Skip to content

Lance Armstrong och mobbningen

February 6, 2013

Lance Armstrong. Nu revideras hans guldkantade saga. För en kort tid sedan var hans namn synonymt med vinnaren. Nu bär han namnet fuskaren. Men själv vill jag nog kalla honom mobbaren. För det är egentligen det han var: en ambitiös vinnarskalle som med brutala medel stoppade alla som kastade en skugga över hans gloria. Mångas liv och livsverk har han förstört.

     När vi tänker på mobbning får vi ofta bilden av en stackare i skolan som knuffas runt av några busar. Jag vet, jag har själv varit den där blyge parveln som stått i mitten av en cirkel och slussats runt som en centrifugerad vante. Jag grät förtvivlat men möttes bara av hånskratt och puttande händer. Jag har blivit retad, slagen, inlåst i skåp, ja… allt det där vanliga. En gång fick jag till och med badbyxorna avrivna i simbassängen, för att där, i hela min härlighet (som kändes allt annat än härlig just då), bli föremål för alla elevers gäckeri.

     Men den värsta form av mobbning upplevde jag nog när jag flyttade till en ny skola. Under det första året var det ingen som såg mig. Ingen som talade med mig. Jag erfor snabbt att ensamheten och isoleringen fick mitt hjärta att värka långt mer än alla knuffar, slag eller hånskratt.

     Jag skriver inte detta för att vinna sympatier. I rättvisans namn har jag också mött otaliga stunder av lycka i mitt liv. Dessutom är jag inte unik. De flesta av er har säkert upplevt liknande saker – och några av er långt värre draman (vilket jag djupt beklagar). Alla har vi sett motgångar och framgångar, sorger och glädjestunder. Det viktiga är väl vad vi tar med oss, vad vi har lärt oss av livets skola. Och vilken större lärdom kan vi inte tillämpa än att undvika upprepandet av våra barn- och ungdomssynder genom att inte ge mobbningen ett nytt liv på arbetsplatsen eller i hemmet. För tro mig, och det här är poängen: mobbning kan ske var som helst och klä sig i alla skepnader.

     Det finns Armstrongs överallt – ibland kanske det även är du och jag – personer som använder maktmedel, manipulation eller utfrysning i syfte att sätta sig över andra eller få vad de vill. De flesta mobbare är inte ”busar” från hem med social misär. Det är en myt. De som mobbar är vanliga människor. Ibland är de bara något mindre empatiska, något mer tanklösa och har en taskig självkänsla fastnaglad i själen. Som sagt… vanliga människor.

     Varför mobbar vi då? Svaret är enkelt. Vi gör det för att vi kan, för att vi ges möjligheter till det. Carpe Diem är vårt motto, men ofta missbrukar vi dessa ords betydelse; vi fångar varje tillfälle att lyfta oss själva och nå våra mål, även om vi behöver trampa på andra för att komma dit.

     Men det är inte värt det. Bara för att vi kan är det inte värt priset. Mobbaren skadar inte bara den mobbade utan också sig själv. I slutändan blir den som”slår” den slagne i livet. För den mobbade har åtminstone en chans att gå stärkt ur sina prövningar, men mobbaren kan aldrig undvika sitt öde: det han sår måste han skörda. Likt Armstrong kommer mobbaren tvingas stirra sanningen i vitögat en dag. Och vad han ser då kommer han inte gilla.

     Han kommer se sig själv.

Advertisements
2 Comments leave one →
  1. Janita permalink
    February 6, 2013 12:14

    Som alltid, du skriver så flott. Mobbing er et grusomt problem og langt større enn mange tror. Har slitt med at to av mine sønner har blitt mobbet. Den yngste så ille så vi måtte bytte skole. Hadde klump i magen for det kunne jo skje der også og hva gjorde vi da??? Men det gikk over all forventning! Han har blitt en helt annen gutt. Liker gå på skolen, gjør lekser og husker bøker gymtøy mm selv…. ja det er desverre ikke alltid det går slik. Er leit å høre at de var stygge med deg men som du sier, dere kan bruke det til styrke istedet. Hlrer stormobberen av min sønn visstnok skal ha blitt snill. Kanskje det at vi byttet skole på vår sønn noe han visste utmerket godt var pga han,fikk han til å få op øya…vel håper det for han plaget mange fler enn vår sønn.

    Er også skremmende å se på internet hvor skarpe folk er mot hverandre. Er neaten så man er redd for å si noe. Utrolig mye voksne mennesker som mangler folkeskikk!

    Bra skrevet. Glad du setter fokus på viktig ting!

    Klem Janita

    • February 6, 2013 12:46

      Tråkigt att höra om din son. Det är jobbigt också som förälder när något sådant händer. Men jag är glad att det ordnade sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: