I had never been to Rome before. And not until I got there did I know what I had been missing. What a place! No city can be compared to it,   culturally, historically, religiously or artistically. This  means that you need at least a whole week to be able see everything. I didn’t have that, since most of my time there was spent at a conference – a very good one, by the way – but I was pleased to catch a few moments here and there to run into the city (and I was literally running) and take some photos.

Here are some night shots of the fabulous and dreadful Colosseum.

This last photo almost cost me my life… sort of.  As you can see I was standing in the middle of the street. And the Italian drivers weren’t so patient with me, especially the scooterists actually. They were the most angry ones, cussing and shouting when passing by. And of course, they drove as close as they could, just to make a statement. Kind of fun…

Automatic translation of text

EN MAKALÖS VECKA

Både jag och Johannes har fyllt år, 43 respektive 12 år, med två dagars mellanrum. På Johannes födelsedag smög vi tidigt in och väckte honom med sång och presenter. Därefter blev jag av alla barnen beordrad tillbaka till sängen. De ville visst gratta mig också (för jag skulle vara borta på min egen födelsedag).

Jag dök under täcket och låtsades sova. Efter några sekunder hördes ”Ja, må han leva!” Vilken överraskning! Och presenter fick jag också. Johannes hade köpt en fin bok om världens vackraste platser, och Angelica gav mig biljetter till The Real Group. I slutet av veckan gick vi till konserthuset. Makalöst bra show!

Sedan räckte Isak över ett kuvert. När jag öppnade det trillade 47 kronor ut i min hand. Isak hade skrapat ihop alla sin sparpengar för att ge dem till mig.

”Men, lilla gubben, de här kan jag inte ta emot!” sa jag försiktigt.

”Joho!” svarade han bestämt.

”Men det är ju alla pengar du har!”

”Ja, men… jag behöver dem inte.” Han bet sig i läppen. ”Men det gör DU, pappa!”

Först slogs jag av det komiska i orden. Men när jag tittade på honom såg jag en pojke som försökte vara allt annat än rolig. Han menade allvar med det han sa. Han ville bara hjälpa till. Och för det fick han en varm kram.

Dagen därpå flög jag till Rom på konferens. Tyvärr hann jag inte med så mycket sightseeing, men det lilla jag fick uppleva var rent makalöst. Jag måste ta med mig Angelica dit någon dag.

Vid hemkomsten blev det som sagt The Real Group. Därefter flyttade jag mitt kontor i två dagar. Jag är van med tunga lyft, men denna flyttgubbe blev påmind om sin egen dödlighet när han fick sin första muskelsträckning i ryggen. Det gjorde makalöst ont. Men… ibland behöver man ödmjukas.

Medan jag höll på att leka tyngdlyftare fick Johannes och några klasskamrater chansen att fråga ut lokala politiker i Stadhuset. Det blev en stor artikel i Länstidningen. Han stormtrivdes verkligen. Inte så konstigt med tanke på hur mycket grabben älskar att prata. Han kanske borde bli politiker?

Till slut flög jag och bröderna till Ekenäs, Finland, på en inbjudan att sjunga där. En hel del gamla fans var på plats och vi möttes av en våg av värme och glädje.

Ett fint avslut på en makalös vecka.

Senaten i Roms historiska center. Mer bilder kommer snart…

Automatic translation of text

NÅGRA VIKTIGA BYGGSTENAR I LIVET
Fortsättning på Nu längtar jag efter då

Nyligen flyttade min brors familj från huset de länge hade bott  i^­­­­. Det var nog inte lätt. Många av deras minnen hade etsat sig fast på husets väggar. För mig kändes det också lite jobbigt. Vi hade själva bott i huset under vår första tid i Södertälje, när de tillfälligt vistades  utomlands.

På den avslutande flyttdagen, när jag kom för att hämta några saker från vinden, blev jag tagen av stunden. Jag hade burit ut den sista kartongen och återvänt för att låsa dörren när något viskade inom mig att gå in i huset igen. Jag hade egentligen inte så mycket tid, men jag visste att när den där inre rösten talade då brukade vara viktigt.

Jag klev in i hallen och skådade ut över den öppna planlösningen. Nu var den mer öppen än någonsin. Det var tomt överallt. Vemod sköljde plötsligt över mig. Det kändes som om det inte var länge sedan denna plats var sjudande av liv. Nu hördes endast en tystnadens susning.

Min blick föll på golvet. Jag minns när jag vandrade på dess yta, ändlösa nätter i streck, bärande på en nyfödd Isak som led av kolik. Han kunde bara somna om jag bar på honom. Jag log för mig själv.

Sedan riktade jag blicken mot matsalen. Där, på golvet intill det stora bordet, rullade Isak runt från rygg till mage. Vilket ögonblick! Och där borta vid köket, därifrån tog han sina första stapplande steg. Jag blundade och såg allt framför mig: Isaks ögon fullkomligt lyser av stolthet, och när han går då skrattar han. Oavbrutet.

Minnet får mig också att skratta. Men min glädjeyttring ekar mellan de kala väggarna och får mig att hastigt öppna ögonen. Återigen möter jag tomheten. Och skrattet förvandlas till tårar. Vad hände med tiden? Hur försvann den så fort?

Det börjar kännas tungt nu. Ändå vill jag inte gå. Inte än. Istället vandrar jag över till vardagsrumsfönstret och ser ut över baksidans gräsmatta. Till vänster ser jag Johannes när han viner genom vinden på hans första gunga. Till höger, mellan den stora stenen och tallen står vårt ”fotbollsmål”. Klumpen i halsen förstoras när jag tänker på den lilla treåringen (nu tolv år) som gör en lycklig segergest när han besegrar pappa.

Jag låter blicken panorera runt huset en sista gång medan hjärtat och sinnet fylls av fler bilder. Alla dessa minnen, alla dessa erfarenheter, jag förstår nu vilka viktiga byggstenar de är i mitt liv. Det var därför jag var tvungen att gå in i huset igen, så att jag skulle kunna ta med dem ut.

När jag stänger dörren känner jag mig som en rikare man.

(Första delen på videon, When I Pray, visar Isak som baby ”på golvet”.

Automatic translation of text

DEN PERFEKTA HUSTRUN

Förra veckan skrev jag om den perfekte äkta mannen. Nu har jag hört från några personer att jag också borde skriva om den perfekta hustrun. Säger du A får du säga B, lät det. Oj då, suckar nu Sveriges hela feministkår och håller andan. Här har vi en karl – en kristen sådan till råga på allt – och han sätter ihop ordet ”hustru” med adjektivet ”perfekt”. Det kan aldrig bli bra.

     Slappna av! Ni har faktiskt rätt: det blir inte bra. Det var därför det aldrig ingick i planen. Det är en sak att jag skriver med lite självironi om vad mannen (jag själv) behöver göra i ett äktenskap, men en helt annan att skriva om vad kvinnan ska göra. Jag känner mig inte så bekväm med det.    

     Visst ska man diskutera med varandra och försöka lösa saker och ting, men i princip anser jag inte att min fru ska ”göra” något alls för mig! Det är inget som någon man har rätt att kräva. Vad hon gör, det gör hon för att hon själv vill. Man gifter sig inte med någon för att man ska ändra på personen. Man kan bara ansvara för sig själv (därav min text om mannen enbart). I bästa fall ändras och växer man ihop tillsammans.

     Vad jag däremot skulle tycka vara intressant är att höra från dig, du hustru/kvinna som läser detta, hur du själv ser på din roll. Om du jämför det jag skrev om mannen, från ditt perspektiv, vilka är de egenskaper en kvinna bör sträva efter att erhålla som kan hjälpa relationen? Sedan kan ju vi män gärna kommentera de geniala saker ni kvinnor kommer fram till. J

     Det enda jag egentligen vill lyfta fram om ämnet är de funderingar jag hade innan jag gifte mig, tankar på vilken slags kvinna jag ville gifta mig med. Jag hade bara ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon som jag kunde föreställa mig som mor till våra barn.

     En sådan kvinna fanns. Och jag hade tur som fann henne. Eller, ärligt talat, vi fann varandra.

     När jag skrev mannen tog jag hjälp av mina söner. Det vill jag göra nu också. För lite spänning måste vi ju ha. Jag frågade dem hur de såg sin framtida livskamrat.

     Båda två sa att hon måste vara omtänksam, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru ska vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och hon måste ha bra andedräkt, för annars går det inte att pussa henne. Nej, det är ju klart.

     ”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

     ”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

     ”Ursäkta?”

     ”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

     ”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”

     Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska rik också… nej, förresten, jobba McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

     ”Ja, naturligtvis.”

     Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

     ”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Preparing for trick-or-treat.

“Dad, I’m not sure about this?”

“What do you mean, Johannes? Don’t you want to get lots of candy?”

“Yeah, but not like this! The other kids will laugh their heads off!”

“No they won’t! You look great! And in worst case, people will feel sorrow for you and give you even more candy!”

“Are you sure about that?”

Of course, son!” Would I lie to you?”

“Ehh… do I have to answer that?”

“Common handsome! Get over there with your ghostly brother. And give me a smile!”

“Grrrr….!”

“Good enough! Now get out there and bring back to your da… I mean to yourselves lots of goodies! And eh… if you need some help eating that stuff later – just so you don’t get a stomach ache -  I’m always here to help!”

“Thanks, dad! Always willing to serve, right?”

“Absolutely! That’s me!”

Automatic translation of text

DEN PERFEKTA ÄKTA MANNEN

Förra veckan lovade jag att det skulle komma en lista på den perfekta äkta mannens egenskaper (se Det är inte lätt för oss män). Jag började med att fråga mina söner, tolv och nio år, hur de tyckte att en man skulle vara gentemot sin hustru.

Svaret blev att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger de med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste han lyssna på sin fru.

Jag småler och frågar hur mannen inte borde vara. De svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot.

