Skip to content

Building Blocks

November 11, 2009

Automatic translation of text

NÅGRA VIKTIGA BYGGSTENAR I LIVET
Fortsättning på Nu längtar jag efter då

Nyligen flyttade min brors familj från huset de länge hade bott  i­­­­. Det var nog inte lätt. Många av deras minnen hade etsat sig fast på husets väggar. För mig kändes det också lite jobbigt. Vi hade själva bott i huset under vår första tid i Södertälje, när de tillfälligt vistades  utomlands.

På den avslutande flyttdagen, när jag kom för att hämta några saker från vinden, blev jag tagen av stunden. Jag hade burit ut den sista kartongen och återvänt för att låsa dörren när något viskade inom mig att gå in i huset igen. Jag hade egentligen inte så mycket tid, men jag visste att när den där inre rösten talade då brukade vara viktigt.

Jag klev in i hallen och skådade ut över den öppna planlösningen. Nu var den mer öppen än någonsin. Det var tomt överallt. Vemod sköljde plötsligt över mig. Det kändes som om det inte var länge sedan denna plats var sjudande av liv. Nu hördes endast en tystnadens susning.

Min blick föll på golvet. Jag minns när jag vandrade på dess yta, ändlösa nätter i streck, bärande på en nyfödd Isak som led av kolik. Han kunde bara somna om jag bar på honom. Jag log för mig själv.

Sedan riktade jag blicken mot matsalen. Där, på golvet intill det stora bordet, rullade Isak runt från rygg till mage. Vilket ögonblick! Och där borta vid köket, därifrån tog han sina första stapplande steg. Jag blundade och såg allt framför mig: Isaks ögon fullkomligt lyser av stolthet, och när han går då skrattar han. Oavbrutet.

Minnet får mig också att skratta. Men min glädjeyttring ekar mellan de kala väggarna och får mig att hastigt öppna ögonen. Återigen möter jag tomheten. Och skrattet förvandlas till tårar. Vad hände med tiden? Hur försvann den så fort?

Det börjar kännas tungt nu. Ändå vill jag inte gå. Inte än. Istället vandrar jag över till vardagsrumsfönstret och ser ut över baksidans gräsmatta. Till vänster ser jag Johannes när han viner genom vinden på hans första gunga. Till höger, mellan den stora stenen och tallen står vårt ”fotbollsmål”. Klumpen i halsen förstoras när jag tänker på den lilla treåringen (nu tolv år) som gör en lycklig segergest när han besegrar pappa.

Jag låter blicken panorera runt huset en sista gång medan hjärtat och sinnet fylls av fler bilder. Alla dessa minnen, alla dessa erfarenheter, jag förstår nu vilka viktiga byggstenar de är i mitt liv. Det var därför jag var tvungen att gå in i huset igen, så att jag skulle kunna ta med dem ut.

När jag stänger dörren känner jag mig som en rikare man.

(Första delen på videon, When I Pray, visar Isak som baby “på golvet”.

5 Comments leave one →
  1. Maria Lönn permalink
    November 17, 2009 21:57

    Känslosamt och vackert….Själv är jag en sådan människa som är otroligt känslosam, speciellt vad gäller mina nära och kära. Under mina många pendlingstimmar mellan Norrköping och Motala fördriver jag ofta tiden med att reflektera över minnen, stunder och händelser som jag har haft med mina älskade barn(och man). Kommer på mig själv småskrattandes och ibland med en fallande tår på min kind.
    En annan händelse som för mig har varit väldigt känslosam är då mitt förädrahem revs på grund av vägbygge. Efter min fars allt för tidiga bortgång i cancer 1996 valde min mor att flytta till en lägenhet och min bror med familj flyttade in. För ett par månader sedan tvingades de flytta och huset revs. Jag minns min sista titt i huset, som var fyllt av minnen från vår uppväxt. Att rensa i garaget som istort sett var lämnat i det skick som min far lämnat det…Ett par dagare senare var allt borta, huset rivet och i vår vackra trädgård låg bara en massa bråte. Jag minns att jag bara stod där och grät och grät. Men efter en tids reflektion så insåg jag att huset var borta, men att alla vackra minnen finns bevarade i mitt hjärta!

    Kram Maria

  2. November 15, 2009 22:03

    Jag har bott på många ställen. Det känns varje gång i mitt hjärta när jag flyttar. Det blir saknad och vemod. När jag gick med i Jesu Kristi Kyrka för några år sedan, så tröstade jag mig själv att om jag behövde flytta fler gånger i mitt liv, då hade jag kyrkan som min fasta punkt och ankare. Det skulle inte längre bli så svårt vid flyttar, utan lättare att få gemenskap och vänner. Jag bor fortfarande kvar, men kyrkan är min trygghet i en föränderlig värld.

  3. November 12, 2009 22:42

    HEJ LOUIS. THANK YOU FOR THIS WRITNING, IT BRING MEMORYS FROM MY CHILDHOOD BACK (WHEN I GROW UP AT MY FOSTERCAREPARENTS )SO I KNOW THAT FEELING YOU WRITE HERE.HUGS TO YOU FROM ME

  4. Jan Burnett-McKeown permalink
    November 12, 2009 11:40

    I know what you mean. In the past, every time I’ve had to move house (though I haven’t had to do it for many years now), I’ve taken some time to reflect on the very “special times” I’ve had in that place of residence. Sometimes, when one really thinks about it, it almost makes one a little sad to have to be moving on. But sometimes it’s also unavoidable, and one just has to take those memories, when moving on to the next place, where hopefully even more special memories will be created, over time.

  5. Birgitta Gustafsson permalink
    November 11, 2009 13:29

    Hej, tänk vad fina minnen när man lyssnar till den inre rösten…:-)

    Hälsn från Birgitta

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: