Skip to content

The Stars of Karaoke

October 12, 2011

Jag sitter i karaokebaren på Finlandsfärjans 6:e däck och lyssnar på Stairway to Heaven, framförd av Marie. Jag har inte riktigt bestämt mig än vad jag ska tycka om kvinnan som står framför mig och åmar sig vid mikrofonstativet. Hon är onykter, och i hennes ansikte ser man spår efter det hårda livet.

Men alla problem tycks blekna bort när hon blundar och låter sitt yviga hår gunga från sida till sida i takt med den lugna rytmen. Jag ser det nu: detta är hennes stund. Och det sista jag vill göra är att döma. Jag vill bara gilla.

Peter sjunger nästa sång, När vindarna viskar mitt namn. Han är begåvad. I sin vita t-shirt, som pöser över lite vid magen, levererar han ett nummer som nog skulle göra Roger Pontare avundsjuk.

Den halvfulla loungen spricker upp i tjut när Peter avslutar. Innan han hinner gå av scenen kommer Olga fram med bestämda steg. Hon känns som självaste personifieringen av en karaokebar på Finlandsfärjan. Med en frisyr likt teskedsgummans, och med det bästa stenansikte jag någonsin skådat bjuder hon på finsk tango. Stämningen är på topp.

Sedan kliver Anki fram, en kvinna i övre medelåldern. Med en känslomässig stämma sjunger hon Du är den ende till sin Svante, som hon träffade när hon var 14 år. Under större delen av sången kan jag inte undgå att titta på Svante. Det är något i hans blick. När han ser på Anki med sitt varma leende känner jag hur hela hans själ vilar i hennes armar. För honom är hon den ende. Tänk… efter alla dessa år. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.

Alla som kommer fram på scenen har ett namn. De har alla en story. Och inför publiken, en brokig skara främlingar, blottar de sina känslor, ja, till och med sina svagheter. Jag berörs av deras mod. Jag hänförs av deras kärlek till livet. För mig är de alla stjärnor.

Sist kommer det upp två unga bröder. De ser blyga ut, men när högtalarna river igång Michael Jacksons Billy Jean så börjar pojkarna bjuda på show. Till publikens jubel gör de sina moonwalks, snurrar runt och tar sig för skrevet. Och sången låter inte så dum den heller.

Efter att ha tagit emot publikens rungande applåder sätter sig de unga stjärnorna ner bredvid mig. Den yngsta, lättad att det är över, tittar på mig med ögon som frågar: “Hur gick det, tycker du?

Jag lägger min arm om honom och hans bror. “Jag tycker ni var underbara!”

“Tack, pappa!”

Advertisements
4 Comments leave one →
  1. Janita Nordli permalink
    January 31, 2012 15:33

    Hører til den skaren som helst synge i dusjen, men beundrer vilt de som tør gå opp å synge!!! Elsker jo å synge, men helst alene hihi. Ja er veldig gøy å se barna synge. Mine har deltat på noe som heter Halden-talentet, tøffingene! Tomlen opp for modige barn!

  2. October 31, 2011 09:20

    Louis, i should admit you are a good writer

  3. Eva-Lotta permalink
    October 14, 2011 21:24

    Fint berättat Louis! Kan tänka mig pojkens blick 🙂 Så klart de var duktiga!

  4. LENE MARIE HØGH permalink
    October 12, 2011 18:56

    HEY LOUIS , SO GOOD A STORY AS ,ALLWAYS . YOUR CHILDREN CAN BEE PROUD OF YOU . I LOVE YOUR PROFIL PICTURE YOU HAVE NOW , ON FACEBOOK .YOU WAS SO BEAUTIFUL AND SWEET , YOU WAS MY DREAM BOY THAT TIME ,YOU AND YOUR BROTHERS ARE STILL BEAUTIFUL HUGS TO YOUR ALL 3 FROM ME

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: