Skip to content

Olympic Reflections

March 2, 2010

Automatic translation of text

OLYMPISKA REFLEKTIONER

Det är söndagskväll. Timmen är sent slagen. Mor och dotter har gått och lagt sig, men familjens manliga population är vaken. Förstås.  Det är trots allt sista kvällen på OS. Och på tv:n flimrar matchernas match: Canada-USA.

Men pojkarna är trötta så det förslår, och till slut orkar inte ens den envisaste viljan stå emot. Jag hjälper dem i säng, pussar dem på pannan och släcker ljuset.

”Pappa.” viskar då den äldsta sonen gäspande.

”Mmm.”

”Jag kommer nog gråta imorgon när jag vaknar”, säger han.

”Varför då, Johannes?”

”För då är OS slut.”

Jag förstår precis vad han menar. Det infinner sig alltid en märklig, ihålig känsla efter stora mästerskap, och kanske än mer efter Vancouver OS som bjöd på så många fina svenska prestationen. Nu tystnar plötsligt allt. Ljusen slocknar. Publiken försvinner. Och hemma i soffan kan man inte längre heja och skrika och bita på naglarna och hoppa runt på golvet och krama om varandra (ja, alltså… man KAN väl om man vill).

Efter att ha tröstat sonen med att det snart är dags för fotbolls VM går jag ner till tv:n igen för att se slutet av matchen. Och vilken rysare jag bjuds på! Bland annat kvitterar USA till 2-2 med 24 sekunder tillgodo. Men glädjen blir inte långvarig. Likt en välregisserad show avgör Canada i Sudden Death, med mål av Sidney Crosby.

Av publikbilderna att döma ser det ut som om Canada har vunnit hela OS, och Crosby är hjälten som har fixat stor-slam guldet. Hans namn kommer att bli inskrivet i historieböckerna och ingraverat i folkets hjärtan för evigt.

Lustigt, egentligen… Crosby, som normalt är en stjärnspelare, hade inte gjort särskilt mycket under just denna match, men när han väl fick chansen, utnyttjade han den maximalt. Snacka om hur viktigt det är att vara på rätt plats vid rätt tid – och att vara förberedd när chanserna väl kommer. Kanske en tanke att bära med sig från OS in i det verkliga livet?

Jag går upp till Johannes igen. Ibland vill han bli väckt om jag har ett viktigt sportresultat att rapportera. Jag rör försiktigt vid hans axel och viskar: ”Canada vann.”

Ingen reaktion.

Jag försöker igen: ”Canada vann med 3-2.”

Nu rör han på sig. Han öppnar lite på munnen. Jag böjer mig lite närmare för att höra vad han har att säga om det hela.

”Zzzzzzzzzzzz…”

One Comment leave one →
  1. March 2, 2010 21:20

    Hej Louis. so sweet a storie again , I have seen some of the winter OL from vancouver, and I can only agree with you that the was many good prestationen of sweden . I allways hold with sweden in what ever they do .give your beautiful family and brothers a big hug from me

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: