Clara lyser upp, sådär hon alltid gör när hon tycker att hon fått en bra idé. ”Pappa, vi går ut!”

     ”Men det regnar och blåser ute!” svarar jag.

     ”Ja, men om vi går ut och leker en stund så blir vi kalla och blöta…” Hon pausar och tänker på hur hon ska förmulera sig. ”…då blir det mycket mysigare inne när vi kommer tillbaka och kan värma oss och dricka varm chocklad!”

     Jag skrattar och pussar henne på pannan. ”Vad du är smart, du!”

     Vi gör som Clara föreslår, och naturligtvis blir upplevelsen precis som hon hade förutspått: att vara inne i värmen (med varm chocklad, inte att förglömma) blev mycket mer uppskattat när man först fick frysa ute i den blöta halländska stormen. Tänk att ett litet barn kan förstå varför det är så viktigt med kontraster.

      Vi tittar ut genom fönstret och jag säger något om det trista julvädret. Men hon verkar inte särskilt störd av den ihärdiga nederbörden. Istället mumsar hon i sig sin tionde papparkaka och börjar nynna på Nu tändas tusen juleljus.

     Jag känner att jag avundas henne. Jag önskar att jag kunde bli ett barn på nytt. Då kanske jag återigen skulle komma till insikten om att julen inte är ett tillstånd så mycket som det är en känsla. Den vuxne har alla dessa föreställningar om hur den perfekta julen ska vara: vit snö, vackra dekorationer, dyra presenter. Men barnet lever på känslan, en känsla som bygger på värme, förväntningar och hopp. Det vuxne oroar sig för morgondagens detaljer. Barnet tar varje dag som den kommer.

     Det finns bara en sak som kan rubba barnets känslobalans: brist på kärlek. Det barn som inte känner sig älskad och sedd kommer aldrig att känna sig hel som människa, oavsett stora och dyra paket från jultomten. För den som inte har julen i sitt hjärta kommer aldrig att finna den under granen. Grundaren av julen, som själv var ett barn, har lärt mig detta.

     När Jesusbarnet föddes, då föddes hoppet i människornas hjärtan. Hoppet om vad? Om frälsning, svarar en del. Själv svarar jag: hoppet om att få ta emot Guds kärlek. För Jesus var självaste personifieringen av kärleken. Han tog sig tid för barnen. Han botade de sjuka. Han tröstade de ensamma och sörjande.Vart han än gick satte han människan i centrum.

     Det är detta som är julens sanna anda. Den kärlek vi ger är viktigare än allt det vi får. Julen började i Guds hjärta. Den är fullständig först när den når ditt och mitt hjärta.

     En riktig varm och god jul önskar jag er alla!

     Louis

För några dagar sedan hamnade jag i en samling där varje individ satt med huvudet nersjunket i en smartphone. “Är inte det här en lustig situation?” konstaterade jag lite ironiskt.

“Ja”, sa en av personerna, “vad gjorde vi egentligen innan vi fick smartphones?”

“Tja, vad vet jag…?” svarade jag. ”Vi kanske pratade med varandra!”

Smartphones, Iphones, datorer och läsplattor. Vi är inne i en ny teknisk revolution vars frammarsch tycks överskrida ljusets hastighet. En del av mig måste erkänna att det är spännande. De saker vi kan göra idag är sådant man bara kunde drömma om för några år sedan.

Dagens innovationer har förvisso uppfunnits för att göra vår tillvaro lättare. Men ibland undrar jag: stjäl de inte också mycket tid från våra liv? Hur mycket missar vi inte, till exempel, när vi sitter i trans framför en högupplöst skärm och planlöst surfar eller spelar bort våra dagar?

Trots detta är jag inte skeptisk mot utvecklingen? Jag ser vilka fantastiska verktyg vi har till hands. På det digitala smörgåsbordet finns det mycket gott att välja ifrån. Men välja, det är just det som är nyckelordet. Bara för att vi idag blir överösta med information, spel och appar betyder det inte att de måste ta över våra liv. Är det inte bättre att själv kontrollera de resurser som finns, hellre än att låta sig kontrolleras av dem. Låt mig ge ett tydligt exempel.

Facebook. De flesta älskar det. Och resten älskar att hata det. Personligen finner jag det ytterst användbart. Man kan snabbt och effektivt få tag på folk eller skicka ut information till släkt, vänner och arbetskamrater. Men varför väljer så många – förlåt om jag trampar på ömma tår nu – att berätta tio gånger om dagen vad de håller på med just för stunden: nu har jag vaknat; nu går jag ut med hunden; nu har jag ont i huvet; nu har jag varit på bio; nu går jag och lägger mig. Okej? Vems liv är så intressant att någon annan borde läsa om det dygnet runt? Inte mitt i alla fall.

Facebook har blivit vår Lifebook. Allt ska skildras. Men Louis, är det så farligt, frågar du? Nej, självfallet hotas inte världsfreden. Men kanske den inre friden. För paradoxen med de sociala medierna är att ju fler ”vänner” du har desto mer ensam kan du känna dig. Ditt kontaktnät har visserligen ökat, men de verkliga mötena reduceras till nära noll i vissa fall. Vi ser en tydlig trend idag, speciellt bland den uppväxande generationen, att unga lär sig bemästra till nästan perfektion all kommunikation som förs via knappsatser och tangentbord, medan de inte sällan står tafatta i försök att föra ett normalt samtal.

Jag läste i en ny studie att våra nätkompisars statusuppdateringar gör oss olyckliga. Hur är det möjligt? Jag tror så här: den bild personer lägger upp av sig själva är ofta poserande (vackra leenden, gulliga barn, fina hem) och positionerande (se vilka bra saker jag har gjort). När ”vännerna” ser denna bild sjunker deras självkänsla. För det är mänsklig natur att jämföra sig med andra. Faktum är, vår lycka, olyckligt nog, är djupt förknippad med hur duktiga vi är jämfört med andra. Men här är roten av problemet: när vi jämför ställer vi oftast vår sämsta sida mot andras bästa; vi underskattar vår egen lycka och överskattar andras. Och då står vi som förlorare – varje gång.

Men det finns ett botemedel. Det är visserligen bara tillfälligt, men det är många som köper tanken: att man alltid kan mildra smärtan genom att söka uppmärksamhet. Då skriver man till exempel, som ovannämnt, om allt man gör hela dagarna. Du får man kommentarer. Och har man tur kan folk gilla det man gör eller säger. Då blir man sedd. Då är man någon.

Missförstå mig rätt. Jag vill inte övertala någon att lämna Facebook eller andra samlingsplatser på nätet. Jag är ju själv där tillsammans med er (och jag skriver detta lika mycket till mig själv som alla andra). Men den viktiga frågan är: hur förhåller vi oss till allt detta? Använder jag till exempel Facebook som en hjälpsam resurs, eller låter jag sajten ta över mitt liv. Om svaret är det senare, det är då jag trasslar till det för mig.

Visst behöver alla människor bli sedda och uppskattade, det är jag den första att skriva på. Men inte på detta artificiella sätt. Det är det som är min poäng. För om vi jagar efter lycka och bekräftelse på detta sätt kommer vi aldrig att bli verkligt tillfredsställda, för då värderar vi oss själva med fel måttstock; vi tror att vårt människovärde står i relation till hur många kommentarer vi får eller hur många som knappar in att de gillar oss.

Men sanningen är att inget är längre ifrån sanningen. Det finns massor av människor som gillar dig – precis som du är.

Jag är en av dem.

Kram på dig!

Men alla problem tycks blekna bort när hon blundar och låter sitt yviga hår gunga från sida till sida i takt med den lugna rytmen. Jag ser det nu: detta är hennes stund. Och det sista jag vill göra är att döma. Jag vill bara gilla.

Peter sjunger nästa sång, När vindarna viskar mitt namn. Han är begåvad. I sin vita t-shirt, som pöser över lite vid magen, levererar han ett nummer som nog skulle göra Roger Pontare avundsjuk.

Den halvfulla loungen spricker upp i tjut när Peter avslutar. Innan han hinner gå av scenen kommer Olga fram med bestämda steg. Hon känns som självaste personifieringen av en karaokebar på Finlandsfärjan. Med en frisyr likt teskedsgummans, och med det bästa stenansikte jag någonsin skådat bjuder hon på finsk tango. Stämningen är på topp.

Sedan kliver Anki fram, en kvinna i övre medelåldern. Med en känslomässig stämma sjunger hon Du är den ende till sin Svante, som hon träffade när hon var 14 år. Under större delen av sången kan jag inte undgå att titta på Svante. Det är något i hans blick. När han ser på Anki med sitt varma leende känner jag hur hela hans själ vilar i hennes armar. För honom är hon den ende. Tänk… efter alla dessa år. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.

Alla som kommer fram på scenen har ett namn. De har alla en story. Och inför publiken, en brokig skara främlingar, blottar de sina känslor, ja, till och med sina svagheter. Jag berörs av deras mod. Jag hänförs av deras kärlek till livet. För mig är de alla stjärnor.

Sist kommer det upp två unga bröder. De ser blyga ut, men när högtalarna river igång Michael Jacksons Billy Jean så börjar pojkarna bjuda på show. Till publikens jubel gör de sina moonwalks, snurrar runt och tar sig för skrevet. Och sången låter inte så dum den heller.

Efter att ha tagit emot publikens rungande applåder sätter sig de unga stjärnorna ner bredvid mig. Den yngsta, lättad att det är över, tittar på mig med ögon som frågar: “Hur gick det, tycker du?

Jag lägger min arm om honom och hans bror. “Jag tycker ni var underbara!”

“Tack, pappa!”

Ibland gör man saker som får en att bara vilja krypa ner i ett hål och gömma sig.

I somras övernattade jag och barnen i broderns lägenhet i Stockholm (vi skulle till Gröna Lund) och hjälpte till att tidig på morgon att rasta hundarna, då Richard och hans Marie var bortresta. Medan den äldsta grabben låg och sov tog jag med de två yngsta barnen ut på gatorna i Stockholms innerstad, tillsammans med tre små yviga, glatt skällande hårbollar.

När vi kom tillbaka gick vi in genom porten och tog hissen till andra våningen. Sedan satte jag nyckeln i dörren och försökte vrida om.

“Men vad är det här?” sa jag till barnen. “Den går ju inte att öppna!” Jag försökte om och om igen, men dörren ville inte samarbeta.

Då kom vi på att det faktiskt fanns en person på insidan. Så vi knackar lite lagom försiktigt på dörren och väntar. Och väntar.

Vi knackar hårdare nästa gång. Men fortfarande inget svar.

Vi ställer oss frågan om han har tuppat av där inne, samtidigt som vi går till kraftigare angrepp mot dörren. Knackningar blir snart till hårda slag, och vi ringer oavbrutet på ringklockan.

Fortfarande inte ett ljud.

Nu börjar bli irriterad. Jag öppnar brevinkastet och gormar: “Nu öppnar du genast dörren!” Därpå slår jag till den tjocka ekdörren en sista gång så hårt att jag får ont i handleden.

Då kom svaret till slut, men inte det jag hade förväntat mig. “Vad håller ni på med?” skriker en orolig kvinnoröst.

Kårar sprider sig snabbt ner för ryggraden. Jag tittar till vänster om dörren. På skylten står det ett annat namn än Herrey. “Neeeej!” grimaserar jag till barnen. “Vi har tagit fel port! Kom, vi drar!” Jag börjar snabbt putta hundar och barn i riktning mot hissen, men jag hinner inte långt. Jag hör hur dörren öppnas och ser snart en äldre dam i morgonrock, risig i håret och grön i ansiktet av ilska.

Nu brytet hela helvetet loss. Utan förvarning springer hundarna in i damens hall och skäller vilt. Själv skriker hon i panik, samtidigt som hon drar i kopplen för att få ut hundkräken. Jag känner hur yrseln kommer över mig. Det känns som om jag blivit teleporterad direkt in i en Monthy Python film. Jag säger förlåt hundra gånger om, men får bara tillbaka okvädingsord (som jag inte törst upprepa här) och hot om polisanmälan. Till slut får vi dock ut alla hundarna, och kvinnan smäller igen dörren efter oss.

När jag senare berättar för bror Richard om incidenten får jag ett “Åh, nej!” till svar. Han tycker visserligen att det hela var lite lustigt, men förklarar samtidigt att de har väldigt bra kontakt med grannarna, med ett enda undantag. Just det, ni gissade rätt. Och jag hade inte gjort saken bättre precis.

Fotnot. Jag fick veta att kvinnan i fråga har bland de andra hyresgästerna ett smeknamn. De kallar henne “hot psycho mamma”. Men faktum är, det är ett självvalt epitet. Det är detta namn som står i hennes egen mailadress. Typiskt min otur. Ska man välja någon att väcka på morgonen på det sättet, så kanske man skulle valt någon lite mindre “psycho”.

I normala fall älskar jag kontraster. De ger variation och krydda åt tillvaron. Men ibland serverar livet oss portioner av kontraster som känns alltför magstarka.

Förra veckan bjöds vi på underbara Gothia Cup. På onsdagen spelade Isak med KIF:s 11åringar. Medan pojkarna glänste mot sina franska motståndare med 4-0 stod vi stolta föräldrar och njöt från sidlinjen.

Samtidigt händer det en olycka i stan. En annan KIF-förälder, vars tonårsson också är med i cupen, välter med en åkgräsklippare och får maskinen över sig. Mannen, som blev lika gammal som jag, kommer aldrig mer att stå vid någon sidlinje och heja på sin son.

Ett par dagar senare tog jag med barnen till Gamla Ullevi för att se finalen för P18 mellan spanska Madrid och brasilianska Karanba. Vi rycks med i sambafotbollen och får se en härlig match, där Karanba drar det längsta strået i ett straffläggningsdrama. Efter matchen tar jag barnen till Sisjön för ett kvällsdopp. Sjön är varm och vi trivs som fiskar i vattnet. Finns det något bättre än ett sommarbad i skymningen?

När vi sedan kommer hem ser jag bilder på nyheterna jag helst hade undsluppit. Jag ser andra som också simmar. Men de njuter inte av vattnet som vi gjorde. De flyr för sina liv, undan en massmördare, som om de vore fångna i en skräckfilm. På Utöya och i Oslo mister omkring åttio personer sina liv.

Varför har blivit den dominerande frågan för alla. Hur svarar man på det, i synnerhet till de drabbades familjer? Kan man svara överhuvudtaget? Kanske allt vi behöver göra är att lyssna, för många av svaren finns förmodligen inte. Det enda vi med säkerhet kan säga är att livet är skört. Vi vet aldrig hur eller när det är vår tid att gå vidare. Döden är lika säker som födseln. Sorgen är lika säker som glädjen. Smärtan och lyckan, livets kontraster, omger oss ständigt, vare sig vi vill eller inte.

Veckans tragedier har påmint mig om detta, och därmed om vikten av att leva varje dag som om den vore den sista. Men det är nästan så att man skäms. Tänk att andra ska behöva lida för att jag ska kunna öppna mina ögon och förstå vad som är viktigt i livet.

Många har ställts sig frågan hur de bäst kan hedra de avlidna. Man kanske skulle vända på frågan: om det fanns ett sätt som de omkomna kunde tala till oss, vad skulle de själva säga då? Jag tror de skulle försöka övertala oss om att ta vara på varje stund i livet till att göra gott mot andra. När sa vi senast ”jag älskar dig” till en familjemedlem? Finns det någon i vår närhet vi behöver säga förlåt till? Vi kanske har goda intentioner, men varför väntar vi alltid på att förverkliga dem? Livet är lika kort som det är skört. Snart kan det vara för sent. Vi har inte tid att vänta på rätt tillfälle.

Tillfället är nu.

I min ungdom tränade jag ibland på Slottskogsvallen i Göteborg. Jag tyckte om att köra hårt i gymmet, följt av ett par lugna varv på löparbanan. Joggingen var alltid rogivande, ja… förutom de gånger Patrik Sjöberg var ute och tränade höjdhopp förstås.

Jag har alltid försökt se det bästa hos folk, men ärligt talat tyckte jag den där Patrik hade problem. Varför skrek han hela tiden på sin tränare? Viljo Nousiainen, vilken karaktär han visade. För mig var han tålamodet personifierad med tanke på den intensiva utskällning han ofta fick av idrottsdivan. Epiteten präntades fast i mitt sinne under en lång tid: Nousinainen, den store; Sjöberg, den oförskämde.

Sedan kom nyheten förra månaden: Viljo hade förgripit sig sexuellt på sin styvson, Patrik.

I en radiointervju refererade Sjöberg till de ovan nämnda träningstillfällena. Han beskrev hur människor som råkade bli åskådare till hans arga utbrott såg på honom med allt annat än respekt. De lyckades inte se förbi den bittra fasaden och urskilja den ännu bittrare bilden av en ung man som satt hopkrupen, skrikande ut sin frustration över att ha blivit ofredad. De såg inte den unga människan som ropade på hjälp.

När jag hörde hans berättelse skämdes jag. Han talade till mig. Det var jag som inte hade sett. Det var jag som inte hade förstått.

Därför är jag arg i skrivande stund. Arg på mig själv. Arg på pedofilerna. Arg på samhället som låter detta ske. Och ilskan blandas med uppgivenhet. Vad ska man göra? Hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?

Jag vet att ämnet är obekvämt. Tro mig, det är egentligen det sista jag har lust att skriva om. Men är det inte precis det här vi behöver göra, att kliva ur vår bekvämlighetszon och uppmärksamma problemet – på riktigt? Vi kan inte längre blunda för det som sker. Vi måste se våra unga och inte vara rädda för att agera när vi upptäcker missförhållanden.

Jag förespråkar inte hetsjakt på någon enskild grupp, för övergrepp sker överallt, men när det bevisligen är ett faktum då måste vi våga ta vårt ansvar. Till exempel, att det finns föreningar och till och med kyrkor som inte omgående avskedar sina ungdomsledare och präster som begått övergrepp är inget mindre än skamligt.

Familjemedlemmar som har kännedom om övergrepp i hemmet (som är överrepresenterad i statistiken) måste också våga tala ut, hur svårt det än må vara. Vår lojalitet måste alltid ligga hos offret i första hand.

Igår kväll, efter att ha bäddat in mina barn, väntade jag tills de somnade in. Jag visste att de skulle få sova tryggt under natten. Men när jag sedan tänkte de barn som aldrig får göra det, som alltid måste oroa sig för vad som kan drabba dem under mörkrets timmar, då sprack mitt hjärta i tusen bitar av sorg. Ingen förtjänar ett sådant helvete.

Det finns många Patrik där ute – som har verkliga problem. Men de vill inte att vi dömer dem. De vill bara att vi skyddar dem. Det är därför de ropar på hjälp. Vi behöver bara vara uppmärksamma. Vi vuxna måste vara en del av lösningen, inte en del av problemet.

Det är vi skyldiga våra barn.

I min förra artikel kritiserade jag den nya otrohetssajten som uppmanar gifta personer att bedra varandra. Jag opponerade mig kraftfullt. På tok för kraftfullt, enligt vissa. Jag blev snabbt stämplad som “moralpanikstolle” och religiös fanatiker (eller min personliga favorit: vidskeplig man med skägg). Men mitt brott var inte att jag opponerade mig emot uppmuntran till otrohet. Brottet var att jag som yttrade mig har fel bakgrund: jag är troende. För en troende kan vi ju inte ha med i debattcirkeln när vi diskuterar samhällsfrågor. Han är inget att lita på, eftersom han med all säkerhet sitter på en dold agenda; det han säger är förmodligen inte alls det han menar.

Som kristen stöter jag ofta på detta misstänkliggörande, och det var också i en sådan disposition jag hamnade jag i förra veckan. Jag la fram grundliga argument som pekar på en suspekt strategi från otrohetssajten, men väldigt få av dessa argument bemöttes i sak. Istället hängav sig flera av läsarna åt de sedvanliga personliga påhoppen (som namnet Herrey också gav bränsle till), varefter motargument började radas upp. Dessa var visserligen inte så tokiga, men paradoxalt nog var de riktade mot åsikter jag egentligen inte hade. Jag ansåg tydligen att otrohet är prostitution, att alla kvinnor är horor som idkar sex utanför äktenskapet, att föräktenskapliga förbindelser borde vara olagliga, att yttrandefrihet borde begränsas samt att otrohet rätt och slätt borde förbjudas. Inget kunde vara längre från sanningen.

Kan vi inte bara lyssna på varandra istället? Det blir det så mycket enklare då. Framförallt slipper vi allt missförstånd, och den pajkastning som följer som resultat.

Om moralpanik och rädsla

Det känns märkligt att bli anklagad för att ha moralpanik, i synnerhet när det inte sällan är andra som står för paniken – de som är suspekta mot allt vad religion heter och tror att det alltid finns en baktanke hos den troende. Men det finns det inte. Det är deras egen rädsla som formulerar dessa tankar. Det visar de tydligt genom att 1. alltid ta upp ämnet hur farlig religionen är när det inte ens är det vi talar om (det är ett helt eget ämne som jag gärna diskuterar en annan gång) eller 2. lägga orden i munnen på den troende, som ovannämnt, med falska påståenden, som ofta sätter den troende i ett sämre ljus. Det senare har bara ett syfte: att misskreditera en person och diskvalificera hennes åsikter, allt på grund av hennes val av livsåskådning. Är det med sådana metoder vi ska föra dialog med varandra?

Låt oss lägga undan rädslan. Den dimmar synfältet alldeles för mycket. Troende och icke-troende står faktiskt närmare varandra än vad vissa vill erkänna. Båda parter vill väl, och de vill ha ett samhälle där medmänsklighet, respekt och kärlek råder. Därför ber jag, om jag får lov, om två saker. För det första, ingen behöver vara rädd för en åsikt bara för att den råkar vara framförd av en troende. Ingen behöver oroa sig, till exempel, att jag eller någon annan kristen kommer att förorda lagar om otrohet. Och ingen behöver oroa sig, för att vara övertydligt, för att vi vill införa teokrati med sharia-liknande lagar där vi fängslar eller avrättar alla äktenskapsbrytare. Jag har hört alla varianter genom åren, och det börjar bli minst sagt tröttsamt nu.

För det andra, jag hoppas fler icke-troende ska våga stå upp för sina åsikter, inklusive inflytelserika personer, trots att troende råkar stå för samma sak. Inför Debatt samtalade jag med en känd radioprofil. Hon menade att det var synd att det mest var troende som fick “tala emot” sajten i debatten. Varför, undrade hon, när det finns minst lika många icke-troende, som hon själv, som också tycker det ansvariga företaget begår ett stort fel. Jag kunde bara hålla med. Det här är inte religionens privata korståg. Det angår oss alla – alla som värderar ärlighet och respekt i samhället. Istället för att oroa oss för vår politiska korrekthet, baserat på rädslan av hur det skulle “se ut” om vi tyckte likadant som “motståndarna”, varför inte sudda ut all prestige och förena våra röster istället. När något är fel, låt oss stå upp för det – tillsammans. Våra röster blir mycket starkare då. Och som bonus kommer vi att bygga upp broar av förtroende och samförstånd istället. Är inte detta möjligt? Det bestämmer vi själva.

Om otrohet

Vad gäller det aktuella ämnet så har en religiös person har i allmänhet samma åsikt som andra när det gäller medmänsklighet och respekt. De flesta tycker inte att det är okej att bedra och vara otrogen. Och de flesta tycker inte det är okej att företag sporrar personer till att såra och kränka sin partner. Vare sig man har sekulär eller religiös bakgrund så är detta den gängse uppfattningen. Och hur motiverar bägge grupperna sitt ställningstagande? För att det är fel, helt enkelt. Vi känner detta inombords, oberoende av vad någon religion eller annan institution säger om saken. Vi vet att det inte är så vi bör behandla en medmänniska, speciellt inte någon som står oss nära – någon som vi allvarsamt har lovat att älska i nöd och lust.

Med detta sagt, vill jag klara upp en viktig detalj en gång för alla. Det har upprepats av flera personer att jag vill förbjuda denna handling. Jag anser att jag har varit tydlig i frågan, men om inte andra delar den åsikten respekterar jag det och ber om ursäkt. Just därför, för att det inte ska råda något missförstånd upprepar jag, med eftertryck, det jag skrev i föregående artikel: vi varken kan eller bör förbjuda otrohet. Oavsett vad vi tycker om företeelsen måste vi respektera människans handlingsfrihet – även hennes rätt att göra fel. För misstag av olika slag, det gör vi alla.

Om uppmuntran till otrohet

Vad jag däremot kritiserar är företaget som med manipulativa medel försöker övertala människor att vara otrogna. Det kan inte bedömas på något annat sätt än förkastligt.

“Extremt olustigt”, tycker en läsare om detta tydliga fördömande av otrohetssajtens metoder. Verkligen? Paradoxalt nog fylldes jag av samma känsla när jag såg sajten för första gången. Det var extremt olustigt att se ett företag som på fullaste allvar säljer otrohet som en garant för lycka i livet. Vi talar inte här, som vissa har missuppfattat, om par som kommer överrens om att leva i “öppna” förhållanden (som det står alla fritt att göra såklart), utan om rent och skärt bedrägeri, med ett företag som personligen serverar en hemlig täckmantel för alla de som vill bedra sin partner. Och allt detta i syfte att tjäna stora pengar. Detta är extremt olustigt.

Det är extremt olustigt att först läsa att sajten “inte under några som helst omständigheter hylla[r] otrohet”, bara för att sedan läsa att otrohet räddar dig från ett “monotont och kärlekslöst äktenskap”, att den botar din depression och att den i allt gör dig levande igen. “Kom ihåg att du lever bara en gång!” Vad är detta om inte en hyllning till otrohet?

Det är extremt olustigt att läsa att otrohet är en del av det “normala djurbeteendet”. Otrohetssajten går långt i sina ansträngningar att på vetenskaplig grund förklara varför det är fullständigt naturligt – och nödvändigt – att vara otrogen. Och för att visa hur seriös man är använder man Mick Jagger som källa. Han menar att “djurens beteende” är bättre än “mänskliga regler”. Väldigt seriöst. Tyvärr väljer man att glömma den lilla detaljen att människan är den enda arten i djurriket som begåvats med både förnuft och känsla, med förmågan att förstå och ta ansvar för konsekvenserna i hennes handlingar.

Men konsekvenser, det talar man överhuvudtaget aldrig om på sajten. Det bevisar det skadliga uppsåt man har; det är viktigare för människor att få utlopp för sina “djuriska instinkter” än att lära sig ta ansvar för följderna. Strunt samma om ens partner blir sviken och kränkt! Strunt samma om barnen kommer i kläm! (Varför är det aldrig någon som talar om barnen?) De måste ändå lära sig vad livet handlar om. Strunt samma om konsekvenserna blir brustna hjärtan, oersättliga förtroenden och spruckna relationer. Det är ett litet pris att betala för lite spänning i livet.

Vidare, det är extremt olustigt att höra företagets VD säga att han själv inte kan tänka sig använda sajtens erbjudanden, och än värre att han aldrig skulle tillåta sin fru att göra det. Större grad av dubbelmoral får man leta efter. Proklameras det inte frimodigt att en affär vid sidan om kommer att göra livet levande, och läser vi inte att en affär inte är brist på kärlek utan ett “tecken på kärlek”?

Är det värt mödan att säga något?

Hyckleriet är så uppenbart att sajten blir som en parodi av sig själv. Men kan vi inte bara lämna den fåniga sajten ifred då, menar några? Allt du gör nu är ju bara ett dela ut en massa gratis reklam! Förvisso. Jag kan inte förneka att det ligger en del sanning i det (därför har jag valt att inte använda företagets namn idag – även om jag misstänker att det är till föga hjälp). Stundtals har jag brottats med vad det rätta är: att vara tyst eller att tala? Men som tydligt är har jag valt det senare. Om det var förnuftigt eller ej står det fritt att orda om. Visst kan vi hålla tyst i hopp om att detta problem försvinner av sig själv. Men min bedömning är att detta inte kommer försvinna utan kommer att bli en riktig plåga för väldigt många par och familjer i framtiden. Redan nu har otrohetssajten 150 000 medlemmar bara i Sverige.

Jag har en bild i sinnet. Jag befinner mig på min gamla skolgård. Där ser jag elever som gör varandra illa. Vissa står till och med bredvid och uppeggar kamrater att skada andra. Övriga står också där, men de säger ingenting. De låter bara allt ske. De vill inte lägga sig i. Ibland, skäms jag att säga, stod även jag i den där gruppen.

Jag kanske bara talar för mig själv, men en av de viktigaste insikterna som kommer med åldern är att underlåtelsens synd måste ses som en av de grövsta av icke-gärningar; vi ser att människor blir skadade, men försummar möjligheten att säga ifrån bara för att vi är för bekväma eller helt enkelt saknar mod att yttra oss. Sedan var det det här med att inte lägga sig i. Det är ju extra känsligt, för Gud förbjude oss, vi kan ju inte blanda oss i vad folk gör i sina sovrum – eller hotellrum.

Men då undrar jag bara, när får man säga något? Hur långt får det gå? För vi talar faktiskt här om personer – och företag framförallt – som avsiktligt vållar skada mot andra, som hjälper till att slå människors liv i spillror. Och den sorgliga ironin är att dessa aktörer som assisterar i denna process har mage att också ta betalt för det. Jag tycker nog vi har rätt att säga något om det.

“Gör livet levande – ha en affär” är företagets slogan. Det är naturligtvis ett feltryck. Det skulle egentligen ha stått: “Gör livet sämre – ha en affär”.

I det senaste avsnittet av SVT:s Debatt diskuterades otrohetssajten Victoria Milan. Jag var själv på plats i studion, inbjuden att tala “emot” företagets frammarsch. Victoria Milans affärsidé går ut på att övertala gifta män och kvinnor att vara otrogna mot varandra så att de kan få in mer krydda i tillvaron. “Gör livet levande – ha en affär” är företagets slogan.

Innan programmet började uttryckte jag i frustration till redaktionen att sajten borde förbjudas. Jag menade inte, som en del senare missuppfattade, att otrohet borde förbjudas. Människan har sin fria vilja. Den måste hon ha rätt att använda – även till att göra fel. Men även om man inte kan eller bör förbjuda otrohet så kan man, med alla tänkbara demokratiska medel, försöka hindra framryckningen av företag som har som säljidé att promota otrohet. För kan vi verkligen med gott samvete stå på sidlinjen och passivt se på när manipulativa aktörer hyllar oärlighet och bedrägeri?

Men denna internetsajt skapar ju inte otrohet, protesterar en del. Otrohet finns ju redan. Visst, det är sant. Men det betyder inte att man behöver uppmuntra till det. Vi lever i en värld där vi ständigt sårar och kränker varandra. Alla gör vi fel. Men räcker inte det, menar jag? Måste det finnas aktörer som hjälper oss att göra ännu fler misstag – som dessutom tar betalt för det.

Men det som din partner inte vet tar hon ingen skada av, menar en dokusåpastjärna i programmet. Detta är oansvar och naivitet på högsta nivå. Det finns få saker som skadar en människa så mycket som otrohet, det kan alla seriösa relationsterapeuter intyga. Det vi sår det får vi också skörda. Det finns ingen handling som inte för med sig en konsekvens. Och i det här fallet blir det en lavin av problem som rasar över oss, allt ifrån förlorad självrespekt till splittrade familjer, med förtroenden som kanske aldrig kan återställas.

Återigen, man kan inte förbjuda en sajt på grund av detta, även om man skulle vilja. Det finns emellertid andra orsaker till varför man borde sätta käppar i hjulet på företag som dessa. I ett juridiskt perspektiv finns det nämligen ett antal detaljer i Victoria Milans strategi som inte kan förbises. På företagets hemsida finner vi för det första många tecken på falskt marknadsföring. För det andra, man bryter mot en mängd bestämmelser, fastställda av Internationella Handelskammaren, för hur reklam får utformas. Bland annat får reklam inte vara stötande eller kränkande på något vis, och den måste alltid vara etiskt försvarbar. Här faller Victoria Milan tungt. Det är inte en slump att Reklamombudsmannen har fått in rekordmånga anmälningar mot företaget.

Den tredje punkten är något som programledaren, Belinda Olsson, själv lyfte fram som en fråga till Victoria Milans VD (som endast kunde närvara via telefon, för han var på tioårig bröllopsresa… med sin fru, alltså!) Frågan var om han inte såg sig själv som en “rumsren Hallick”? Personligen tyckte jag det var huvudet på spiken, för detta är i princip vad Victoria Milan hjälper till med: att underlätta för torskarna att nå sina mål. Arenan är visserligen utbytt från gata till internet, men målet är detsamma: att kunna köpa sexuella tjänster.

SVT:s egen debattredaktion kunde till och med bevisa detta. En kvinnlig respektive manlig medarbetare skapade var sin falsk profil på otrohetssajten. Efter ett dygn hade kvinnan fått 1400 svar, alla från män som ville ha hemliga sexmöten. Den manliga kollegan var inte lika lyckosam. Endast en kvinna hade hört av sig till honom.

Det är uppenbart att det här är på många sätt ett “manligt” problem. Torskarna har inte försvunnit. De simmar bara runt i nya, öppnare vatten, där mer är tillåtet. Men det är fortfarande samma brott. Vi kan linda in det i vilka vackra ord som helst, men när allt kommer omkring så är det fortfarande handel med människokroppar vi talar om. Så enkelt är det. Och precis som förr sitter den girige hallicken där och håvar in fångsten – som nu är större än någonsin.

Det kanske verkar som en motsägelse, men jag anser inte att allt detta i första hand är en moralisk fråga. Jag menar, det finns inte så mycket “rätt eller fel” vi kan diskutera oss fram till. Victoria Milan gör fel helt enkelt. Och vad gäller otrohet som sådan så inbillar jag mig i alla fall att de flesta av oss skulle skriva under att otrohet, trots att det praktiseras, som regel inte är något positivt. Jag menar, om vi alla skulle komma med förslaget till vår partner, “Du älskling, skulle det vara okej med dig att jag är lite otrogen ikväll?” då förutsätter jag att väldigt få skulle hoppa i taket av lycka. Själv skulle jag nog få en blåtira (med all rätt).

Jag anser inte ens att frågan är religiös (som jag vet att några av er tror att jag tror), för den är inte knuten till en specifik trosinriktning. Frågan är helt enkel allmänmänsklig. Den handlar om sunt förnuft, om hur vi behandlar varandra, om hur vi vill ha det i våra relationer människor emellan. Frågan blir därför politiskt, för den tar upp hur vi vill ha det i vårt samhälle. Ska vi uppmuntra till respekt och ärlighet, eller ska vi lyfta fram svek och oärlighet som den moderna tidens dygder? Frågan är också i hög grad politisk på grund av de juridiska oegentligheter som har lyfts fram här ovan.

Därför måste någon våga stå upp och tala om detta. Beslutsfattare och övriga aktörer i samhället måste ha mod att säga: det här är inte okej! Man måste åtminstone föra en diskussion om problemet. För ett problem, det är precis vad det är. Men jag förutspår att vi bara har sett början. En uppsjö av liknande företag håller på att dyka upp, det ena värre än det andra. Om vi ignorerar dem kommer det att få förödande konsekvenser för vårt framtida samhälle.

Mer följer om hyckleriet bakom otrohetssajternas vackra fasad…