Skip to content

Escaping the Ash Cloud (2)

April 26, 2010

Automatic translation of text

Fortsättning på Flykten från askmolnet, del 1

Efter viss möda hade jag lyckats ta mig från Frankfurt till Hamburg, och var nu redo att stiga på nattåget till Köpenhamn.

”Hallo!” ropar konduktören och hindrar mig.

Jag ser frågande ut. ”I’m sorry, is there a problem?”

”Ja…” börjar han på bruten tyska, ”why you go on train?”

”Because I’m going to Copenhagen”, svarar jag.

“Nein, zis train stop here!”

Är jag helt korkad (jag utesluter inte möjligheten), men står det inte på tavlan: To Copenhagen, 22:25? Dessutom har jag en biljett med samma information.

Jag uppmärksammar konduktören om detta faktum. ”It says ’To Copenhagen’ right there!” pekar jag.

”No, it doesn’t!”

”Yes, it does!”

“Nein!”

För en sekund känns det som jag har blivit teleporterad rakt in i Monty Pyton’s sketch I’d Like to Have an Argument, och vet därmed att jag inte har en chans att vinna, oavsett vad tavlan säger.  För uppenbarligen är det ett misstag: mitt tåg kommer inte att gå inatt, utan tidigt morgonen därpå.

Nu uppstår nästa problem. Jag vet att alla stadens hotell är fullbokade, och jag ser redan resenärer som börjat bänka sig för natten runt om i terminalen. Var ska man sova? Om jag bara hade en varm jacka för den kyliga kvällen? Allt jag hade var en kostym.

Men något säger mig att kolla hotellen trots allt. Jag gick till samtliga, men inga lediga rum fanns att hitta. Trött i benen staplar jag in på det sista hotellet. Där möts jag av en leende receptionist. Han inser genast mitt predikament.

”You are lucky, mein herr! Zere is one room left.”

Tack gode Gud för den inre rösten. Den har aldrig haft fel. Nu fick jag sova skönt i sex timmar. Underbart!

När det tidiga morgontåget skulle åka var jag en av de första ombord, så jag fick en sittplats. Men när tåget rullar iväg har det hunnit bli proppfullt i gångarna. Och alldeles intill mig står en tennisspelerska som har ont i ryggen.  Alla röda knappar i mitt samvete börjar blinka för fullt. Hon får min plats, och jag står i tre timmar tills vi kommer till färjan till Danmark.

Efter 45 minuters vila på båten går vi på tåget igen. Denna gång hittar jag en annan plats – och nu känner jag verkligen för att sitta. Problemet är att platsens tidigare ägare snart dyker upp. Och han har inte sovit en blund på hela natten. Återigen börjar samvetet gnaga. Varför ska just jag ha världens sämsta (eller bästa, hur man nu ser det) samvete? Det var bara att ställa sig upp igen. I två timmar till.

När vi kommer till Köpenhamn står tåget till Stockholm inne på station. Men det går om en minut.  Med väskan i hand sprintar jag igenom en tät folkmassa och kastar mig in i det nya tåget. I samma stund stängs dörrarna.

Jag ser mig omkring. Wow, tåget är ju inte ens halvfullt! Jag kan sitta var jag vill! Men när vi kommer till Malmö väller det in folk, och alla vi som färdats från Tyskland (utan platsbiljett) får stå igen. Under resans gång hittar jag ibland en ledig stol, bara för att bli tvingad att stå igen vid nästa station. Under hälften av resan bytte jag plats sex gånger. Under den andra hälften stod jag och trängdes med en grupp finnar i bistron. De hade på egen hand tömt hela tågets vin- och spritlager och var, hur ska säga det, väldigt glada.

För att förvärra saken får tåget problem med några trafiksignaler (såklart!), och blir ytterligare två timmar försenat. Som tur är träffar jag dock några trevliga personer på tåget som är i samma sits som jag, och våra konversationer tycks motverka den långa väntetiden.

Självfallet inser jag att askmolnet har gett andra personer betydligt svårare omständigheter, men jag var ändå lättad att komma hem, speciellt att få bli omfamnad av en familj som verkligen tycks ha saknat mig. Helt plötsligt var min 31-timmarsresa från Frankfurt till Södertälje värt alla bekymmer. För jag hade nått målet.

Jag hade kommit hem – till dem jag älskar.

5 Comments leave one →
  1. Lene Klamer permalink
    May 3, 2010 21:20

    AAAAAW… I have tears in my eyes… There is nothing like HOME!

  2. Janita Nordli permalink
    April 27, 2010 21:39

    Hei Louis. Så godt å høre at du kom trygt hjem, til slutt! Og jeg har sittet her og flira litt for meg selv. For mange år siden, var vi på Herreys show😉 i Halmstad. På vei hjem, rett utenfor Halmstad røk motoren i bilen vår 😦 Og vi bor jo i halden, Norge, men først måtte bilen til et versted og til slutt etter mange timer, ble det natttoget hjem til Halden. Ingen sitteplasser nei, så vi stod i gangen, til slutt orka vi ikke mer og satt ned, da kom det noen nattlige vandrere som ville ha seg en røyk og stod og aska ned i håret vårt ( grrr… er det noe rart man ikke liker røykere sier jeg bare….) Vel hjemme i Halden på morrakvisten (togturen tok ca 6 timer) prøvde vi å ringe til alle i familien, men fikk ingen kontakt med noen så da tok vi all bagasjen vår (og det var jo litt, vi reiste jo hjemmefra tirsdag/onsdag, dro jo på alle showene vi hehe, dette var lørdag, så natt til søndag satt vi på toget) Så da gikk vi gjennom byen og opp til mormor som bor på motsatt side av festningen der dere var og sang ifjor sommer😉 Det var noe bratte , lange bakker opp dit… Ja vi har mange , gode og artige minner fra de årene hehe!!

    Er som søstra di sier, ikke engang terroristene kunne laga bedre kork enn det denne vulkanen har gjort! Kos deg med familien din!

  3. Gil Torriente permalink
    April 27, 2010 18:16

    I am sooooo glad my travels were over before the trouble started. My long flights were long enough. But I am also glad you made it home safely. What an adventure! And who would have thought that some remote volcano on a remote island could cause such a disruption in the world? Terrorists couldn’t even have caused that much trouble.

  4. Jan Burnett-McKeown permalink
    April 27, 2010 10:29

    Glad to hear you finally made it all the way home, after quite a lengthy, eventful, and occasionally amusing, journey. I’m sure your family appreciated your efforts to get back to them as soon as possible. I love travelling on the trains in Europe, and in the past, have had some interesting experiences whilst doing this. I’ve also occasionally had to spend the night at a train station, due to delayed train services and bad weather etc (usually in winter) – but I put it all down to being part of the “experience”!

  5. Lene MARIE HØGH permalink
    April 27, 2010 07:18

    HEJ LOUIS ,it is allways good with a happy ending on a good story as this . I am glad to read that you came well home again to your beautiful family .I have try to stand up in a train here from hobro to vejle ,it is hard because my bag is skæv .and yes i have try that miss a train onece time .it is allways a good ide to have seat ticket when you shall travel long .east ,west home bedst .hugs me

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: