A Loan Will Solve Everything

ETT LÅN LÖSER ALLT

Trenden är oroväckande. Enligt en rapport från kronofogden har antalet betalningsförelägganden ökat lavinartat de senaste åren. Just nu ligger drygt 1,2 miljoner ärenden på myndighetens bord.

Varför gör vi så? Spenderar pengar vi inte har, alltså? Och än märkligare, varför blir vi så förvånade när skuldberget bara växer och växer? Hur hamnade jag här, säger vi, som om vi levt med föreställningen att vår kreditkällas brunn aldrig skulle sina.

Ligger problemet kanske i det faktum att vi har satt likhetstecken mellan levnadsstandard och lycksalighetsstandard? En god levnadsstandard, menar vi, är att få det som gör oss lyckliga, oavsett pris? Det tynger mig att vi har låst oss vi den uppfattningen.  För lycka betyder inte att få det man vill ha. Lycka är att vilja ha det man har fått. 

I rapporten läser jag vidare att det är unga tjejer som står för den störta ökningen i skuldanmälningar. Näthandel och sms-lån är tydligen de största bovarna i dramat. Min egen lilla flicka sitter intill mig när jag läser. Vilken tur, tänker jag, att hon bara är 5 år. Då slipper man oroa sig.

Senare på eftermiddagen behöver jag göra ett inköp på Kungsmässan. Dottern har också följt med. När vi går förbi en välkänd butik tvärstannar hon och suckar djupt. Jag ser att ögonen glittrar, att de bokstavligen reflekterar det hav av underbara kläder som nu uppenbarar sig framför henne.  Utan att jag förstod hur det gick till så har jag blivit insläpad i butiken.

Inte bra.

På sina små ben springer hon runt till butikens alla hörn och vidrör vartenda plagg på vägen, upprepande orden ”Åh, pappa!” varje gång.

”Kom nu, lilla gumman!” säger jag efter tio minuter. ”Vi behöver nog…”.

Med ett kraftigare ”åååhhh!” avbryter hon mig. Det där ljudet känner jag igen. Det kan bara betyda en sak. Skor. Flickan är besatt i skor.

Och mycket riktigt, där sitter hon, mitt på butiksgolvet, och kränger på sig ett par skimrande silverskor.  Därefter trippar hon runt och utstöter ett… ja, behöver jag säga det… ”åååhhh!”

”Pappa, pappa! Snälla, snälla!” säger hon med bedjande valpögon.

Jag böjer mig ner för att titta på prislappen. ”Oj, då… de är ganska dyra, lilla gumman.”

Men dottern förstår inte alls vad problemet är. Hon håller ut armarna och drar upp axlarna samtidigt som hon förklarar för sin oförståndige far: ”Men, pappa! Du kan väl bara ta ett lån!”

Jag kanske ska börja oroa mig nu.