Jag tycker om det hos Johannes, att han står för att han är en Belieber, trots att Justin är universums största flick-idol. Jag påminns om mina dagar i guldskor. Då fanns det inte en tonårskille i hela vårt avlånga rike som skulle erkänna att han diggade Herrey’s trots att det fanns många av dem som lyssnade i smyg på sina småsystrars LP-skivor.

Men om Johannes gillar någons musik då vet hela världen om det. Fast gillar är väl inte rätt ord i sammanhanget. Snarare dyrkar. Ja, alltså… jag antar att Gud kommer först, men Justin Bieber kommer nog på en nära andra plats.

Biljetterna då? Lyckligtvis var jorden inte redo att gå under än, för Johannes och bästa kompisen fick tag på två stycken till Oslo konserten istället. Och det var dit jag körde de två förväntansfulla killarna förra veckan, till landet som vet hur man behagar sina invånare. För ni har väl hört: alla nationella prov sköts upp under Justin Bieber besöket.

Själv hade jag ingen biljett, men vem behövde det när hela resan upp blev en enda lång Justin Bieber konsert. Låtar som ”Baby, baby” och ”One less lonely girl” varvade runt i stereon på högsta volym. Och killarna, i sina Bieber-kepsar och Beiber-glasögon, höll inget tillbaka. Jag är förvånad att stämbanden höll ända fram till Oslo.

När jag släpper av de två energiknippena ser jag ett sällan skådat säkerhetspådrad. Halva Oslos poliskår tycks vara på plats och de har tagit med sig Norges hela förråd av kravallstaket. Arenaområdet var totalt avspärrat för dem utan biljett eller tillstånd. Trodde de.  Strax innan konserten lyckades jag övertala en vakt att släppa in mig.

Promenaden runt arenan var en märklig händelse, som om en tidskapsel fört mig tillbaka 29 år. Det ligger filtar på marken. Ivriga fans springer mot ingångarna. Flera avsvimmade tjejer vårdas av ambulanspersonal. En utestängd flicka gråter hysteriskt och kippar efter luft för att någon har sålt henne en falsk biljett. Föräldrar står och väntar tålmodigt utanför staketen. Allt var som förr – fast nu i betydligt större proportion såklart.

På vägen ut går jag förbi föräldrarna. Jag undrar hur många av dessa mammor var skrikande och gråtande fans på mina konserter. Jag försöker fånga deras blickar, men ingen ser mig.

Men… vem är bitter? Jag roas istället av tanken på vilka underbara svängar livet kan ta. Och förresten handlade detta inte om mig. Det viktigaste i stunden var Johannes lycka. Om han var glad var jag glad.

Och glädje sprudlade det verkligen om när jag träffade killarna. Halva vägen hem fick jag höra om deras ”overkliga” erfarenhet. Under den andra halvan somnade de, helt utmattade. Och så blev det bara jag och den unge herr Bieber kvar. Från stereon ljöd alla hans hits på nytt, och det var bara för mig sjunga med. Vid det här laget kunde jag ju alla låtarna.

Johannes bilder:

I bilen på väg upp till Oslo.

Innan konserten börjar. Jag fattar inte den ständiga tung-poseringen…? Justin-grej kanske? Förmodligen mer Johannes-grej!

Flying high.

Neeeej!

Jag svettas så det ångar innanför rocken, och känner att jag nästan måste ge mig själv första hjälpen. Varför går tåget i tid just denna gång? Varför var chefen tvungen att tala med mig efter konferensens slut? Han visste ju att jag var sen till stationen.

Alla dessa varför upptar mitt sinne samtidigt som jag försöker hämta mig från min nära-döden upplevelse. Men jag hinner inte långt i min självömkan förrän jag hör en röst på bruten engelska. Jag vänder mig om och ser en man som med yviga armrörelser dånar ut sin frustration åt en annan person. Därefter plockar han upp två slitna väskor och med resoluta steg kliver ut på stationens framsida.

När jag släpper blicken från mannen ser jag att han inte ensam. En liten pojke i treårs åldern börjar gå efter honom. Men han går sakta. Och mannen går fort. En känsla av olust kryper fram i mina ådror. Det är mycket folk och bilar omkring, och pappan ignorerar sonen fullständigt.

Instinktivt följer jag efter, med radarn inställd på pojken.

Jag ser nu att mannen letar efter en specifik hållplats. Men varför rusar han iväg utan barnet? Jag närmar mig för att prata med honom men då skyndar han plötsligt åt ett annat håll, i ännu raskare takt.

I det här läget är jag så upprörd att jag skakar. Inte en enda gång vänder han sig om för att se om pojken följer tryggt med. Inte ens när han går över en trafikerad gata. Sakta lunkar pojken efter, gående rakt över gatan mot rött ljus. När bilarna får väja för det stackars barnet förbannar jag mig själv för att inte ha agerat tidigare. Smått panikslagen springer jag fram pojken. Lyckligtvis hade han klarat sig. Jag tar honom till pappan som får en stark tillrättavisning för sin oaktsamhet.

Jag är osäker på hur min utskällning ska påverka mannen. I värsta fall nitar han väl till mig. Men det är inget som bekymrar mig. All min lojalitet är förankrad hos barnet just nu. Pappan måste få höra hör ansvarslös han är.

”Yes, you are right, yes!” säger han till min förvåning.

”Okay”, svarar jag och tar ner pulsen en aning. ”But what’s wrong? Can I do anything to help you?

Mannen berättar att de är på väg från Marocko till Helsingfors där sonens mamma bor. Han letade nu efter busshållplatsen till Silja Line. Men ingen ville hjälpa honom, förklarar han.

Jag plockar upp hans väskor. ”I will help you!” Just hold on to the child!” säger jag i vänlig men bestämd ton.

Mannen lyder villigt och tar pojken i handen. Men när vi går iväg börjar pojken streta emot. Det är tydligt att han besvärad. Detta är även mannen som nu lyfter upp barnet för att det ska gå fortare.

”This boy, very difficult! Many trouble with him!” säger mannen.

Jag ser att han har bekymmer med att hålla fast den slingrande lilla varelsen som inget hellre vill än att komma ur den vuxnes grepp. Jag sätter då ner väskorna och föreslår att han gör detsamma med pojken. Sedan går jag fram till barnet, ler mot honom och håller fram min hand. Till min förvåning tar han tag i den omgående.

”Okay, let’s switch,” säger jag. ”You take the bags. I take the boy.” Det verkar vara en överenskommelse alla är nöjda med.

Pojken håller hårt i min hand. ”What’s his name?” frågar jag medan vi promenerar.

”His name is Johannes”, svarar mannen.

Det hugger till inombords. ”That’s the name of my child as well!”

Jag hukar mig ner och håller fram båda armarna mot pojken. Han närmar sig och jag lyfter försiktigt upp honom. När han lägger armarna kring min hals känner jag hans värme och fullständiga tillit. Men närheten till barnet skapar ett medlidande inom mig som får mig att må dåligt. Två Johannes. Samma namn, men två olika liv. Varför ville pojken inte vara med sin pappa? Pappa!? Var det pappan? Jag tror det…. eller? Jag springer bort med honom. Om något bara kunde distrahera mannen så skulle jag springa iväg. Långt härifrån. Jag tar hem barnet. Hem till tryggheten. Hem till kärleken. Nu!

Men jag vågar ingenting. Jag kan bara hålla om barnet medan vi vandrar runt.

Till slut hittar jag hållplatsen. Vi kommer dit två minuter innan bussens avgång. Jag sätter ner pojken och klappar honom mjukt på kinden. Samtidigt tittar jag på mannen. ”You look after this child now!” Jag letar efter ett tecken i hans ögon att han förstår mig. “Promise me!” Jag ser att han är en trött pappa. Han har haft en slitet liv. Men han ler ödmjukt och jag tycker mig se genuin tacksamhet.

”I promise!” svarar han. Sedan tar han tag i min hand. ”And thank you! We never make it without you! If we miss buss, we miss boat!”

I det ögonblicket slog det mig. Jag förstod nu meningen med att jag missat tåget.

Fotnot: Detta hände för en månad sedan, men jag tänker fortfarande på lille Johannes så gott som varje dag. Även om händelsen jag beskriver fick ett bra slut så är ju sanningen den att vi inte vet fortsättningen. Vi kan bara hoppas att mannen tog sitt ansvar, men… vi vet inte. Och ändå var detta ingen dramatisk händelse i jämförelse med mycket annat som drabbar barn i världen idag. Så mycket barnen får lida för de vuxnas själviskhet och ondskas skull. Vi måste fortsätta värna om barnens rätt till ett värdigt och tryggt liv! Om inget annat, denna händelse fick mig att vilja göra förändringar i mitt eget liv. För allt börjar hos mig själv, trots allt.

Varför påverkades Luther så starkt av Paulus brev till romarna?
I vad hade Luther rätt i sin tolkning av Paulus budskap? I vad hade han fel?
Vad är sann tro enligt Paulus? Överensstämmer hans budskap med resten av skrifterna?
Sker frälsning med tro eller gärningar, eller med båda?
Vilken betydelse har Kristi nåd?
Finns det någon fara med protestantismens syn på frälsning?
Finns det någon fara med mormonismens syn på frälsning?

Det finns mycket att säga om ämnet. Anser någon att jag har missat något så är det förmodligen sant. Vi skulle kunna tala i timmar om detta, men med respekt för tiden har jag sållat bort en hel del. Det är tillräckligt långt ändå Mina tankar är högst personliga och det finns säkert andra, mycket visare personer än jag som har ett och annat att säga om ämnet. Men syftet med detta är att skapa en medvetenhet kring ämnet tro, som förhoppningsvis kan skapa djupare reflektioner i vårt inre: Vad innebär det att ha sann tro? Hur kan Guds nåd påverka mitt liv? 

”Mmm…”

”Älskar du mig?”

”Lilla gumman, det är klart jag gör!” Jag ser in i hennes grön-bruna ögon. ”Det vet du väl?”

”Jäpp!”

”Haha… men… hur vet du det då?”

”För att jag vill att du ska göra det!”

”Jaha… och det blir alltid som du vill?”

”Jäpp!”

Mer skratt. ”Okej då!”

Det var ingen märkvärdig dag. Ingen märkvärdig kväll. Bara en vanlig sagostund innan läggdags. Men det är kanske därför den var så speciell. Är det inte dessa vardagsögonblick man främst ska njuta av i livet?

Jag anar att Clara förbereder sig för att återgälda min kärleksförklaring, för hon stirrar djupt in i mina ögon och trycker sin panna mot min. 

”Du, pappa…?”

”Mmm…?” Nu kommer det, tänker jag.

”Prutt på dig… hihi.” Hon fnissar okontrollerat samtidigt som hon framkallar det där lätet som alla barn (och en och annan vuxen) älskar att höra.

Inte riktigt beredd på den vändningen säger jag: ”Oops! Vad det knakar i sängen!”

”Nej, det var jag!” ropar hon av lycka.

Jag känner igen hennes ansiktsuttryck. Det är så hon ser ut när hon är ivrig att få berätta om något roligt som tidigare har hänt. Och mycket riktigt, nu börjar munnen gå i ett. Hon beskriver vad hon ansåg vara dagens höjdpunkt: när jag och alla tre barnen satt och tittade på Youtube klipp av folk som pruttar av misstag i det offentliga. (Ett väldigt bra tips till er som saknar idéer för en familjeaktivitet.)

Clara skämmer ofta bort samtliga familjemedlemmar med ”jag älskar dig” och andra ömhetsbevis, men i kväll blir det kiss-o-bajs humorn som får ersätta de vackra kärleksyttringarna.

Eller? När jag tänkte efter, vad är det mina barn egentligen vill när de berättar om ting som har glatt dem under dagen? Är inte svaret givet? De vill ju bara dela med sig av lyckan de känner. Och är inte det en kärleksförklaring, så säg?

Jag trycker pekfingret mot hennes näsa. ”Prutt på dig också, Clara.”

Lycklig av dessa ord pussar hon mig på kinden och gräver in sitt huvud under min haka. Efter två minuter har hon somnat.

     När vi tänker på mobbning får vi ofta bilden av en stackare i skolan som knuffas runt av några busar. Jag vet, jag har själv varit den där blyge parveln som stått i mitten av en cirkel och slussats runt som en centrifugerad vante. Jag grät förtvivlat men möttes bara av hånskratt och puttande händer. Jag har blivit retad, slagen, inlåst i skåp, ja… allt det där vanliga. En gång fick jag till och med badbyxorna avrivna i simbassängen, för att där, i hela min härlighet (som kändes allt annat än härlig just då), bli föremål för alla elevers gäckeri.

     Men den värsta form av mobbning upplevde jag nog när jag flyttade till en ny skola. Under det första året var det ingen som såg mig. Ingen som talade med mig. Jag erfor snabbt att ensamheten och isoleringen fick mitt hjärta att värka långt mer än alla knuffar, slag eller hånskratt.

     Jag skriver inte detta för att vinna sympatier. I rättvisans namn har jag också mött otaliga stunder av lycka i mitt liv. Dessutom är jag inte unik. De flesta av er har säkert upplevt liknande saker – och några av er långt värre draman (vilket jag djupt beklagar). Alla har vi sett motgångar och framgångar, sorger och glädjestunder. Det viktiga är väl vad vi tar med oss, vad vi har lärt oss av livets skola. Och vilken större lärdom kan vi inte tillämpa än att undvika upprepandet av våra barn- och ungdomssynder genom att inte ge mobbningen ett nytt liv på arbetsplatsen eller i hemmet. För tro mig, och det här är poängen: mobbning kan ske var som helst och klä sig i alla skepnader.

     Det finns Armstrongs överallt – ibland kanske det även är du och jag – personer som använder maktmedel, manipulation eller utfrysning i syfte att sätta sig över andra eller få vad de vill. De flesta mobbare är inte ”busar” från hem med social misär. Det är en myt. De som mobbar är vanliga människor. Ibland är de bara något mindre empatiska, något mer tanklösa och har en taskig självkänsla fastnaglad i själen. Som sagt… vanliga människor.

     Varför mobbar vi då? Svaret är enkelt. Vi gör det för att vi kan, för att vi ges möjligheter till det. Carpe Diem är vårt motto, men ofta missbrukar vi dessa ords betydelse; vi fångar varje tillfälle att lyfta oss själva och nå våra mål, även om vi behöver trampa på andra för att komma dit.

     Men det är inte värt det. Bara för att vi kan är det inte värt priset. Mobbaren skadar inte bara den mobbade utan också sig själv. I slutändan blir den som”slår” den slagne i livet. För den mobbade har åtminstone en chans att gå stärkt ur sina prövningar, men mobbaren kan aldrig undvika sitt öde: det han sår måste han skörda. Likt Armstrong kommer mobbaren tvingas stirra sanningen i vitögat en dag. Och vad han ser då kommer han inte gilla.

     Han kommer se sig själv.

“Pappa, vet du om att du är ful?” skrattar Clara.

“Ja… men du är ännu fulare!” svarar jag.

Fniss, fniss. “Men jag tycker du är hemsk!”

“Nej,” kontrar jag, “det är du som är jättehemsk!”

Hon skrattar ljudligt. Den här leken verkar passa hennes luriga sinne. Men efter stund ser hon tvekande på mig. “Du, pappa… när du sa att jag var hemsk, då menade du egentligen tvärtom, va?”

“Nej!” svarar jag med mitt bästa pokeransikte.

Hon söker i mina ögon efter ett annat svar. “Nej… det betyder… ja… eller hur?”

“Nej!”

“Men, pappaaa!” suckar hon och puffar till mig.

“Ha, ha…!” Jag drar henne till mig. ”Titta på mig!” säger jag. ”Du vet vad jag tycker om dig. Jag tycker du är underbar!”

“Menar du det?”

Istället för att svara med ord – det kan ju bli så fel då – så ger jag henne en bamsekram. Nu förstod hon precis vad jag menade.

I den stunden fick jag mig en tankeställare. Det är ju precis så här vi människor gör varje dag: vi talar tvärtom-språket med varandra. Och då tänker jag inte i första hand på det kodade språk som kan råda mellan män och kvinnor, utan på de mindre smickrande ord vi ofta talar till varandra, ord som vi egentligen inte menar.

Innerst inne har de flesta av oss en önskan att vara god mot andra, men orden från våra läppar bevisar tyvärr motsatsen ibland. Varför är det så? Det kan vara dålig självkänsla; vi höjer oss själva genom att trycka ner andra. Det kan vara grupptryck; vi talar illa om andra för att bli populära. Det kan vara högmod; vi tycker vi vet bättre än andra. Eller så räcker det med att vi har en dålig dag.

Men vad det än är, kanske vi nu under juletiden och under det kommande året kan göra ett val – ja, man kan faktiskt välja – att hellre använda ord som lyfter personerna omkring oss än ord som sänker dem.

Varje människa är underbar. Du också. Vi har alla brister, ja, men vi är fortfarande underbara! Är det inte dags att vi börjar tala om det för varandra – och verkligen mena det!

”Vänliga ord är små och enkla att säga, men de ekar i oändlighet.”
Moder Teresa

Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.

På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.

När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.

”Åh, det här måste vara din son!”

”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.

”Han är verkligen en fin pojke!”

Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”

Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”

”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd.” Han tar ett djupt andetag. “En dag ska jag få se min familj igen!”

Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation?  Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?

När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.

”Kom snart tillbaka!” sa han.

Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.

Många av oss har nyligen sett filmatiseringen av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Även om jag anser berättelsen vara aningen konstruerad, så var det saker som grep tag i mig.

Jag blev speciellt rörd (eller upprörd) när rollfiguren Benjamin vädjar till sina föräldrar att inte bryta familjebanden på grund av hans homosexualitet. Men mor och far, trogna sin religiösa övertygelse, överger sin gråtande son för att aldrig mer återvända. Det var plågsamt att se.

Visst, jag förstår att Gardell, likt de flesta manusförfattare, älskar att överdriva den stereotypa porträtteringen av kristna; de troende är inte bara tråkiga och udda utan också intoleranta, fanatiska och ja, ibland även omänskliga. Som en kollektiv beskrivning är detta naturligtvis en felaktig bild, men här, i Benjamins fall, återspeglades faktiskt det omänskliga hos dem som för Benjamin borde vara vara mest medmänskliga: föräldrar och syskon – som dessutom är troende.

Även om dessa fall minskar så kan vi tyvärr se spår av företeelsen i nästan alla religioner och kulturer, att familjemedlemmar förskjuts på grund av att sin önskan att bryta mot traditioner. Jag blir förargad när jag ser det, speciellt när dramat utspelas i religiösa hem. Jag håller inte med om att man blir jude, muslim eller kristen bara för att man ”föds” till det. Eftersom tron, enligt sann definition, är baserad på en inre övertygelse, måste den också få bli ett personligt ställningstagande. Visst kan barnen följa sina fäders traditioner när de växer upp, men då borde det vara för att man har valt att göra det, inte tvingad till det. För tar du bort från människan hennes fria vilja tar du bort hennes värdighet. Och vad har hon då kvar av sin själ?

Föräldrar ska självfallet göra sitt bästa att ge sina barn en god grund att stå på i livet, och i min egen familj inkluderar det bland annat sunda kristna värderingar. Men vad händer om barnen såsmåningom väljer en annan väg i livet? Blir jag ledsen då? Ja, kanske. Men älskar jag dem mindre för det? Absolut inte.

Till alla föräldrar, religiösa eller inte: våra barn är alltid våra barn. De är livets största gåva. Vi får aldrig överge dem. Jag repeterar: vi får aldrig överge dem, vad de än gör. Vi förskjuter inte någon som väljer att avvika från familjens tradition, och vi avskärmar inte någon som vi kanske anser förtjäna vår kärlek som minst. Var så säker, det är då barnet behöver oss som mest.

Det finns ingenting våra barn kan göra för att förtjäna vår kärlek. Den kärleken måste alltid finnas där, och den måste alltid vara ovillkorlig. Och vår framgång som föräldrar hänger inte på hur väl vi har stöpt barnen i vår egen form, utan hellre hur mycket vi har stöttat dem att bli allt som de själva vill bli. Barnen måste få möjlighet att få leva upp till sitt eget potential, inte sina föräldrars.

Debatten om Romney och hans religion börjar nu bli en intressant följetong. Fler ateister och mormoner ger sig in i en dialog som visserligen är givande på många sätt, men samtidigt undrar jag hur fruktbart det hela är i slutändan. Jag kommer fortfarande ha min tro intakt och Patrik Lindenfors, som nu har skrivit sin tredje artikel om mormonkyrkans falskhet, kommer troligtvis fortsätta att se kyrkan som ett hot.

Jag tar mig därför friheten att vända på samtalet i ett försök att dämpa den nervositet som uppenbarligen finns i Sverige över vad ett Romney-presidentskap skulle innebära. Jag minns, till exempel, den oro Björn Ulvaeus hyste i en artikel under förra presidentvalskampanjen där han skriver att det vilar en domedagsstämning över oss om Romney blir president. Ulvaeus likställer fundamentalisten Romney med fundamentalisten Ahmadinejad, och påstår att mormonerna, likt islamisterna, vill att religionen ska styra landets lagar. Och om det händer då försvinner folkets fri- och rättigheter.

För en medlem i kyrkan låter detta fullständigt befängt – och till viss del kränkande. Men. Det sista jag vill göra är att ta på mig offerrollen. Ibland kan det finnas orsak att kliva ur sin egen bubbla och se sig själv (eller ens tro) utifrån. Då ökar naturligtvis förståelsen för att det faktiskt finns människor, speciellt de som inte vet vad kyrkan står för, som börjar bita på naglarna just nu. Hur mycket jag än vill så kan jag inte upplysa läsaren om alla kyrkans läror, men det som förmodligen är mest passande idag är att informera var kyrkan står gällande relationen kyrka och stat. Jag tror det kan lösa upp många knutar och om inte helt bota, åtminstone lindra oron för hur Mitt Romney skulle utöva sitt presidentskap.

Grundläggande för en mormon är att alla jordens invånare har rätten att utöva sin fria vilja. Det står i en av våra trosartiklar (kyrkans officiella trossatser) följande:

“Vi gör anspråk på förmånen att tillbe Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt eget samvetes maningar och erkänner alla människors rätt till samma förmån, att tillbe hur, vad eller vad de vill.”

Denna trosartikel är av stor betydelse, för den säger inte enbart hur viktig religionsfriheten är för oss som utöver tron, men att denna rätten att tro – eller inte tro – är en gudagiven gåva. Alla människor måste få ha rätten att följa sitt samvetes bjudande (så länge den friheten inte inskränker på andras frihet). Det här är kyrkans officiella lära. Och jag måste säga, detta är unikt, för hur många religioner har något jämförbart med detta som en av sina viktigaste trossatser? I sammanhanget tycker jag det är viktigt att lyfta fram. Samtidigt som kyrkan vill skydda medlemmarnas frihet att utöva sin tro, så är den mån om att utsträcka samma privilegium till alla andra. Och detta är en ovillkorlig förmån till alla; det vill säga, jag kan inte misstänkliggöra någon för hennes livsåskådningsval, utan skänker den respekt och förståelse som jag själv hoppas få bli mottagare av.

Jag tar upp denna trosartikel för dess värderingar står som grund för hur alla människor i samhället borde bli bemötta och vilken roll de styrande har. Jag vet att det finns många som misstänker att Mitt Romney vill vara en ”mormonpresident” i det att han kommer gynna kyrkans medlemmar och införa någon slags mormon-sharia-lag. Men ett sådant scenario är inte bara totalt främmande för oss medlemmar men även helt oönskvärt. För så här lyder kyrkans officiella lära, författad av Joseph Smith själv (i Läran och Förbunden, kapitel 134):

”Vi tror inte att det är rätt att blanda religiöst inflytande med civilt styre, varigenom ett religiöst samfund gynnas och ett annat förmenas sina andliga förmåner och dess medlemmar förnekas sina individuella rättigheter som medborgare.”

Detta är A och O för oss. Religionen skall vara skild från staten. Punkt. För om den inte är det så inskränks genast rättigheterna för flertalet medborgare att följa sitt ”samvetes maningar”, som ovannämmnt. Landets styrande måste vara ledare för alla medborgare och inte för en enskild grupp. Historien visar gång på gång hur fel det kan bli när denna princip åsidosätts. Vidare läser vi i Läran och Förbunden (som är helig skrift för mormonerna):

”Vi tror att ingen regering kan bestå i fred om inte sådana lagar utformas och obrottsligen hålls som tillförsäkrar varje människa frihten att följa sitt samvete, rätten och kontrollen över egendom samt ger skydd för livet.

Därför, för att uppnå en sådan regering som sätter alla medborgares rättigheter i centrum, bör man söka efter ledare som kan ”[tillämpa] lagen med opartiskhet och rättvisa och upprätthålla den genom folkets röst.”

Till slut talar Läran och Förbunden om att de som utövar tro på Gud är ansvariga för hur de utövar den tro och att deras religiösa uppfattningar inte får mana dem ”att göra intrång på andras rättigheter och friheter”.

Detta är kyrkans officiella lära. Den bygger på det ansvar människor har gentemot varandra och på den respekt och förståelse som måste finnas i ett samhälle, samt i förlängningen hur viktig staten är för att skydda dessa rättigheter och friheter för sina medborgare.

Oavsett vad något anser om teologin i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, så har jag svårt att se hur någon skulle vilja protestera mot denna ståndpunkt. Och igen, fråga er själva, hur många andra religioner och tankesystem poängterar detta så starkt i sina trossatser och heliga skrifter som mormonkyrkan gör? Det säger ganska mycket om kyrkan.

Evolutionsbiologen Patrik Lindenfors sparar inte på krutet. I den inledande meningen i artikeln “Romney saknar omdöme om han tror på mormonismen“ går han till fullt angrepp mot mormonkyrkan.

Innan jag bemöter påståendena måste jag bara fråga: är inte detta platsen på Newsmill där vi diskuterar USA-valet 2012? Vad har då ovanstående anklagelser med ämnet att göra? Faktum är att Lindfors ägnar hela artikeln åt att misskreditera mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, och Mormons bok, en av kyrkans skrifter vid sidan av Bibeln. Presidentvalet diskuteras överhuvudtaget inte, och Mitt Romney nämns bara i slutparagrafen:

”Antingen tror Mitt Romney på allt detta och då kan man på goda grunder ifrågasätta hans omdöme. Eller så tror han inte på det utan bara säger att han gör det, och då kan man på goda grunder ifrågasätta hans ärlighet.” 

Så, om jag har förstått det hela rätt: 1. Om Romney tror på mormonläran så har han dåligt omdöme; eller 2. Om han inte tror på läran så är han oärlig. Listigt, Lindenfors. Snacka om dåliga alternativ! Vilket val Romney än gör så är han körd. Damned if you do, damned if you don’t!

Är det bara jag som ser röda varningsflaggor överallt? Det enda som är uppenbart med artikeln är att den är oerhört subjektiv. Lindenfors har bara ett mål: att framställa mormonismen som knäpp. För om kyrkan är konstig, då måste Romney vara konstig. Simpel logik.

Nej, faktiskt inte. Hör vi inte hur medeltida det låter? Ska vi på fullaste allvar diskvalificera en person från presidentposten på grund av hans livsåskådning? En jude som president? Nej, det går inte. Han tror ju att Mose talade med en brinnande buske och att Abraham försökte offra sin son. Men en muslim kanske? Nej, det går inte heller. Om ängeln Moroni diskvalificerar en mormon då måste ängeln Gabriel (som kom till Muhammed med Koranen) göra en muslim olämplig. En katolik? Alldeles för blodig historia. En pingstvän? För mycket Knutby. Jehovas Vittne? För lite jul. Men vad har vi då kvar? En ateist kanske? Nja… vågar vi det? Tänk bara på alla skoningslösa diktaturer. De värsta var väl ateistiska?

Vi kan hålla på hela dagen, men jag tror du förstår min poäng. Om man bara vill är det enkelt att hitta knäppa saker inom alla livsåskådningar. Men är det verkligen det vi ska slösa vår energi på? Jag säger inte att ingen har rätt till åsikter. Naturligtvis inte. Men det är när vi tar oss rätten att utbilda allmänheten om dessa åsikter, i tron att det är insikter, som problemen uppstår.

För åsikter är inte samma sak som insikter.

När vi uttrycker oss insiktsfullt om andra personer eller deras tro, då präglas inte våra ord av en personlig agenda. Istället visar vi respekt och förståelse och har en mer ödmjuk inställning till sanningen; vi inser att vi inte har monopol på sanningen och att vi inte kan använda den hur godtyckligt som helst. För om vi gör det då förvandlas vi genast till åsiktsivrare – ivriga att överföra våra egna känslor till andra, vare sig dessa är grundade i sanning eller ej.

En person som ofta förväxlar åsikt med insikt är den världsberömde biologen och ateisten Richard Dawkins. En del av mig hyser faktiskt stor beundran för en del av Dawkins – den del som är insiktsfull. Till exempel, ingen kan förklara evolutionsläran så vackert som denna framstående biolog. Jag måste erkänna att jag ser saker i ett nytt ljus efter att ha läst hans tankar om det naturliga urvalet. Men ibland, när professor Dawkins träder utanför sitt expertisområde, då har han fortfarande sitt mikroskop med sig. Det innebär att allt han ser, inklusive religion, det ser och tolkar han genom förstoringsglaset; många detaljer blir synliga men helhetsperspektivet försvinner. Sålunda blir han en åsiktsivrare, en person som tror han är kompetent i alla områden bara för att han är det i ett.

Det som hände i helgen är en perfekt illustration på vad jag menar. Internet översköljdes av artiklar (inklusive den av Lindenfors) och kommentarer om mormonismen, allt på grund av Richard Dawkins utspel i fredagens Skavlan. Biologen ödslade inte en sekund när han fick möjlighet att tala med Brandon Flowers, frontfigur i The Killers. Eftersom Flowers är mormon passade Dawkins på att förkunna, i nedlåtande ton, att Mormons bok är en ”uppenbar bluff”. Detta är tydligt, menar Dawkins, eftersom boken, som är från 1800-talet, är skriven på 1500-tals engelska. ”Så talade inte folk på 1800-talet. Boken är en bluff!” domderar biologen igen, ”den är en charlatans verk.”

En smått chockad musiker försöker förstå vad som precis har hänt. Hade han inte blivit inbjuden för att sjunga? Hur blev han hela kyrkans talesman? Flowers samlar sina tankar och börjar sitt försvar, men blir abrupt avbruten av Dawkins.  “[Joseph Smith] var dömd för bedrägeri!” säger han bestämt, som om detta vore ett känt faktum. Då svarar Flowers: ”Nej, du borde läsa på bättre.” Varpå Dawkins replikerar: ”Det är det jag har gjort.”

Det är nu jag börjar tycka det är pinsamt – för Richard Dawkins. Bara några minuter tidigare hade han sagt att han ”vill visa respekt mot de troende”, men nu sitter han och talar nedsättande till en av programmets gäster och utger sig för att vara auktoritet på Mormons bok, en text han inte ens har läst igenom. Och dessutom börjar han att bluffa; han kan knappast vara påläst (och detsamma gäller Lindenfors) eftersom alla som kan sin historia vet att Joseph Smith aldrig blev dömd för något brott. Vad som däremot är sant är att många försökte få Smith dömd under den långa förföljelseperiod som drabbade kyrkan under 1830- och 40-talet. Med undantag av Amerikas svarta invånare så fanns det inte någon enskild folkgrupp som blev så svårt antastad under 1800-talet som just mormonerna. Av pöbelhoparna blev mormonerna mördade, våldtagna, plundrade och slutligen fördrivna från USA:s territorim. Joseph Smith blev själv mördad 1844.

Vad gäller Mormons boks äkthet så menar Dawkins alltså att boken måste vara falsk för att den skrevs på 1500-tals engelska. Det här är ett tomt argument. Självfallet skrevs den på 1500-tals engelska, för även om man talade annorlunda på 1800-talet så läste man inte annorlunda, speciellt inte de andliga texterna. King James-versionen av bibeln (med 1500-tals engelskan) var fortfarande i allmänt bruk. Joseph Smith valde helt enkelt att i Mormons bok uttrycka sig med det skriftspråk som var mest bekant för personerna i hans samtid. Inga konstigheter med det. Så har många översättare resonerat.

Om Lindenfors, eller någon annan för den delen, fortfarande tycker att det är omdömeslöst att tro på Mormons bok så kan jag inte hindra er att känna så (men det skadar kanske inte att läsa boken innan man uttalar sig felaktigt om den). Alla får naturligtvis ha sin åsikt, men det betyder inte att vi borde sprida den inte som en insikt, en uppenbar sanning: att en presidentkandidat måste hålla sig till en godkänd läslista för att kvalificera sig för jobbet. Obama och Romney får läsa precis vilka böcker de vill.

Och återigen, varför bekymrar vi oss för vilken tro en presidentkandidat har. Sedan när har vi svenskar brytt oss om dessa saker? Varför börja nu? Om vi vänder på steken, om Romney var ateist, skulle vi ha klagat då? Många amerikaner skulle självfallet haft svårt med det, men vi svenskar? Ingen skulle ens höja ett ögonbryn. Och ska jag vara ärlig, inte ens jag. För allt som betyder något är om personen i fråga tar sitt uppdrag på allvar, arbetar hårt och ser till folkets bästa. Det ansvaret finns det många som skulle kunna axla.

Till och med en ateist. Eller mormon.