Skip to content

En pappa utan familj

November 26, 2012

Krönika, Norra Halland, 23 nov 2012

Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.

På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.

När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.

”Åh, det här måste vara din son!”

”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.

”Han är verkligen en fin pojke!”

Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”

Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”

”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd.” Han tar ett djupt andetag. “En dag ska jag få se min familj igen!”

Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation?  Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?

När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.

”Kom snart tillbaka!” sa han.

Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.

img_3495

4 Comments leave one →
  1. July 17, 2013 09:47

    hej tack

  2. December 5, 2012 15:34

    Well, Sipho, a sister from my branch went back home ( Zimbabwe) last september. After being separated from her family for 7 years!!!!
    She never complained about it…and each time I talked to her about it, she said…those 7 years, seemed to be 7 seconds to me…but deep down I felt a little bit sadness in her heart!
    So when I read your story here, I was very surprised about the similarity in our stories…
    And probably there are a lot of people in that kind of situation!!!! So sad, especially now, around Christmas.
    I guess we should pay attention in our branch/ward if there aren’t any “Sipho’s” or “I don’t know what his name is” home alone at Christmas…
    And it’s as you say….we have NO IDEA how good we are over here!!! Sad we don’t realize that very often…
    But thanks to your story here…I DO!
    Thanks!!

  3. Janita Nordli permalink
    December 5, 2012 08:25

    For en tankevekker!Tror heller ikke jeg setter pris på hvor bra vi har det. Absolutt noe å takkevtakker himmelske Fader for❤ Mange spesielle mennesker kommer inn i livene våre bare en klart stund, men de setter store spor!Lever jeg slik at jeg setter gode spor hos andre jeg møter på kino vei? Takk for at du delte denne flotte historien Louis.

Trackbacks

  1. En pappa utan familj | Mormonlady & Friends

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: