OM GLÖMSKA, FÖRLÅTELSE OCH HOPP
Typiskt! Jag satte mig ner, öppnade locket till min laptop och skulle börja skriva det som jag bara för några sekunder sedan tänkte på. Men fingrarna hamnade i koma. Jag kom inte ihåg vad det var jag skulle skriva!
Det här med minnet, alltså! Jag måste säga att jag börjar bli lite orolig. Häromdagen, till exempel, hände det igen: nycklarna till mitt kontor hängde i låset – på dörrens utsida. Efter ett par timmar kom fastighetsskötaren förbi och undrade om jag behövde nycklarna.
Är det sant som min fru säger, att jag är precis som min pappa: alldeles snurrig? Han har i alla fall en bra ursäkt: han fyller snart 80 år.
Men en sak har jag faktiskt ärvt av min kära mor. Som ung var jag ibland irriterad på henne för att hon stundtals tilltalade mig med fel namn: ”Per… nej, Richa… jag menar, Louis!” Men! Hur svårt kan det vara? Visserligen är vi sju syskon i familjen, men bara tre killar. Vilken virrig mamma som inte kan se skillnaden på oss!
Nu när jag själv har blivit förälder är jag dock inte lika kaxig längre, i synnerhet när jag i det här fallet förmodligen är värre än mamma. Mönstret upprepar sig med ökad frekvens: jag rabblar upp samtliga barns namn innan jag får det rätt. Igår kväll, när jag skulle prata med Isak, blev det så illa att jag, efter att först ha ropat namnet på barn nr 1 och sedan barn nr 3, var tvungen att fråga barn nr 2: ”Vad var det du hette nu igen?”
Emellanåt har jag funderat på vad glömska egentligen är bra för? Gjorde Gud kanske ett misstag när han inplanterade minnesförlust-genen i vårt system? Eller ville han bara skapa lite underhållning för sig själv?
Att Gud har humor hyser jag inga som helst tvivel om, men om vi ser på glömska från ett större perspektiv kanske det ligger en djupare avsikt dold någonstans.
Kan det vara så att glömskans syfte är att skapa frid? För är det inte så att när vi först glömmer (eller lär oss att glömma), då först kan vi leva i verklig fred med varandra; då först kan vi förlåta varandra våra misstag. Vi glömmer, förlåter och går vidare.
Så alla vi snurriga, vimsiga, glömska tokstollar: det finns hopp för oss! För vi kan hjälpa till att ge hopp till en bättre värld.
GLÖM inte det!
A Good Life 
Forgiveness is a wonderful thing, and most of the time it is best to just forgive and forget. But I do think there are some times when it may not be best to forget. If we completely forget about the mistakes of the past, sometimes we may repeat them, rather than remember those mistakes, so we can learn from them and try not to repeat them. Of course, I’m thinking here of much more serious issues than the one mentioned in your story!
Hmm… Louis… Maybe you have Alzheimer Delight;o)
Actually it was Alzheimer day last week if I remember correctly…
Or maybe it is stress… Too many things on your mind…
Please remember you have to perform on oct 23rd in Linköping;o) just around midnight;o)
~Lene
MYCKET vist skrivet…återigen. Jag kan bara hålla med. Jag som också lider av samma virrighet när det gäller mina tre pojkar. Har dessutom min käre make, en hankatt och en hankanin att hålla reda på… :o) Hälsningar Anna.
Ha ha nå fikk jeg meg en virkelig god latter, og det er flaut men jeg må si at jeg kjente meg igjen i alt du skrev. Her i familien ramser vi opp hele slekten før vi treffer rett… Aller verst er det nok for min lille Ida…både min mor og jeg kaller henne ofte Camilla (min søster har vært minstingen i familien i mange år, det hjelper ikke at hun nå er en voksen dame på 32 år). Ida er egentlig veldig lik min søster både i skinn og sinn som liten så vi er vel litt unnskyldt….og siden jeg er 9 år eldre er hun jo fremdeles lillejenta for meg (min søster altså).
Heldigvis tar ikke Ida det ille opp, bare ler og rister på hodet over de vimsete gamlingene 🙂