Skip to content

Long Live Healthcare!

September 1, 2010

Automatic translation of text

LÄNGE LEVE SJUKVÅRDEN!

En svagt orangefärgad kvällssol tittar fram mellan två cumulusmoln och lyser ner på den stora trädgården. Jag, barnen och flertalet andra har samlats utanför kyrkan i Kungsbacka för den årliga ”städkvällen”.  (Ja, vi har flyttat till Kungsbacka nu… mer om det en annan gång.)

Humöret är på topp när jag börjar gräva i jorden för att få bort lite ogräs. Men jag hinner inte långt förrän min brorson ropar mitt namn.

”Louis, det har hänt något med Clara!”

Jag tittar upp och ser att han bär på min dotter. Men jag ser också något mer. Tröjan, händerna, en del av håret och hela ansiktet är täckt av blod.

Chockad springer jag fram till Clara. Jag undersöker snabbt kroppen i hopp om att se vad som kan ha hänt henne, för något svar kan jag inte få ur den skrikande flickan.

Till slut hittar jag källan till eländet: ett stort jack i pannan. Tydligen, fick jag senare höra, hade hon under en lek sprungit rakt in i en vass stolpe.

Jag och pojkarna – som inte ville lämna sin lillasyster – får skjuts till akuten där vi rusar in med flickan i famn till informationsdisken. Där uppstår det dock en märklig situation.

”Jaha…?” säger sjuksköterskan, nästan lite irriterad över att vi inte har tagit en nummerlapp. ”Och vad behöver ni?”

”Ja, vi behöver hjälp såklart!” svarar jag. ”Min dotter här, hon har skad…”

”Det blir nog bra!” avbryter hon.

”Ja, det hoppas jag”, svarar jag, behärskad på utsidan men upprörd på insidan. ”Men flickan här är vettskrämd av allt blod som fortfarande rinner ut ur pannan. Hon skulle behöva…”

”Åh, det är ingen fara.” avbryter hon igen. ”Man har sex timmar på sig att ta hand om en sådan skada.”

Nu blir mina söner också röda i ansiktet – av ilska. I synnerhet Johannes. Han knyter sin näve som om han var redo att knocka ner den nonchalanta kvinnan.

Jag tillrättarvisar honom med blicken (även om jag själv känner likadant) och kvinnan fortsätter: ”Då… ska… vi… se…”, säger hon i slowmotion och tittar på min dotter. ”Vad… heter… du… då?”

Clara, som fortfarande skakar av smärta och rädsla, stirrar blint på kvinnan och får inte fram ett ljud.

Åh hjälp! tänker jag. Hur fick den här människan jobb här! ”Hon heter Clara!” svarar jag upphetsat. ”Jag skulle uppskatta om vi kunde…”

”Och… vad… har Clara… för personnummer?”

”Öh… ja, tyvärr kommer jag inte ihåg de sista siffrorna”, säger jag och förbannar mig själv. ”Det är min fru, som är på föräldramöte just nu, som har koll på det där.

Sjuksköterskan skrattar. ”Ja… så brukar det vara.”

Jättekul, muttrar jag medan kvinnan tar ytterligare tio minuter på sig att fylla i alla viktiga blanketter.

”Varsågoda att sitta ner i väntrummet!” säger hon till slut.

”Jaså, hur länge då?” undrar jag.

”Det kan nog dröja ett par timmar.”

”Va!?”

Fortsättning följer…

Advertisements
4 Comments leave one →
  1. Marianne Kjær permalink
    September 8, 2010 08:37

    This can also happen in Denmark. We have four kids and they love to do sports (3 soccer-players and 1 tennisplayer). So we have spent a lot of time at the emergency room especially Louise our oldest daughter has been there a lot because she is a real fighter when it comes to sport, she doesn’t give up before she or her adversary is “kissing” the grass.
    You are not the only dad who doesn’t know the last numbers in your kids civil registration number. I’m a medical secretary working for general practitioners and when dads bring their kids to the clinic I’m almost in shock if they remember all the numbers. Many can’t even remember the month and date of the birthday. Maybe it’s a “dad-thing”?
    Hope Clara is doing fine again.
    Love
    Marianne

  2. Belle permalink
    September 2, 2010 11:28

    You got to be kidding me….
    What a way of treading (sick, injured….) people!!! With all my respect for that nurses personal problems…she should have been more friendly and helpfull…
    I’m a pediatric nurse myself, if I’ll do that…I would get fired in no time!
    Is helpcare in Sweden always like that???
    People who are having a hartattack, should they also pick a number????
    This story makes me so sad and angry at the same time…You must be a very patient man, Louis. I think my husband would have yelled the whole hospital together 🙂
    I hope everything is ok now with little Clara. Give her a big hug all the way over from Belgium!

  3. LENE MARIE HØGH permalink
    September 1, 2010 19:45

    HEJ LOUIS ,that is what I called a story . I wish all the best for your beautiful daugther clara , and I agree with it is good that we have sygehuse and skadestuer and samaritterne . I am looking forward to read the rest of this writning .hugs and love to you and your family from me

  4. ULrika Nordin permalink
    September 1, 2010 11:43

    OJ så tråkigt hoppas Clara mår bra nu.
    Krama din familj

    Ulrika

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: