Skip to content

How Are You? I See You!

April 1, 2010
tags: , ,

Automatic translation of text

HUR MÅR DU? JAG SER DIG!

Att barn kan säga de mest förunderliga saker, det vet vi alla. Det har jag också gett många exempel på i tidigare inlägg. Men idag sa min snart fyraåriga flicka någon som påverkade mig utöver det vanliga. Egentligen var det bara en enkel fråga.

Vi sitter vid frukostbordet när hon spontant lutar sig över, lägger huvudet på sned, tittar in i mina ögon och frågar: ”Pappa… hur mår du egentligen?”

Jag hör frågan – och den exceptionellt allvarliga ton den är ställd med – men fattar inte riktigt. Kanske slås jag av det osannolika faktum att en liten person som ännu inte har lärt sig uttala ord som orange (rorange)och själv (hävl) tycks bry sig om mitt själsliga tillstånd.

”Vad sa du?” svarar jag undrande.

”Jo…” börjar hon och försöker reda ut hur hon ska få mig att förstå. ”Hur… mår du idag?”

Jag rufsar om henne i håret och skrattar. ”Vad du är gullig som frågar!”

Hon svarar med ett leende, men säger inget för övrigt. Istället väntar hon och ger mig den där blicken som avslöjar: Nå… ska du svara på frågan, eller?

”Hehe… mår?” inleder jag. ”Jamen… jag mår ju jättebra!”

Fortfarande ingen kommentar. Bara ett par ögon som lyssnar. Och väntar. På det uppriktiga svaret.

”Hmm… jo, fast ibland är pappa lite trött. Du vet… man jobbar mycket och så…”

Medan jag pratar går hon ner från sin stol och hoppar upp i mitt knä och trycker sig tätt intill. Hur visste hon att jag behövde det just nu?

”Men gumman… helt ärligt så är jag väldigt, väldigt glad. Vet du varför?”

Hon skakar lätt på huvudet.

”För att jag får vara hos dig nu. Och för att du är så snäll mot mig!”

Som om jag inte hade fått tillräckligt med kärlek ger Clara mig en bamsekram som tack. Sedan sitter vi kvar en stund utan att säga så mycket. Det behövs inte. Jag har fått tillräckligt med varm energi för att klara mig igenom den här dagen också.

Dessutom känns det som om jag har fått lära mig något viktigt. Hur ofta har jag inte själv frågat folk hur de mår, men gjort det i all hast utan att stanna upp och lyssnat till hur de verkligen mår?  Jag funderar: är vi mer intresserade av att vara formellt korrekta än vi är intresserade av varandra? Jag antar att det är det allt handlar om: att vi måste börja se varandra. På riktigt.

3 Comments leave one →
  1. Alexandra permalink
    April 4, 2010 23:09

    underbart🙂

  2. Nettan permalink
    April 2, 2010 15:04

    Barn ser mer än man tror… =)

  3. April 1, 2010 08:34

    Underbara Klara! De känner på sig om något inte är riktigt bra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: