Skip to content

Moving West

September 22, 2010

Automatic translation of text

FLYTTEN VÄSTERUT

För första gången sedan vi flyttade in i radhuset i Södertälje stör jag mig på väggarna. De ekar. För att de är så tomma. Lika tomma som jag känner mig på insidan. Det enda jag känner är ett annalkande missmod, och i dess sällskap frågorna: Gör vi rätt? Borde vi kanske ha väntat?

Jo, visst gör vi rätt – att flytta tillbaka till västkusten och Göteborg, där vi har vårt ursprung. Vi kommer ju vara där mitt jobb finns, där nästan alla våra släktingar finns, där kära barndomskamrater finns. Logiskt är det helt rätt. Men… varför känns det ändå så surt i magen?

Kanske är det för att vi nu lämnar platsen som har varit vårt hem i tio år, en plats som har gett våra tre barn en lycklig uppväxt, med härliga kamrater vid deras sida? Kanske är det våra nya, underbara vänner? Kanske är det våra fina grannar? Kanske är det vår fantastiska församling – vår andra familj. Inga ord kan beskriva hur mycket vi kommer att sakna er alla.

För att inte tala om hela Södertälje. Jag vet att staden inte är mycket värd om man ska tro vissa medieinslag, men för oss är den guld värd. Vi har älskat denna mångfaldiga, natursköna och barnvänliga stad med dess omnejd. Dagen vi flyttade hit hade vi ärligt talat ganska låga förväntningar, men de ersattes snabbt av varma känslor.

När allt är packat och klart sätter sig familjen i bilen. Jag går in i huset en sista gång, bara för att kontrollera att allt är med. Jag vet visserligen att så är fallet, men ändå… jag vill bara se mig omkring.

Medan jag går runt i alla rummen förväntar jag mig inre turbulens, men jag fylls faktiskt av ett förvånansvärt lugn. Och den där inre rösten (som jag har nämnt vid ett par tillfällen) tränger sig på och uttrycker klart: allt kommer bli bra.

Jag tror på det. Och jag inser att jag åtminstone inte behöver sakna huset så mycket som jag trodde. Vad är det egentligen, mer än byggmaterial? De är ju personerna i huset som gör det till ett hem. Och dessa personer, som jag älskar mer än allt annat på jorden, kommer att vara med mig – och tillsammans ska vi skapa ett nytt hem.

Jag sätter mig i bilen och börjar sakta rulla iväg. Lugnet finns fortfarande kvar. Kanske känner vi alla av det, för det är väldigt tyst i bilen. Ovanligt tyst.

Men snart hörs den första snörvlingen. Sedan en till… och en till. Till slut sitter alla och gråter. Angelica tar min hand, och jag tänker igen: det kommer att blir bra.

Men det kommer kanske ta lite tid?

Några snapshots:


Alla redo? Nu åker vi.


Louis, the flyttgubbe, med tung bokkartong i radhuset i Kungsbacka (söder om Göteborg).


Hur många gubbar tar det att lyfta en gammal klädgarderob? (Det finns fler uppe i trappan)


Snälla Lena med förfriskning till hela flyttgänget (ett stort tack till Stina också för din goda kaka), här med min svärmor, Silvana.


Angelica tackar Italo, som med sin son körde en av lastbilarna från Södertälje – och tillbaka igen – utan att vilja ha något för det. Tänk att sådana människor finns. Tack, Italo, du får en stor stjärna i himlen!

6 Comments leave one →
  1. LENE MARIE HØGH permalink
    September 24, 2010 14:12

    Dear Louis ,first I will say grattis/tillykke with your new home . I know how it is to move from one place to another , I have try it 4 times . it is not always easy to leave a place where you have live for some years to a new place all the memories that are . but I hope that you and your beautiful family will be happy in your new home . I know it will be good even it will take some time . it is allways mærkeligt to wake up in a new place/home .GOOD bless your new home ,thank you for the beautiful picturs from your moving . I send my blessing and think on you hugs from me

  2. September 23, 2010 23:31

    Varje dag undrar jag om flytten till Norge verkligen är det Gud vill att jag ska göra. Eller, är det vad jag vill göra? Är det för att ha bättre lön eller för att jag flyr?
    Visserligen är jag rädd, men inte för att misslyckas, för där har jag flera vänner och bekanta, men en sån här lång resa har jag aldrig gjort. Jag ska flytta till Norge och kanske kommer jag aldrig tillbaks till Sverige eller så kommer jag tillbaks med svansen mellan benen.
    Men en sak är säkert, jag ska flytta, antingen jag är rädd eller paranoid, för som man brukar säga i mina trakter, man blir inte blöt om man inte vadar i vattnet.
    Välkommen tillbaks till Göteborg, Sveriges hjärta.

  3. Morgan permalink
    September 23, 2010 14:51

    Välkommen till Sveriges framsida. Ta med dig familjen till Liseberg (de har fortfarande öppet!) så blir ni snart på gott humör igen.🙂

  4. September 22, 2010 21:49

    Ouff! Jag vet hur det känns att flytta och lämna saker bakom sig. Lättande samtidigt som det kan göra ont utav “tomrummet” som blir kvar, precis som du beskrev!
    Men nu har du i alla fall oss nära🙂

    – Brorson Joel

  5. September 22, 2010 21:27

    åh jag blev lite tårögd…! tack för den lilla historien. grattis(?)/lycka till!!! hoppas ni trivs bra där nere.

    anna

  6. Birgitta permalink
    September 22, 2010 16:37

    Lycka till i Kungsbacka! Hur ska ni bo?
    Kramar Birgitta o Uffa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: