Skip to content

Adversary Exposed when Faith is Defended

June 4, 2008

Translate text

MOTSTÅNDARE AVSLÖJAS NÄR TRON FÖRSVARAS

Jag tycker inte om att behöva försvara mig. Och många gånger gör jag det inte heller. Jag resonerar: huvudsaken är att jag i alla fall vet vad som är sant. Låt dem skrika av sig lite bara, sedan blir det bra. Dessutom har jag nog en onormal störning: jag njuter inte, som vissa andra, av att “sätta dit” folk, även om de kanske mer eller förtjänar det. Och förresten, hur många debatter har du varit inblandad i där din motståndare säger i epilogen: “Jaaa… just det… nu har jag helt ändrat åsikt. Tack, kära vän, för att du fick mig att förstå!” Det händer liksom inte så ofta.

Detta till trots, idag skriver jag ändå ett inlägg som i stora mått är ett försvar av min trosåskådning, som härrör från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag resonerar: ibland måste man faktiskt stå upp offentligt för sin tro, i synnerhet när den håller på att definieras sönder i media av en annan person. Sanningen är en stark drivkraft hos mig, och stundtals får man bara göra det man måste för att den ska bli hörd. Det tråkiga men oundvikliga resultatet blir dock att min självutnämnde motståndare (personligen ser jag ingen människa som motståndare), som hade för avsikt att avslöja min tro, nu löper den största risken att själv bli avslöjad för sin undermåliga taktik.

Nedan följer en längre redovisning och försvar av det som några av er kanske har varit insatta i redan. (Se Take a Stand for the Family (1) och Take a Stand for the Family (2).)

En dag för familjen

Inför FN:s internationella familjedag, den 15 maj, skrev jag en debattartikel som dök upp i några tidningar. Det viktiga jag ville få fram i artikeln var att i denna tid, då så många olika grupper och livsstilar lyfts fram – och faktiskt hyllas – att vi då inte får glömma att också hylla familjen. Helt ärligt var jag missnöjd; missnöjd med att man inte ens under en enda dag på året kunde höra makthavare eller media tala om hur viktigt det är med en mor och far som i kärlek fostrar sina barn. Man är så rädd att vara politiskt korrekt eller att inte sälja nog med lösblad att man inte vågar stå upp för familjen – den som ändå är samhällets grundpelare.

Jag förklarade också att det självfallet finns många olika familjebildningar. Inget av det jag skrev var en dom mot dessa. Tvärtom, alla vuxna som ger av sig själva för sina barns skull förtjänar respekt och stöd. Bara för att jag tycker att kärnfamiljen är viktig betyder inte att personer i andra sammansättningar är oviktiga; alla människor, alla barn, är värda lika mycket. Men det är just detta som ligger till grund för mitt argument: att värdet och självkänslan hos människor – speciellt hos barn – frodas bäst in en familj där en mor och far försöker sitt bästa för att tillsammans med sina barn skapa trygga hem. För trygga hem skapar trygga samhället. Öppna bara vilken dagstidning som helst så förstår du vad jag menar.

Så min innerliga önskan var att makthavarna, i synnerhet, ställde sig upp och sa: ”Ja, ni mammor och pappor behövs faktiskt. Vi kommer stötta er också! Det ni gör är så viktigt för oss alla!” En dag, det var allt jag ville ha. En dag, där någon vågade ställa sig upp och säga detta. En dag, när mammor och pappor kunde få en officiell bekräftelse på att vad de strävar att göra faktiskt är något gott, så att de kanske kunde få mer kraft att gå vidare. Bara en dag!

Jag påstod också att det alltid finns de som skriker ut sin klagosång, t o m för en sådan ”liten” önskan som en dag; kärnfamiljen ska absolut inte få sin dag; dess medlemmar ska inte tro att de är bättre än andra; de ska inte få sätta standarden över hur en familjebildning ska få se ut. Mitt svar: jag är djupt bedrövad att det har gått så långt att man måste be om ursäkt för att man tycker kärnfamiljen är viktig. Handen på hjärtat, är vi verkligen så få som tycker det? Jag säger inte att alla måste hålla med mig. Den fria viljan måste styra, självfallet. Men med det sagt, betyder inte den fria viljan också, per definition, att den inte får gå ut över någon annans rätt att välja. Och det är kanske den viktigaste poängen: barn har också rätt att välja. Jag upprepar: barn har också rätt att välja. Och vilket litet barn – om det rent teoretiskt stod inför det valet, och förstod vad det innebar – skulle inte välja att få en kärleksfull mamma och pappa i sitt liv. Nu vet jag att vi inte lever i teori, men ändå… så långt de är möjligt, är inte denna chans något vi bör ge barnen i den största mån vi kan – utan att vara rädda för att någon ska se oss som ”onda”, för det är så det börjar snart (ja, faktiskt inte ens snart).

Inte alla vill hålla sig till saken

Efter publicerandet av min artikel kom en motreplik i Kristianstadbladet från Bengt, Ulla och Bo Göransson. De målade upp mig som barnens fiende nr 1, eftersom jag enligt dem bekämpade FN:s barnkonvention. Inget kunde vara längre från sanningen. Det märkliga med artikeln var dock att de aldrig bemötte mina argument, utan hängav sig åt försök efter försök att svärta ner min personlighet. Detta gjorde de genom att systematiskt gå igenom lösryckta och feltolkade citat från min kyrkas hemsida (www.jesukristikyrka.se). Målet var tydligt: om vi får Louis att se ut som en högerextrem kristen då är det ingen som vill lyssnar på honom.

När jag i en replik påpekar det olyckliga i detta – inte för min egen skull (inte ens för min kyrkas) – att vi drogs bort från sakfrågan, då ber de om visserligen om ursäkt, men i nästa steg fortsätter ånyo med sin kampanj mot mig och min tro. Sedan påstår de att de skiljer på person och sak. Verkligen, frågar jag? Först ignorerar de den ”sak” mitt ursprungliga inlägg handlade om, för att istället måla upp min religion som förtryckande, och kan därför aldrig tänka sig att stödja mig, en religiös fundamentalist. I deras andra artikel upprepas alltjämt samma tes, att min tro visar ”ett maktutövande som inom familjen drabbar barnen”. Detta visar deras ”granskning”, den där de medvetet drar felaktiga slutsatser från citat ur sitt sammanhang. Detta förklarade jag att de gjorde, men trots det insisterar de att de vet mer om min tro än jag själv, och påstår bl a att jag vill utnämna tolvåriga pojkar till präster. Ursäkta, men den åsikten visste jag inte att jag hade?

Rätten att tala för sig själv

Det som har varit extra prövande här kan jag illustrera i en fråga: Har du någonsin ansträngt dig att uppriktigt och ärligt förklara en ståndpunkt som du brinner för, bara för att efteråt höra av en annan att detta är faktiskt inte alls vad du tror på? Inte nog med det, men din motpart tar sedan på sig rollen som ditt språkrör; han talar om för alla människor, dig inklusive, vad du verkligen anser om saker och ting. Med andra ord, han bestämmer sig för att definiera dina åsikter åt dig.

Du skulle förmodligen anse att detta visar udden av respektlöshet. Men det blir värre. Det din självutnämnde antagonist gör är inte enbart att föra din talan mot din vilja. Han lyfter också fram åsikter som inte ens är dina; de är helt främmande, och du känner helt enkelt inte igen dem. När du sedan säger att ”nej, det där tror jag inte på,” då får du svaret: ”Va! Vet du inte ens vad du själv tror på?” eller ”Tar du tillbaks din åsikt nu?” Och du står där som ett frågetecken och tänker, men jag har ju aldrig trott det där från början. Varför lyssnar de inte?

Med andra ord spelar det mindre roll i en debatt vad du anser, om den andra sidan redan har gjort det valet åt dig – och detta utan att ens fråga dig. Därför kan man ställa sig frågan, spelar det någon roll egentligen vad man säger? Det du inte säger blir fel. Och det du sedan säger blir också fel. Kan ironin spela ett tokigare spratt? Just så här har det varit i fallet Göransson.

Någon mörklägger

Men den dunkla ironin fortlöper även över andra delar av den här debatten. Bengt beskriver mig som en som mörklägger information, och döljer sitt sanna, skadliga budskap. Märkligt, med tanke på att om det är någon här som har varit som en öppen bok så är det väl ändå jag. Göranssons har, enligt sina egna ord, haft tillfälle att granska mig och min religion. Dessutom har sagt precis det jag ville säga. Men häri ligger ironin: med allt de ”vet” om mig och det jag står för, vet jag fortfarande ingenting om dem, än mindre vad som ligger bakom deras motiv; i denna debatt är jag är den enda som har varit öppen med allt jag säger, och vem jag är. Men mina självutnämnda motståndare har fortfarande att träda fram. Det ända jag i efterhand har fått veta av Bengt är att han och Bo är bröder, och att Ulla är hans fru.

Jag har emellertid talat med redaktören och han misstänker att det är Bengt som står bakom artiklarna. Det är också han som har kommenterat i min blog. I deras första artikel står det dessutom ”min notering”. Därför hänvisar jag framöver för säkerhets skull till Göransson, i singularis. Vem denne Göransson sedan är, det kan jag bara gissa: kanske humanist, en som är bitter mot allt vad religion och organiserad kyrka heter? Men för mig är allt detta sekundärt; det är åsikterna som är det viktiga här; jag vill inte lägga vikt på att ”gräva” fram en massa dynga från Göransson. För det första är det inte rättvist mot honom – för vill man hitta fel då kan man ju alltid göra det (och det har vi redan bevis för). För det andra spelar det ingen roll vem vi är, bara vi har respekt nog att lyssna på varandra.

Ironiskt är det också att jag, av Göransson, kallas den religiösa fundamentalisten. Per definition är jag i så fall nära besläktad till fanatikern, och tar min tro till det yttersta och kompromissar aldrig. Men så har det definitivt inte varit här. För mig är nyanserna viktiga, men för Göranssons är det svart eller vitt; t ex, även om jag anser att äktenskapet för man och kvinna är den bästa levnadsformen, så dömer jag inte ut andra former lika kategoriskt som Göransson gör: för honom är det ”just [äktenskapet som] är hotet” mot barnen i samhället. Jag är inte omedveten om att barn far illa på många platser, även i hemmet, men det är ju mänskliga fel vi talar om, inte instutitionens fel i sig. Nej, dessa ord är oskäligt starka och ett bevis på ett tanklöst berövande av barns rättigheter till en familj med en mor och far som älskar dem. Att Göransson själv uttalar dem blir ytterst besynnerligt, med tanke på att det skulle vara han och hans fru (notera: gifta) som ska stå bakom dem.

En gemensam värdegrund

Mått mål är inte att skapa tvekamp. Jag har sagt det jag har känt vara viktigt, och om någon anser motsatsen, ligger det naturligtvis i deras rätt. Dock anser jag, vid ett sådant läge, att det ligger i båda parters intresse att försöka bygga på något gemensamt. En sådan tydlig princip har varit FN:s barnkonvention, som Göransson själv tar upp, som vår kyrka backar 100%. Men Göransson har bestämt sig för att ignorera mitt uppriktiga svar, och istället fortlöpa med den kampanj som i mångt och mycket grundas i förutfattade meningar eller missförstånd. När jag då igen svarar hur det ligger till, accepteras inte det heller. Så rullar den utdragna processen vidare, helt i onödan, allt tack vare att man inte stannade upp, lyssnade… och respekterade.

På ett sätt är jag väl tacksam att jag nu får möjlighet att berätta som det är, men i ärlighetens namn hade jag helst önskat undgå besväret att vara en som ”tillrättavisar” en annan. Det känns helt enkelt så tråkigt. Det hade varit mer belönande att arbeta sig fram till någon gemensam ståndpunkt. Men det förutsätter att alla vill. Det förutsätter också att man accepterar att man faktiskt behöver se saker från exakt samma håll för att komma till en gemensam nämnare. I synnerhet betyder det att inte misstänkliggöra den andra parten. Jag skulle t ex aldrig komma på tanken att Göransson vill skada barnen bara för att han möter upp mig vid principerna i FN:s barnkonvention från ett annat håll. Jag, däremot, blir mottagare av det mest respektlösa förakt, i det att jag minsann vill skada barnen. Vilken utgångspunkt att ha? Naturligtvis är detta ingenting annat än grovt kränkande för en person att höra, speciellt en som har vigt sitt liv till att hjälpa barn och ungdomar.

En sann granskning

Innan vi går vidare så vill jag förklara något, inte enbart för Göransson, utan för alla som saklöst försöker konfrontera min tro (och tro mig, det finns många där ute). Jag välkomnar personligen alla som med uppriktigt uppsåt söker att förstå, men en ”granskning” betyder inte att man på förväg bestämmer sig för att leta efter några citat som man godtyckligt kan använda. Det betyder att man sätter sig in i hur en verklig situation är – inte den man redan innan har bestämt sig för att berätta. Det innebär vidare att man öppen och lyhörd; man läser, studerar, besöker, och samtalar med personer som vet något om saken i fråga – så att man får det hästens egen mun, och inte åsnans. Därför frågar jag dig nu, Bengt, hur många gånger har du läst igenom Bibeln? Hur många gånger har du läst igenom Mormons bok? Hur många gånger har du läst Läran och Förbunden? Hur många gånger har du läst Den Kostbara Pärlan? Dessa är vad vi kallar för kyrkans standardverk, de rättesnören vi följer. Vidare, hur många gånger har du lyssnat på kyrkans generalkonferenstal? Hur många gånger har du besökt våra gudstjänster? Hur många gånger har du lyssnat till en kyrkans representant om vad vi tror på? Och slutligen, hur ofta har du frågat mig vad jag tror på? Jag menar, är inte det en bra idé att du frågar mig, med tanke på att du har bestämt dig för att också vara min talesman. Det måste väl ligga i en granskares intresse att undvika eventuella “bakslag”, så visst skadar det inte att man lägger lite mer energi på att vara påläst.

Det är en sak att du bär fram en annan åsikt, t o m att du är lite arrogant (och inte så lite heller). Men det är inte okej att du är oärlig; säg gärna vad du tycker, men säg inte att det är genom en granskning av min tro som du vet dessa saker, och att dina ståndpunkter, till skillnad från mina, ”bygger på en vetenskapligt rationell uppfattning”. Det är inte bara oerhört respektlöst, utan också nedlåtande så det ryker om det.

Därför, till exempel, om du i sanning hade gjort en ärlig och grundläggande granskning, då hade du inte behövt mala frågan om den tolvåriga prästutnämningen om och om igen, som om du förstod den bättre än jag. Trots att jag flera gånger har förklarar för dig att du har fel, så insisterar du alltjämt att jag är en religiös fundamentalist som vill utnämna 12-åriga pojkar till präster.

Detta är en stor sak för dig, och den ligger faktiskt enligt dina egna ord också till grund, tillsammans med några andra punkter, för att du inte kan stödja kyrkans familjesyn. ”Det är [er] point”, som du skriver i en kommentar. Okej, fair enough. Jag har inte tidigare velat gå in i trosdetaljer, faktiskt med hänsyn till dig (tro det eller ej); jag ville hellre försöka bygga på något gemensamt, hellre än att avslöja den som försökte avslöja mig. Och det ligger liksom inte för mig. Men du ger mig inget val. Jag måste ha rätten att försvara sann mormonism, så att den inte blir Göranssons mormonism.

Svaga argument

Göransson säger: Fundamentalisten Herrey vill utnämna 12-åriga pojkar till präster. Därför kan vi aldrig stödja honom i att hylla familjen.

Herrey svarar: Kyrkans hemsida som ni citerar från säger att det är ”möjligt från tolv års ålder” att mottaga prästadömet. Vad är då prästadömet? Det korta svaret är myndigheten att handla i Guds namn. Men vad innebär det då? Ja, det är detta som Bengt i en sann granskning borde ha förklarat. Det finns ett högre prästadöme, det Melkisedekska prästadömet, och ett lägre, det Aronska prästadömet. Det är endast en högpräst i det förstnämnda som kan kallas till präst, eller som vi säger, biskop, dvs den som ansvarar för församlingen. En tolvårig ung man har som sagt ”möjligheten” (inget tvång) att få det lägre prästadömet och bli diakon (inte som i Svenska kyrkan), som är den lägsta av tre ordinationer inom detta Aronska prästadöme. För den unge mannen är ansvaret som ges honom som diakon självklart inte sett som litet, men i förhållande till det ansvar en präst eller biskop har, finns det ingen jämförelse; biskopen är herden för församlingen, med allt vad det innebär. En diakon har betydelsefulla, men enkla sysslor som har att göra ibland kan göra ett tjänande för församlingen genom att bl a bistå sin biskop. Denna typ av ansvar för de unga finns i de allra flesta kyrkor och världsreligioner, och är således något helt annat än det Göransson vill få läsaren att tro.

Göransson säger: Mormoner förbjuder sina barn att dricka grönt te.

Herrey svarar: Vad som tas upp här är det vi kallar för visdomsordet. Det är en hälsokod som vi känner är viktigt att leva efter, för sund kropp och själ, helt enkelt. Göransson försöker måla upp en bild av fanatiska föräldrar som inte ens låter sina barn dricka grönt te, eller kaffe, som han också nämner. Säger man inget mer än det så kan t o m jag tycka det låter märkligt. Men den sanna granskningen visar att detta är det minst väsentliga i visdomsordet. Det viktigaste är självfallet undvikandet av tobak, alkohol och droger. Men det säger min kritiker inget om (såklart). Principen i visdomsordet är att hålla alla de substanser på avstånd som kan framkalla beroendeskap. Det finns miljontals s k renlevnadsmänniskor som stödjer denna princip, som också tror att de själva – och världen – skulle må mycket bättre av att hålla sig ”nykter”. Inget av detta är något konstigt, och jag förstår inte riktigt poängen med att detta skulle skada barnen. Det är ett riktigt dåligt argument, för det är ju faktiskt tvärtom; det är bara att gå till vilken statistisk undersökning som helst och läsa om oräkneliga skaror barn som far riktigt illa av omgivande vuxna med missbruksproblem. Så gott som inget av detta ser du bland aktiva medlemmar i mormonkyrkan. Är inte det något positivt att lyfta fram, hellre än att bygga en missledande argumentation på om man får dricka grönt te eller ej. Som ett ”barn” av min tro kan jag av egen erfarenhet säga att min livskvalité är avsevärt högre tack vare visdomsordet. Jag önskar innerligt att fler ville anamma dess princip. Men, som alltid: viljan är fri.

Göransson säger: Mormoner förbjuder sina barn att utöva sin eventuella homosexualitet.

Herreys svar: Påståendet är helt klart falskt. Visserligen tror kyrkan starkt på den bibliska läran, att den sexuella förbindelsen mellan man och kvinna är helig, och bör hållas inom äktenskapets gränser. Men vi dömer inte ut andra som inte håller med. Och i de fall där ungdomar går en annan väg än den föräldrarna önskar, så tar vi stark ställning emot någon som eventuellt försöker förskjuta sitt barn pga sin sexuella läggning. Det som Göransson rör vid här är bara en liten del av det vi kallar kyskhetslagen. Den viktiga principen bakom det budet är att skapelsen av liv är något heligt och speciellt. Vi lär våra barn t ex att respektera det motsatta könet, och inte söka dra fördel av någon annan för sin egen sexuella lusts skull. Pojkarna lär sig att respektera kvinnan och att ta avstånd från all pornografiskt material därför detta bl a exploaterar och nedvärderar det kvinnliga könet. Sammanfattningsvis: 1) Vi måste acceptera andra moraliska val, även den om homosexualitet; 2) Det våra ungdomar lär sig om sexualitet är baserad på livet och kroppen som något heligt. Skulle detta vara skadligt? Kanske något att vara tacksam för istället? Hur skulle världen se ut om fler barn lärde sig detta? Svaret är givet!

Göransson säger: En familjemiljö där mammans roll är ensidigt knuten till vårdnaden av barnen kan vi inte stödja.

Herrey svarar: Det finns ett citat från vår Proklamation om familjen som Göransson tar fram, som tydligen orsakar problem för honom: ”Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation. Enligt gudomlig plan skall fadern presidera över sin familj i kärlek och rättfärdighet och han har ansvaret att sörja för och beskydda sin familj. Moderns främsta ansvar är barnens omvårdnad …” Jag undrar igen, vad är problemet? För Göransson borde det väl inte vara något problem? Principerna som först nämns är väl viktiga i alla slags familjebildningar? Sedan står det att faders presiderande roll innebär att han i kärlek ska ”sörja för och beskydda sin familj”. Inget konstigt med det heller. Det är väl vad de flesta barn och kvinnor förväntar sig av fadern? Däremot är det jag som har ett litet problem. Citatet är inte komplett. Den viktigaste delen saknas: ”I dessa heliga ansvar är fadern och modern skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar.” Detta är något som Göransson inte ville visa. Varför? För han vill inte att någon ska tro att detta är vår åsikt. Det förstör helt enkelt en stor del av hans poäng, att vi inte skulle se man och kvinna som likvärdiga. Inget kan vara längre från sanningen! Följaktligen är inte argumentet sant att mammans roll är ensidigt knuten till vårdnaden av barnen. Hon har en stor roll, ja, för vilken hon förtjänar att hedras och stöttas, men fadern måste bistå henne. Emellertid är det viktigt att notera att i ett barns unga ålder så har modern ett speciellt ansvar och unik gåva. Men som alla vet, detta är inte religiöst betingat utan snarare biologiskt. En intressant fakta i det hela är att även om det genom lagstiftning görs försök till kvotering av föräldradagar, så visar undersökningar att ca 80% av mammorna inte är villiga att gå med på detta. Men även om principerna om moderskapets värde hålls högt i kyrkan, så är det ingen kvinna som av tradition eller annan orsak som tvingas till något hon inte vill göra. Beslutet måste tas i varje enskild familj.

Göransson säger: ”Och tyvärr är det också så att vi ännu inte träffat någon företrädare för en gudstro som säger sig uppfostra sina barn till att själva skaffa sig en livsåskådning. Nej, den förment kärleksfulla omsorgen om barnen handlar om att de ska tvingas tro som sina föräldrar! Det är enligt vår uppfattning ett brott mot FN:s barnkonvention.”

Herrey svarar: Igen vill jag säga att vi faktiskt tycker lika i fråga om barns rättigheter, allt i enlighet med barnkonventionen. Men tack vare Göranssons ovilja att acceptera mitt svar, så har vi nu denna långa, utdragna diskussionen, egentligen helt i onödan. Jag vill faktiskt säga att jag i princip tycker om flera av Bengts formuleringar, speciellt den att vara “kärleksutövande gentemot sina barn, på barnens villkor”. Visserligen tycker han då att detta bör ske helt utan religiös inblandning. Men på sätt och vis kan jag hålla med. Nu gissar jag bara, men jag tror att han stör sig på religion som maktinstutition; att t ex kyrkor använder Gud som vapen för att manipulera eller skrämma någon att följa vissa föreskrifter. Tradition kan ju också vara ett hot mot ett barns frihet. Dvs, bara får att ens fäder har gjort något i generationer så måste barnen också göra det. Jag har själv stött på det resonemanget: strunt samma om det är rätt eller inte; traditionen gör det “rätt”. Göransson kan tro det eller ej, men jag jag har minst lika starka betänkligheter emot sådant resonemang. Men jag måste här göra tydliga distinktioner mellan att vilja leda ett barn med goda värderingar eller att tvinga det att göra som man själv vill. Det senare strider fullständigt mot vår tro. Den fria viljan måste få råda. Alla som är insatta i mormonismen vet att detta är den högst rådande principen för oss: att alla människor måste få fatta sina egna beslut. Handlingsfrihet är grunden för all mänskligt framåtskridande. Utan den kan ingen människa utvecklas, bygga upp sin egen självkänsla, och verkligen lära sig vad livet egentligen handlar om: nämligen att lära sig vara lycklig, genom de egna val man gör. Jag är glad att Göransson tog upp detta, för jag anser själv att frågan är A och O i uppfostran av barn. Det finns mycket mer att säga om detta (men så lite tid), men jag vill avrunda med en sak till. I flera av kyrkans medlemmars hem finns det familjemedlemmar som inte väljer att följa sina föräldrars tro, min familj inklusive, där jag har syskon som har valt en annan väg. Men de är inte mindre älskade för det. Och de utsätts inte för några försök att tvingas “tillbaka”. Ens kärlek till en annan familjemedlem – eller vilken människa som helst – kan aldrig dikteras av det faktum att man måste dela samma tro. Det ända vi bör dela är tro på människan, och utöva ovillkorlig kärlek.

Slutord om argument

Det är tydligt att den allmänt rådande inställningen hos Göransson är att mormoner bedriver en slags tvångsuppfostran. I det sista stycket har jag vederlagt den tanken, men jag vill bara säga ett ord om Guds “bud”. Min tro och övertygelse är att Gud existerar. Han lever. Han är verklig. Ibland kallas Gud för himmelske Fader, till stor del för att han har en ofantlig kärlek till alla sina barn på jorden som vi inte ens kan börja förstå vidden av. Men jag förstår att han vill att vi ska bli lyckliga. Därför ger han oss råd, eller bud, som skrifterna talar om. Dessa bud är inte – jag repeterar inte – för Guds egen skull. Han blir inte mer Gud för att vi gör vad han säger. Nej, buden är för oss, för vår skull. De som är föräldrar kanske förstår: ni ger era barn goda råd för att de ska lära sig bli lyckliga och inte skada sig (t ex, dela med er sina leksaker, eller att inte röra den brännheta plattan) Allt det som ni tror är bra undervisar ni era barn. Men sedan kommer dagen då de måste själva tillämpa allt ni har lärt dem, och stå på egna ben. Då hoppas ni, precis som Gud gör i sin himmel, att barnen ska följa era råd, naturligtvis. Men hur mycket ni än hoppas, kommer de ibland inte göra det. Vad gör ni då? Tvinga dem att lyda? Nej. Men ni kanske fortsätter att ge dem råd, samtidigt som ni lämnar dörren öppen för fritt val. Det är precis så vi ser det. Gud ger oss, genom hela livet, goda råd som han innerligt hoppas att vi ska följa, för att dessa ger oss frid och lycka. Men som nämnt ovan, ingen kan tvingas till att följa Guds väg som inte vill det. Hur kan någon tvingas att tro på Gud, när tron i sig är personlig; dvs, min erfarenhet av Gud kan bara vara min egen, och blir så endast genom mitt aktiva val att släppa in honom i mitt liv.

Det råder naturligtvis en svår balansgång vid barnuppfostran. Hur mycket ska man undervisa sina barn? Hur mycket, och vid vilken ålder, ska de få lära sig av egen erfarenhet. När släpper man dem? Vi gör säkert inte allt perfekt, men jag kan bara säga att vi uppmuntran våra barn att älska Gud och hålla hans bud, vilket nästan uteslutande har att göra med att vara en god och kärleksrik medmänniska. Visst lär vi dem om livet från vårt perspektiv, precis som alla föräldrar oundvikligen gör, men vår tro lämnar mycket utrymme för öppenhet och övrig undervisning. Vi låser t ex inte in våra barn på en kristen friskola där man undervisar endast en teori. Nej, vår kyrka uppmuntrar starkt ett deltagande av den sekulära utbildningen, för att på så vis förstora världsbilden och förbättra kompetensen hos den enskilde.

En gemensam strävan

Nu vet jag inte om Göransson godtar några av dessa förklaringar (för han signalerar något annat, tyvärr). Men jag ville i alla fall visa den som är intresserad av att veta sanningen om min tro att dessa argument inte håller särskilt väl. Så var står vi nu? För det första faller hela den ”poäng” som Göransson vill lyfta fram, att han inte kan stödja mig eller min kyrka för att vi tror på dessa ovannämnda argument. Men nu när dessa har vederlagts öppnas kanske dörren till en gemensam syn på åtminstone vissa saker. Vi kanske kan komma en bit på vägen i alla fall, nu när flera hinder har röjts undan.

Visserligen betyder min tro mycket för mig men jag vill påstå igen att de åsikter jag representerar här finns inte bara i de kristna värderingarna, utan är av allmänmänsklig natur, baserat på tron på alla människors lika rättigheter. Eftersom de flesta av oss delar denna grundsyn måste vi se bortom religion och politik i denna fråga och förenas i det som du, Bengt, mycket riktigt säger: att skydda barnen. Det är precis vad jag också talar om. Om jag någonsin har uttryckt mig otydligt ber jag om ursäkt, men igen, jag vill inget mindre än det du vill, nämligen att helt och fullt värna om barnen, i enlighet med FN:s barnkonvention.

Således kan vi säkert hålla med varandra – och Kofi Annan – om att hans utlåtande är viktigt: ”Låt oss engagera oss för att skapa en värld som bevarar och stödjer familjen, för kommande generationers skull.” (Regional United Nations Information Centre, 15 maj 2004)

Jag vill detta. Jag tror att ni vill det. Låt oss då mot detta arbete vara på offensiven. Inte mot varandra.

En varm inbjudan

Jag skulle vilja ge Göransson och andra som delar hans funderingar en inbjudan. Om ni uppriktigt vill veta – och förstå – vad vi tror på, så inbjuder jag er att träffa några representanter för kyrkan i den stad ni bor. Tala med dem, besök deras gudstjänst, tala med kvinnorna och barnen, ställ frågor, granska hur mycket ni vill. Det finns inget vi har att dölja. Ni bestämmer naturligtvis själva, men jag tycker uppriktigt att ni borde göra det. Dörren står i alla fall öppen.

Louis

Advertisements
4 Comments leave one →
  1. Anna permalink
    June 5, 2008 09:20

    Verkligen intressant att läsa det du skriver. Jag brukar ju vara inne på LDS hemsida, för att försöka förstå, men ibland är det enklare när man läser olika formuleringar om samma sak.

    När det gäller människors reaktioner på LDS, (t ex) så är det väl ofta så att man är rädd för det man inte vet något om. Och många väljer då att tro den stereotypa bilden, hellre än att närma sig för att kunna göra sig en egen bild.

    När det gäller möjligheten till samarbete, som hade varit SÅ önskvärd, så måste man nog börja med att mötas, som människor (med de åskådningar man har) först. För när man möts som människor kan en ömsesidig respekt växa fram, och den behövs för att man ska kunna arbeta tillsammans för ett gemensamt mål.

    Jag minns en manifestation för NEJ-sidan inför förra folkomröstningen. Det var vissa politiska grupperingar som hade den. På plakaten stod: “Lova oss inte himlen, vi tror ändå inte på den”. Det gjorde ont att se, inte primärt för att människorna inte delade min tro, utan därför att de allra flesta jag kände i mitt dåvarande kristna sammanhang också stod på NEJ-sidan. Men vi skulle aldrig kunna gå bakom sådana paroller. Och så var dörren låst och tillbommad, helt i onödan. När vi hade kunnat arbeta tillsammans för det vi faktiskt hade gemensamt.

  2. Petra M-L permalink
    June 5, 2008 07:11

    Otroligt välskrivet, Louis. Oj, vad det behövs. Det är verkligen så världen blir matad med grova felaktigheter om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Är vi inte kristna kanske? Vi bär Kristi namn, vi försöker leva som Kristus lärde. Och inte ens han var ju accepterad av alla på sin tid, hur perfekt och välartikulerad han än var.

    I USA blandar gemene man felaktigen ihop oss med FLDS-medlemmarna i Texas som uppenbarligen håller på med polygami och incest. Det blir bara svårare och svårare för sökande människor att finna det de söker, när sanningen förvrängs på detta sätt i media. Därför behövs det att vi förklarar offentligt också, för vi har verkligen ingenting att dölja.

    Till sist, Kyrkan är verkligen öppen för ALLA, runt över hela vida världen. Ingen som lever enligt Kristi tro kommer att döma någon som eventuellt dricker grönt te, bär näsring eller har tatueringar över hela kroppen. I kyrkan möts man av enkla, lättsamma människor som gärna svarar på frågor!

  3. June 4, 2008 20:36

    DEAR LOUIS.WOW GOOD WROTE OF YOU, I WONDER ON WHAT GØRANSSON HAD,TINK ON WHEN HE WRITE AND WILL HE MAKE AN APPEARANCE IF HE SEE WHAT YOU WRITE ? I SAY TO MY SELF HOW CAN A PERSON SAID THAT HE KNOW ALL ABOUT YOU IF HE NOT HAVE SEEN YOU ? THANK YOU FOR THE BEAUTIFUL WRITTING AND ALL THE TRU WORDS. LOVE AND HUGS FROM YOUR FRIEND LENE MARIE HØGH

  4. Angie permalink
    June 4, 2008 17:42

    Whoa, cannot believe this has gone as far as it has. But very well written, again and as usual. I wonder if mr. Göransson will make an appearance again after this.

    Hugs,

    Angie

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: