Skip to content

Opportunity is the Blessing (2)

January 27, 2009

This Swedish text is based on the original English version, with a few edits.

MÖJLIGHETEN ÄR VÄLSIGNELSEN

Som de flesta familjer tycker vi om att ibland samlas kring tv:n och se en riktigt rolig film. Nyligen hyrde vi Evan den Allsmäktige som handlar om en amerikansk kongressledamot som får ett uppdrag av Gud, alias Morgan Freeman, att bygga en ark.

Som väntat springer Evan på en del utmaningar när han påbörjar projektet, bland annat att övertyga hustrun om att han agerar under Guds ledning. En schism uppstår tyvärr och istället för att ge sitt stöd så kör hustrun iväg med barnen och lämnar Evan ensam med sitt väldiga åtagande.

Emellertid råkar (?) hon stöta ihop med Gud på en vägkrog, och han inleder en högst mänsklig konversation med henne. Och i slutet av samtalet frågar han följande:

”Om någon ber om tålamod, ger då Gud henne tålamod? Eller ger han henne möjlighet att utöva tålamod?

”Om någon ber om mod, ger Gud henne mod? Eller ger han henne möjlighet att vara modig?

”Om någon bad för att deras familj skulle bli lyckligare, skulle Gud överösa dem med varma, gosiga känslor? Eller skulle han ge alla en möjlighet att älska varandra?”

Dessa frågor tränger djupt in i kvinnans hjärta, för hon börjar nu förstå vad det hela handlar om. Och utan dröjsmål återvänder hon till sin man för att hjälpa honom med bygget.

När filmen var slut kunde jag inte låta bli att reflektera över hur djupsinnigt men ändå enkelt frågornas budskap var: de saker vi högst värderar i livet är det vi får genom erfarenhet. Visst kan Gud, livet eller ödet (hur man nu väljer tro) teoretiskt sett skicka en hög med välsignelser utan någon ansträngning från vår sida, men då skulle vi förlora den verkliga välsignelsen: möjligheten; det vill säga arbetet och ansträngningen att utveckla egenskaper som bland annat tålamod, mod och kärlek.

Om vi ser närmare på kärlek, till exempel, skulle man få ett varmare hjärta om man helt plötsligt slogs från ovan av en kärleksblixt? Kanske till en början. Men sedan då? Är det inte ofta så att en blixtförälskelse lika snabbt kan förvandlas till en oförälskelse?

Varför är det så? För det finns ingen substans som håller ihop kärleken; den har inte fått tid att växa. Kärleken lever alltså inte för sin egen skull. Faktum är, den lever inte alls om inte vi själva andas liv i den. Det som därför betyder något är att vi får möjlighet att visa kärlek – och att vi fångar den möjligheten.

Precis som Evans hustru fick jag mig en ordentlig tankeställare: att jag aldrig mer ska beklaga mig över något i livet som tycks udda eller saknas mig. Istället ska jag vara tacksam för varje möjlighet att göra något åt situationen. För vad är en möjlighet? Är det inte vår egen chans att bevisa vem vi är och att skapa den omgivning vi själva vill leva i.

När jag hade filosoferat färdigt – och bestämt mig för att möjligheten trots allt måste vara den största alla välsignelsen – då märker jag att det stinker från tvååringens blöja.

Min hustru märker samma sak och är inte sen med att bestämt men kärleksfullt påpeka: ”Din tur!”

Hmm… kanske möjlighet är ett överskattat ord trots allt.

2 Comments leave one →
  1. January 31, 2009 15:39

    Exactly. Good story, Jan. That’s why it’s so important to keep our hearts and minds open; to be able to see the opportunities that come our way. And sometimes we ourselves must be the change (or the miracle).

  2. Jan Burnett-McKeown permalink
    January 28, 2009 02:44

    This reminds me of a joke I heard many years ago (and some may have heard it before), that goes something like this:

    There is a huge downpour of rain, followed by a big flood, and a man is stranded in the middle of it all. He is clinging to a branch, towards the top of a big tree, with the floodwaters swirling ever higher below him. Being a religious man, he believes that God will surely save him.

    At a safe distance away are some people, who can see the man clinging to the tree. They throw him out a lifebuoy, into the water below the tree, and urge him to come down from the tree and grab hold of the lifebuoy. “No, no” yells the man. “I’ll be okay – God will save me!” A little later some rescuers come by in a boat, and yell out to him to climb down the tree and into their boat. “No” yells the man again, “God will save me!” Later, a helicopter comes overhead and throws down a ladder, so the man can climb up to safety. “No” yells the man once more, “God will save me!”

    Finally, the floodwaters have reached the level where the man is clinging to the tree. He can no longer hold on and is swept away. As he is being swept away he yells out “God, God – save me!”. Suddenly he hears a loud voice from on high, saying – “What do you expect me to do? I sent you a lifebuoy, and you refused it. Then I sent you a boat, and you refused that. Finally, I sent you a helicopter, and you refused that too. I’ve done all that I can for you!”

    Although this is a joke and meant to be funny, I guess it just goes to show that people don’t always recognise God’s intervention when it does come their way. Sometimes they expect Him to perform an almost “magical” miracle. As the saying goes – God works in mysterious ways!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: