Skip to content

The Sin of Omission

June 28, 2008

Translate text

UNDERLÅTENHETENS SYND

Betraktelse i Länstidningen, Södertälje, 25 Nov 2006.

Bibeltext: Matt 25:31-46

I skrivande stund befinner jag mig i Wittenberg, Tyskland. För några timmar sedan stod jag utanför porten till slottskyrkan där Martin Luther år 1517 spikade upp sina nittiofem teser i protest mot dåtidens andliga överhet, som bland annat utnyttjade folkets vidskepligheter om överdrivna, gudomliga straff för den som inte visade bot med både själ och penningpung.

Med söndagens betraktelse i sinnet tänkte jag då speciellt på människans bild av domedagen. Om dåtiden föreställning präglades av skrämselscener om en sträng Gud som sänder syndaren till evig fördömelse, så ger den sekulariserade världen idag ofta bilden av en Gud som inte ger något straff alls, eftersom han – om han ens existerar – är en kärlekens Gud. Gör därför det som faller dig in, för det finns ingen synd ändå.

Både hjärta och förstånd tar naturligtvis avstånd från båda dessa ytterligheter. Jag tror att en kärleksfull Gud kommer att ta emot oss en dag, men inte utan någon form av räkenskap. Mitt liv är hans gåva till mig, men min gåva till honom är hur jag förvaltar min tid på jorden.

I Bibeln läser vi gång på gång om Jesu återkomst och om hans roll som Domare. I Matteus 25:31-46 talar han om sig själv som kungen som på sin tron kommer att samla fåren på sin högra sida, och getterna på sin vänstra. Vem blir vad? Det dömer vi lätt själva, för Jesus förklarar sedan att det vi har gjort mot andra, det har vi också gjort mot honom.

Det är lätt att kanske oroa sig av dessa ord, med tanken på “dåliga” saker man har gjort. Men sett till sammanhanget är det inte detta som Jesus vill poängtera mest. I stället handlar det i första hand om vad vi inte får underlåta oss att göra: ge föda åt den hungrige; klä den nakne; ta hand om den behövande. Detta summeras med orden: “Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni heller inte gjort för mig.”

Hur vi än föreställer oss domen, så vet vi en sak, att Gud kommer se till våra hjärtan. Har jag ett givmilt hjärta? Har jag ett ärligt hjärta? Ett lyssnande hjärta? Ser jag först mina egna behov, eller först mina medmänniskors? Med det förra kommer en självförvållad dom av ett ångestladdat liv utan sann tillfredställelse; med det senare ett liv med mening och djup – ett liv med Gud.

2 Comments leave one →
  1. June 30, 2008 00:01

    Two things:
    1. You know in your heart if you’ve done your best. No person can do more than her best. And no person besides you can be the judge of what that best is.
    2. Also, yes, there will always be a great need for service. But ironically, that knowledge is wonderful, because it keeps us on our toes, helping us to achieve something at least… hopefully.

  2. June 29, 2008 23:32

    Takk for dine interessante “betraktelser”

    Akkurat dette er noe jeg aldri riktig har forstått.
    Uansett hva vi gjør, kommer det jo alltid til å finnes noen i verden som behøver (mer av) vår hjelp?
    Hvordan finner vi riktig balanse mellom dette og å bruke ressurser (tid og penger) på oss selv og våre nærmeste?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: