Skip to content

Vad är det för mening med att missa tåget?

April 2, 2013

Efter en fem minuter lång sprint med en väska av bly kommer jag äntligen fram till Stockholm centralstation. Men jag rusar fram till spåret bara för att se tåget mot Göteborg rulla iväg.

Neeeej!

Jag svettas så det ångar innanför rocken, och känner att jag nästan måste ge mig själv första hjälpen. Varför går tåget i tid just denna gång? Varför var chefen tvungen att tala med mig efter konferensens slut? Han visste ju att jag var sen till stationen.

Alla dessa varför upptar mitt sinne samtidigt som jag försöker hämta mig från min nära-döden upplevelse. Men jag hinner inte långt i min självömkan förrän jag hör en röst på bruten engelska. Jag vänder mig om och ser en man som med yviga armrörelser dånar ut sin frustration åt en annan person. Därefter plockar han upp två slitna väskor och med resoluta steg kliver ut på stationens framsida.

När jag släpper blicken från mannen ser jag att han inte ensam. En liten pojke i treårs åldern börjar gå efter honom. Men han går sakta. Och mannen går fort. En känsla av olust kryper fram i mina ådror. Det är mycket folk och bilar omkring, och pappan ignorerar sonen fullständigt.

Instinktivt följer jag efter, med radarn inställd på pojken.

Jag ser nu att mannen letar efter en specifik hållplats. Men varför rusar han iväg utan barnet? Jag närmar mig för att prata med honom men då skyndar han plötsligt åt ett annat håll, i ännu raskare takt.

I det här läget är jag så upprörd att jag skakar. Inte en enda gång vänder han sig om för att se om pojken följer tryggt med. Inte ens när han går över en trafikerad gata. Sakta lunkar pojken efter, gående rakt över gatan mot rött ljus. När bilarna får väja för det stackars barnet förbannar jag mig själv för att inte ha agerat tidigare. Smått panikslagen springer jag fram pojken. Lyckligtvis hade han klarat sig. Jag tar honom till pappan som får en stark tillrättavisning för sin oaktsamhet.

Jag är osäker på hur min utskällning ska påverka mannen. I värsta fall nitar han väl till mig. Men det är inget som bekymrar mig. All min lojalitet är förankrad hos barnet just nu. Pappan måste få höra hör ansvarslös han är.

”Yes, you are right, yes!” säger han till min förvåning.

”Okay”, svarar jag och tar ner pulsen en aning. ”But what’s wrong? Can I do anything to help you?

Mannen berättar att de är på väg från Marocko till Helsingfors där sonens mamma bor. Han letade nu efter busshållplatsen till Silja Line. Men ingen ville hjälpa honom, förklarar han.

Jag plockar upp hans väskor. ”I will help you!” Just hold on to the child!” säger jag i vänlig men bestämd ton.

Mannen lyder villigt och tar pojken i handen. Men när vi går iväg börjar pojken streta emot. Det är tydligt att han besvärad. Detta är även mannen som nu lyfter upp barnet för att det ska gå fortare.

”This boy, very difficult! Many trouble with him!” säger mannen.

Jag ser att han har bekymmer med att hålla fast den slingrande lilla varelsen som inget hellre vill än att komma ur den vuxnes grepp. Jag sätter då ner väskorna och föreslår att han gör detsamma med pojken. Sedan går jag fram till barnet, ler mot honom och håller fram min hand. Till min förvåning tar han tag i den omgående.

”Okay, let’s switch,” säger jag. ”You take the bags. I take the boy.” Det verkar vara en överenskommelse alla är nöjda med.

Pojken håller hårt i min hand. ”What’s his name?” frågar jag medan vi promenerar.

”His name is Johannes”, svarar mannen.

Det hugger till inombords. ”That’s the name of my child as well!”

Jag hukar mig ner och håller fram båda armarna mot pojken. Han närmar sig och jag lyfter försiktigt upp honom. När han lägger armarna kring min hals känner jag hans värme och fullständiga tillit. Men närheten till barnet skapar ett medlidande inom mig som får mig att må dåligt. Två Johannes. Samma namn, men två olika liv. Varför ville pojken inte vara med sin pappa? Pappa!? Var det pappan? Jag tror det…. eller? Jag springer bort med honom. Om något bara kunde distrahera mannen så skulle jag springa iväg. Långt härifrån. Jag tar hem barnet. Hem till tryggheten. Hem till kärleken. Nu!

Men jag vågar ingenting. Jag kan bara hålla om barnet medan vi vandrar runt.

Till slut hittar jag hållplatsen. Vi kommer dit två minuter innan bussens avgång. Jag sätter ner pojken och klappar honom mjukt på kinden. Samtidigt tittar jag på mannen. ”You look after this child now!” Jag letar efter ett tecken i hans ögon att han förstår mig. “Promise me!” Jag ser att han är en trött pappa. Han har haft en slitet liv. Men han ler ödmjukt och jag tycker mig se genuin tacksamhet.

”I promise!” svarar han. Sedan tar han tag i min hand. ”And thank you! We never make it without you! If we miss buss, we miss boat!”

I det ögonblicket slog det mig. Jag förstod nu meningen med att jag missat tåget.

Fotnot: Detta hände för en månad sedan, men jag tänker fortfarande på lille Johannes så gott som varje dag. Även om händelsen jag beskriver fick ett bra slut så är ju sanningen den att vi inte vet fortsättningen. Vi kan bara hoppas att mannen tog sitt ansvar, men… vi vet inte. Och ändå var detta ingen dramatisk händelse i jämförelse med mycket annat som drabbar barn i världen idag. Så mycket barnen får lida för de vuxnas själviskhet och ondskas skull. Vi måste fortsätta värna om barnens rätt till ett värdigt och tryggt liv! Om inget annat, denna händelse fick mig att vilja göra förändringar i mitt eget liv. För allt börjar hos mig själv, trots allt.

Advertisements
2 Comments leave one →
  1. Janita Nordli permalink
    April 15, 2013 06:32

    Takk for at du delte denne historien. Det er så viktig å bry oss om andre, og det kan bety så utrolig mye mer enn det ser ut som i utgangspunktet! Du er et flott eksempel for hva vi alle burde gjøre!

  2. April 11, 2013 14:52

    Tack för en fantastisk berättelse som rörde mig djupt.

    Jag tror att vi kan använda vårat förflutna som en resurs.

    Jag kom att tänka på dessa så kallade ”Maskrosbarn”; som har haft det svårt men som ändå klarat sig, ungefär som en asfaltsblomma. Dessa utsatta barn som trots extremt svåra uppväxtförhållanden ändå växt upp och utvecklat en väl fungerande social tillvaro.

    En svår barndom med multiproblem-karaktär behöver nödvändigtvis inte alltid leda till ett olyckligt liv. Människan har tack och lov sådana oerhöra förmågor att mot alla odds övervinna svårigheter och umbäranden. Ofta visar det sig också att vi istället kan växa av bekymmer, svårigheter och motgångar.

    Vi kan alla lära oss att komma i kontakt med underliggande känslor och genom dem få nya insikter om den styrka som vi kan finna i djupet av vår utsatthet.

    Nyckeln till det mänskliga beteendet i att man lyckas trots motgångar beror ofta på om dessa barn ändå har haft någon eller något i sin omgivning som gett dem mening och styrka.
    Faktorer som spelat in och ökat på chanserna för en godartad utveckling är just att någon annan såg dem och visade medkänsla och empati.

    Vill så gärna tro att den nära och ärliga kontakt som du fick med “lilla Johannes” kom att bli just av en sådan betydelse. Någon i hans närhet som såg honom och bekräftade honom i det rätta ögonblicket. Någon som pratade med just honom och kom som en räddande ängel när han riskerade att bli utsatt för känslomässig skada av en oförstående omgivning.
    Louis, du visade på ett stort mod och civilkurage, handlade medmänskligt och empatiskt både gentemot far och son utan att kränka och skuldbelägga.
    Fint att du ändå stod upp för dig själv och pojken. Du lyckades visa på en stark vilja och målmedvetenhet att bistå och hjälpa. Hoppas att fadern fick sig en tankeställare och genom ditt agerande fick nya goda chanser att senare även lyckas i sin roll som förälder.

    Men det är min övertygelse att människan är en varelse som i princip kan komma över vad som helst.
    Vi kan alla lära oss att se vårat förflutna som en kraftkälla snarare än som roten till allt ont – också om det varit förbundet med ett oändligt lidande.
    .
    Hur som hellst så måste vi våga vara förlåtande mot oss själva.

    Ljus och Värme

    Elisabeth Nyberg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: