Skip to content

Terrorist or Angel?

September 4, 2009
tags: ,

Automatic translation of text

TERRORIST ELLER ÄNGEL?

Häromdagen tittade jag igenom några av mina gamla inlägg. Det blev en intressant läsning som gav kontrastrika reaktioner; stundom blev det skratt, stundom förvånande blickar: ”Oj, skrev jag verkligen det där?”

Jag såg att det fanns flertalet beskrivningar av gulliga och roliga saker som barnen hade gjort eller sagt, i synnerhet vår treåring. Visserligen speglar texterna livet som småbarnsförälder, men jag kunde ändå inte hindra tanken: undrar om läsarna uppfattar det här som lite väl puttinuttigt?

Ja, hur det än må tolkas så behöver vi ändå inte oroa oss för det längre. Det är slut på allt sirapslent och sockersött. För Clara har gått och förvandlat sig – till terrorist! Den gulliga och charmiga lillflickan har på en kort tid lagt sig an karaktärsdrag som är, hur ska vi säga, mindre charmiga. (Ja, jag vet… ni är chockade!) 🙂

För det första har hon blivit en retsticka av högsta kaliber. Hon jobbat hårt på tekniken att gissla sina familjemedlemmar med tjuvnyp och andra plågor. Inte sällan smyger hon sig på och daskar till mig i rumpan med full kraft. ”Pappa, bajsklutt! Hihi!” ropar hon samtidigt som hon sprintar iväg.

Men det där är självfallet ingen stor sak (mer roligt, kanske). Det värsta är att hon tror att det är hon som är högsta hönset. Jag bara frågar: hur är det möjligt att ett litet liv som bara för några år sedan kom till familjen nu styr alla med järnhand? Claras storebröder, till exempel, har ju inte en chans. Dem har lillasyster sakta men säkert lindat runt sitt lillfinger.

Och om man är den som bestämmer, varför ska man då lyda? Nej, det är mycket roligare att tala om för andra vad de ska göra. Och får man inte som man vill då kan man ju alltid ta till skriket. Skulle ”skrik med högsta decibel” vara en OS-gren skulle Clara enkelt segra.

Att vara bestämd och tydlig, men med mycket kärlek, har alltid känts som den bästa modellen för mig. Dock står man där ibland i ett läge då inte en endaste uppfostringsteori tycks fungera. Då har det hänt att jag någon gång har iklätt mig mitt fulaste, mest ilskna anletsdrag, i hopp om att detta skulle inge viss respekt. Men inte hjälper det. Då skrattar hon för det mesta, i tron att det bara är en lek – eller bara för att jag ser så ful ut!

Det kommer stunder då det känns som att man är nära att ge upp, som dagen då vi satt i köket och jag försökte lirka in den ”äckliga” maten i Claras mun (något som är ett eget kapitel i sig). Men just som jag känner mig som mest irriterad på den lilla matstrejkaren, då händer det något.

Clara rör vid min hand. ”Pappa!”

”Mmm…” svarar jag surt.

Hon ler brett och lägger huvudet på sned. ”Jag älskar dig, pappa!”

Förvånad tittar jag på henne. Varifrån kom det? Aaahhh… jag förstår. Nej, du! tänker jag, så lätt kommer du inte undan. Bra försök!

Hon tittar på mig igen. Ögonen blinkar till en extra gång och leendet blir ännu mjukare. Den lilla förvandlingskonstnären har slagit till igen. Nu har hon blivit en ängel.

Det är inte rättvist. Med alla minna sinnen anstränger jag mig för att stå emot. Men vad hjälper det? Jag blir snabbt besegrad. Till och med när jag försöker vara arg på henne så går det inte.

”Jag… älskar dig också, lilla gumman.”

Sedan för jag fram skeden till hennes läppar. Försiktigt iakttar jag henne. Hon tittar på mig och därefter på skeden, och tillbaka på mig igen. Jag väntar några sekunder, nästan säker på att det inte kommer att fungera. Men då, då börjar läpparna röra på sig. De rör sig isär och munnen formas bokstavligen till ett  jättegap. Hon lutar sig fram och tar en stor tugga. Sing Halleluja!!! Hon kan ju!

IMG_6280

Terrorist eller ängel? Skrikunge eller gullunge? Tja… när jag tänker efter, Clara kanske bara är som folk är i allmänhet: man har sina dåliga och goda sidor. Det gäller väl bara att njuta av de goda så mycket som möjligt.

Och i den andan måste jag nog erkänna att jag hade fel tidigare i texten: det finns allt en hel del sockersött kvar i Clara.

Tur för mig. För jag gillar sött.

7 Comments leave one →
  1. September 18, 2009 20:37

    Tur att hon har sin like i Alma ;o). Just nu terroriserar hon sin far med att absolut inte göra som pappa vill medans mamma och mormor sitter och skrattar i rummet bredvid. Och vi älskar ju Clara, hon är ju extra medlem i vår familj! Gillar ju att komma och äta ibland, kanske det är därför hon inte äter hemma ;o)

  2. September 11, 2009 08:22

    Ja, det är fantastiskt! Och vilka härliga bilder.

  3. Maria Lönn permalink
    September 7, 2009 15:45

    Härliga ungar!
    Men visst förundras man ibland över hur de söta små liven förvandlas till något man inte alls känner igen! Men så är nog verkligheten för de allra flesta av oss! För barnens del en viktig del av utvecklingen! Men prövningens tid för oss föräldrar! Men visst är de små änglar trots den där lilla terroristen som ibland sätter sig på axeln!
    Kram Maria

  4. September 7, 2009 09:57

    Hehe, dom är luriga (och underbara) dom där små mirkalen. Dom lär sig fort hur dom ska charma omkull föräldrarna! Alice har hittat tyngden i att lägga på ett riktigt brett leende efter att hon frågat om något hon vill ha!

  5. September 4, 2009 22:39

    HEJ LOUIS,WHAT A BEAUTIFUL STORY ,TIME IS RUNNING SO FAST AND OUR CHILDREN ARE GROWING UP SO FAST. THEY ARE SWEET AS BABYS BUT WHEN THEY GROW UP , THEY CAN BE TERRORIST SOMETIMES. BUT ENJOY YOUR BEAUTIFUL CHILDREN ,WHEN THEY LEAVE HOME FROM ONE DAY THEY ,WILL THINK ON ALL WHAT YOU AND YOUR WIFE HAVE DONE FOR THEM.HAVE A GOOD WEEK END WITH YOUR FAMILY.HUGS AND MY BLESSING TO YOU FROM ME

  6. September 4, 2009 20:29

    Jag måste bara säga att du är så bra på att skriva! Det är lika spännande att få se vad du skrivit varje gång. Extra kul är det ju för att jag själv är mitt uppe i småbarnsåren, även om min dotter är några år äldre än Clara.

    Sockersött. Mmmm!

  7. Lena Hagen permalink
    September 4, 2009 19:45

    Dette lyder jo så kjent, har et slikt eksemplar selv🙂 En dag vil vi som besteforeldre sitte og se at våre barn sliter med det samme, så la oss kose oss med våre små og etterhvert litt større engleterrorister. Tiden flyr så fort og en dag er de voksne og vi vil kanskje til og med savne disse kranglete stundene…..selv om akkurat det har jeg vanskelig for å tro nå om dagen🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: