Skip to content

The Moment is Now!

July 30, 2011

TILLFÄLLET ÄR NU
Krönika i Norra Halland, 29 juli 2011

I normala fall älskar jag kontraster. De ger variation och krydda åt tillvaron. Men ibland serverar livet oss portioner av kontraster som känns alltför magstarka.

Förra veckan bjöds vi på underbara Gothia Cup. På onsdagen spelade Isak med KIF:s 11åringar. Medan pojkarna glänste mot sina franska motståndare med 4-0 stod vi stolta föräldrar och njöt från sidlinjen.

Samtidigt händer det en olycka i stan. En annan KIF-förälder, vars tonårsson också är med i cupen, välter med en åkgräsklippare och får maskinen över sig. Mannen, som blev lika gammal som jag, kommer aldrig mer att stå vid någon sidlinje och heja på sin son.

Ett par dagar senare tog jag med barnen till Gamla Ullevi för att se finalen för P18 mellan spanska Madrid och brasilianska Karanba. Vi rycks med i sambafotbollen och får se en härlig match, där Karanba drar det längsta strået i ett straffläggningsdrama. Efter matchen tar jag barnen till Sisjön för ett kvällsdopp. Sjön är varm och vi trivs som fiskar i vattnet. Finns det något bättre än ett sommarbad i skymningen?

När vi sedan kommer hem ser jag bilder på nyheterna jag helst hade undsluppit. Jag ser andra som också simmar. Men de njuter inte av vattnet som vi gjorde. De flyr för sina liv, undan en massmördare, som om de vore fångna i en skräckfilm. På Utöya och i Oslo mister omkring åttio personer sina liv.

Varför har blivit den dominerande frågan för alla. Hur svarar man på det, i synnerhet till de drabbades familjer? Kan man svara överhuvudtaget? Kanske allt vi behöver göra är att lyssna, för många av svaren finns förmodligen inte. Det enda vi med säkerhet kan säga är att livet är skört. Vi vet aldrig hur eller när det är vår tid att gå vidare. Döden är lika säker som födseln. Sorgen är lika säker som glädjen. Smärtan och lyckan, livets kontraster, omger oss ständigt, vare sig vi vill eller inte.

Veckans tragedier har påmint mig om detta, och därmed om vikten av att leva varje dag som om den vore den sista. Men det är nästan så att man skäms. Tänk att andra ska behöva lida för att jag ska kunna öppna mina ögon och förstå vad som är viktigt i livet.

Många har ställts sig frågan hur de bäst kan hedra de avlidna. Man kanske skulle vända på frågan: om det fanns ett sätt som de omkomna kunde tala till oss, vad skulle de själva säga då? Jag tror de skulle försöka övertala oss om att ta vara på varje stund i livet till att göra gott mot andra. När sa vi senast ”jag älskar dig” till en familjemedlem? Finns det någon i vår närhet vi behöver säga förlåt till? Vi kanske har goda intentioner, men varför väntar vi alltid på att förverkliga dem? Livet är lika kort som det är skört. Snart kan det vara för sent. Vi har inte tid att vänta på rätt tillfälle.

Tillfället är nu.

8 Comments leave one →
  1. Allison Karalus permalink
    October 6, 2011 21:53

    Now is the time, now is the day of perdition to bear the fruit of repentance accepted…Thank you Lord Jesus Christ.

  2. September 29, 2011 03:16

    Hello Louis,

    My name is Paulina, I live with my future husband in Lima, Peru.

    I found your blog by serendipity, and love your views on the little and big questions of life.

    Maybe you know the answer to this. I enjoy life so much, too much, I think it is a miracle, and it is hard for me to accept that I ever have to die.
    Last year, I had a big scare and had to fight for my life, but unlike other people, I don’t feel ‘at peace’ with it, on the contrary, I am traumatized and now I think (with fear) about dying at least once per day. I know this is not normal and it is so contradictory with my lust for life!

    Yet I feel if I would see a psy or something like that, I would make too much out of it, since I would be forced to think about it again.

    Can you, from your faith and personal experience, tell me a few words that will let me go back to the innocence I had before-and get on with my (wonderful) life?

    I would be very grateful, many thanks from overseas,
    Barbara

  3. Janita Nordli permalink
    August 15, 2011 19:18

    Finnes ikke ord som kan beskrive det som skjedde i Oslo og på Utøya. En av min nieses venninne ble drept der den dagen, hun var bare 15 år. Det er nå engang sånn at det er hendelser som dette som får oss til å sette pris på livet og nyte det mere. Prøver alltid fortelle barna min at jeg elsker dem, men kan helt sikkert gjøre det enda mer! Vi har som så mange andre begynte hundre ganger på å lese mormons bok sammen og sjeldent kommet lengre enn til 1 nephi hehe, men denne gangen har vi kommet kommet oss helt til alma. Vi leser mindre og bruker heller litt tid å diskutere hva vi har lest, veldig gøy! Føler at det binder oss mere sammen som en familie. Og hendelsene i oslo er selvsagt diskutert.

  4. August 12, 2011 15:30

    Hej!

    Jag heter Joefine Jacobsson och jag och mina två vänner, Sara och Linnea, arbetade på ett barnhem i Indien under 2010. Under vår tid där uppdagades snart en verklighet av brutal misshandel av de nära 100 barnen som bor där. De svenska organisationerna vänder andra kinden till och läger har nu blivit alltmer desperat för barnen. Jag ber därför om din hjälp. Tror du att du skulle kunna länka oss och därmed sprida vår historia? Genom att nå ut till så många människor som möjligt hoppas vi på att kunna sätta press på bidragsgivare till att agera och ta sitt ansvar.

    Vår blogg heter: lotusbarnen.blogg.se

    Vi vore så tacksamma för din hjälp!

    MvH

    Josefine, Linnea och Sara

  5. Belle permalink
    July 30, 2011 14:14

    Well said, Louis….
    We have to take every chance we get to express our feelings towards people we love.
    The evening before my grandmother died… I’d hurt her feelings, pretty stupid …but it happened …. I told myself, Belle, tomorrow when you come home from school, you go to her, and talk about it….
    When I got off the schoolbus, my mother told me, she was in a coma…later that evening, she died.
    That was back in 1989…and I still feel so angry about it, why didn’t I go back that evening???? Unfortunatly, I can’t turn back time…..If I could. I would do it!

  6. Emilia permalink
    July 30, 2011 14:12

    Tack för dina fina reflektioner!

  7. LENE MARIE HØGH permalink
    July 30, 2011 09:35

    HEY LOUIS ,WELL WRITE YOU HAVE RIGHT LIFE ARE SHORT .THURSDAY I WAS IN SKAGEN , ON OUR WAY HOME WE WAS IN FREDRIKSHAVN AND WALK ON THE WALK STREET .THEN WE COME TO A STATUE WHERE PEOPLE HAVE LAY FLOWERS FOR THEM AS WAS KILLED IN OSLO AND UTØYA.I THINK OF THEM ,I HAVE FRIENDS IN SÅVET SKOLLENBORG NORWAY . I SAY TO MY SELF WHY COULD THAT MAN NOT HAVE KILL HIM SELF ,INSTED OF TAKEN SO MANY PEOPLES LIFE ? .TAKE GOOD CARE ON YOU SELF AND FAMILY MY FRIEND HUGS ME LENE MARIE

  8. Edgardo Verdugo permalink
    July 30, 2011 08:59

    Vad mera kan man säga efter det här än tack? Jag ska fõlja ditt råd och en gång för alla göra det som borde gjorts för länge sedan. Tack för dina ord

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: