekens ljus. Europas befolkning agerar och ligger därmed steget före sina folkvalda. Dessutom är budskapet tydligt till de högerextrema krafterna omkring oss: medmänsklighet vinner alltid över främlingsfientlighet.

Jag vet att det finns flera som vill gå i polemik med mig, eller åtminstone höja ett varnande finger. Ni säger: en flyktinginvasion kommer bara öka motsättningarna i samhället; IS kommer utnyttja situationen och sända ut terrorister till vårt land; våld och arbetslöshet kommer att öka. Jag säger: kanske har ni rätt, kanske inte. Men vad jag kan tillstå er, i synnerhet vad gäller den globala säkerhetspolitiska situationen, att vi bara har sett början på alla bekymmer. Kulmen av den terrorstorm som väntar vår planet kommer nå apokalyptiska proportioner om inte världssamfundet visar större handlingskraft.

Men vad har vi då för hopp? Igen, vi måste hoppas på godheten. De goda krafterna i världen måste förenas.

Men tänk om flyktingkrisen bara är månadens mediatrend? Vad händer när nyheten dör ut, när opinionen vänder?

Så kanske det blir. En del av mig bär på den oron. Men samtidigt tror jag på människan. Och jag tror hon på allvar börjar förstå nu att en ny tid ligger framför oss och att det vi tidigare gjort inte är tillräckligt. Vi måste förändras eftersom världen har förändrats. Först var den platt, sedan rund, men nu är den gränslös. Det är inte vi och dem längre. Bara vi. Och vi kan inte längre stå vid sidlinjen som passiva åskådare och se fler Aylans drunkna eller oskyldiga människor fördrivas från sina hem. Det är mänskligt liv vi pratar om!

Framtiden kommer inte servera enkla lösningar. Men hur den framtiden kommer se ut, det bestämmer vi själva. Och allt måste börja med den enkla frågan: om nu världen gränslös, hur gränslös är min kärlek?

Fotnot: Det bör sägas i sammanhanget att historiskt sett har Sverige haft flera invandringsvågor. Varje gång har det gynnat vårt land. Så jag tror inte det är detta vi bör oroa oss för. Däremot kommer terrorismens tentakler med all säkerhet söka sig djupare in i Europas nationer. Där kommer vi behöva allt större resurser i bekämpandet av i synnerhet IS. 

Rätten att vara behövd

May 28, 2015

Krönika i Norra Halland, 21 maj 2015

Under våren har min mamma och pappa fyllt 81 respektive 85 år. Det är en märklig känsla. Jag vet så klart att människor blir äldre, men då är det andra vi talar om – inte mina föräldrar. Jag har alltid inbillat mig att de kommer trotsa tidens gång och ständigt vara där, nära till hands. Nu är jag inte så säker längre.

Jag har inte fäst någon större uppmärksamhet på det tidigare, men nu ser jag det tydligt: de börjar bli gamla. Stegen är långsammare, tupplurarna längre, ögonen mattare och hörseln sämre. Och då har vi inte ens börjat tala om skärpan. När jag försöker lära dem om en läsplattas funktioner blir det totalstopp. Det går bara inte in. En fyraåring skulle klara det bättre.

Det är vid sådana stunder jag tycker synd om dem. De tillhör en aktiv generation som varit med om så mycket och som har format det samhälle vi lever i. Nu känner de sig som främlingar i det samhället. Och som många av sina jämnåriga undrar de allt oftare: är det någon som behöver mig här?

I ärlighetens namn, nu går inte mina föräldrar runt i självömkan med en fot redan i graven. Deras liv har alltid varit gasen i botten och de gör fortfarande vad de kan för att hålla farten uppe. Men jag känner deras oro. Inte oron för att livet snart är över, utan oron för att ingen längre ska behöva dem. Det är  deras liv är över.

Nyligen fick min pappa en hjärtinfarkt följt av kranskärlsoperation. Strax därefter fick han beskedet om prostatacancer. Familjen är orolig och han har själv påverkats naturligtvis, men inte för att han fruktar sjukdomar i sig – eller döden för den delen – utan för vad hans tillstånd kan leda till. I vårt senaste samtal sa han: ”Så länge vi kan vara friska nog för att vara till nytta och hjälp för någon, då är vi glada och tacksamma.”

Av en händelse läste jag idag igenom ett dokument om de mänskliga rättigheterna. De är bekanta för oss alla: rätten till liv, yttrandefrihet, utbildning, hälsa, osv. Jag insåg ganska snart att det dock saknades en rättighet: rätten att vara behövd.

I det politiska finrummet talas det så högtidligt om att vi måste förbättra äldrevården. Ja, absolut. Men hur ofta talar vi om de äldres verkliga behov: att bli sedda. Vi har ibland oss en hel generation som har levt ett långt liv och arbetat hårt, människor som varit med om att skapa historia. Men deras erfarenheter och berättelser blir sällan hörda. Deras kompetens faller ofta i träda. Och nu sitter många av dem bara och väntar. Och väntar.

Det måste vara oerhört svårt.

Det finns inget bäst-före datum för våra föräldrar eller mor- och farföräldrar. De är inte förbrukade. Vilket grymt öde att behöva känna så. Det fanns en tid då de hade en central roll i både familj och samhälle, då de kände att de hade en plats. Men deras plats är inte borta. De har mycket kvar att ge. Låt oss inte försumma att ge dem den möjligheten.

Rätten att vara behövd har de fortfarande kvar.