Hmm.. bra svar! Det sammanfattar ju faktiskt allting. Men eftersom vi ändå håller på kanske vi kan ta och utveckla det där och lägga till några punkter. Vad är det egentligen för detaljer vi män måste tänkta mer på? Det här är vad jag tror.

Vi måste visa mer empati och lyssna bättre. Det inkluderar att inte försöka ge råd hela tiden. En varm kram och ett ”jag förstår, älskling” fungerar hundra gånger bättre.

Vi måste hålla det vi lovar. Säger vi till exempel att vi ska komma hem klockan fem, om vi då har livet kärt då är det fem som gäller.

Att visa omgivningen att man älskar och respekterar sin hustru är viktigt. Dock inte för sakens egen skull, utan för att man verkligen menar det och för att beteendet hedrar hustrun och bygger hennes självkänsla. Alltså, ömhetsbevis är inte begränsade till sängkammaren. En man som inte offentligt vill ta sin hustrus hand eller hålla om henne, speciellt inför barnen (det är sååå viktigt) är inte värdig hennes kärlek.

Det där grabbarna sa om att inte tjata emot är helt rätt. Visst är man frestad att alltid säga det man tycker, men ärligt talat, går världen under om man ibland kniper igen? Nej, den enkla regeln för den perfekta mannen är: håll alltid med (med ett undantag: när kvinnan säger att hon ser tjock ut).

Sedan hade vi det där med att vara snäll. Det är ju bara självklara saker, som att ge komplimanger, att inte skälla på henne inför barnen (eller någonstans för den delen), köpa blommor, se till att få ”egen” tid tillsammans, samt hjälpa till med disk och städning (bästa knepet att få frugan på kramhumör).

Ett annat sätt varpå en man kan vara snäll mot sin fru (och faktiskt hela sin omgivning) är att hålla sig ren. Vadå, undrar ni? Ja, alltså att regelbundet duscha till exempel. De flesta tycker väl det är en självklarhet, men tro mig, inte alla! Om du råkar ha en fru som påminner dig ibland om att ”du stinker!”, se det som en vänlig hint. Hoppa in i duschen!

Att hålla sig fräsch i allmänhet är ett måste för den perfekta mannen. Allt pruttande och rapande bör läggas ner, såvida du inte är helt säker på att du är ensam (som långt ute i skogen). Ej heller bör du offentligt peta dig i näsan eller klia dig i skrevet. Annat som kvinnan kan uppfatta som ofräscht är när centimeterlånga hårstrån väller ut ur näsan, när du försöker pussa henne efter att ha ätit en kaviarmacka eller rökt lax, och när du står upp och kissar. Ja, det sistnämnda – att mannen helst sitter ner – vet jag att många kvinnor uppskattar (förstår dock inte varför).

En sista punkt om att vara ren och fräsch: kläder. Den här biten får jag personligen jobba hårt med, för jag avskyr att shoppa. Men sanningen är den att ni kvinnor har rätt: vi män kan inte gå omkring i samma kläder år efter år. Det spelar ingen roll om min favorittröja har fungerat bra i tio år. Det är nog dags med lite förnyelse. Att kvinnor gör sig fina för oss män, det tycker vi är viktigt. Varför skulle det vara annorlunda i ett omvänt läge?

Det flesta kvinnor vill att deras män ska ta kommandot. Då menar jag inte att de ska styra kvinnan. Nej, ett förhållande som inte är jämlikt är inget förhållande. Mannen ska helt enkelt vara initiativrik och inte sitta på sofflocket och vänta på bättre tider. Denna ”mes” vill ingen kvinna ha. Hon vill ha en man som kan fatta beslut och sedan göra något åt saken.

På tal om att göra saker, hur ofta händer det inte att en hustru ber sin man att göra något, och det tar flera år innan han får tummen ur. (Jag har fortfarande några lister som efter sju år inte är fastspikade. Angelica måste ha påmint mig hundra gånger.) Om mannen ska uppnå perfektion i kvinnans ögon måste det ske en radikal ändring. Det där med att skjuta upp saker, det måste vi bara få ett slut med. Den ansvarstagande mannen gör genast vad han blir ombedd att göra. Nej, jag ångrar mig: han ska till och med göra det innan han blir tillsagt. För den perfekta mannen ska märka vad som är fel (trasiga glödlampor, läckande kranar, oklippt gräsmatta, osv) och fixa det innan frugan hinner märka något alls.

Men ska man fixa grejer då krävs det att man har en viss grundläggande kunskap. Om inte mannen redan besitter sådana beskaffenheter när han gifter sig så är det mödan värt att utrusta sig med den kunskapen så snart som möjligt. Jag talar om kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri, matlagning (ja, det uppskattas faktiskt allt mer) och städning såklart. En sådan man kommer att stå högt i kurs.

I allt detta – att mannen ska ta initiativ, fixa saker och kunna ta emot instruktioner – så finns det en mycket viktig detalj ej att förglömma. Kvinnan uppskattar självfallet att mannen gör det han blir ombedd om. Men helst skulle hon inte vilja säga något alls. För att om mannen verkligen älskar henne, då skulle han veta vad hon känner innan hon behöver säga det. Med andra ord, den perfekta mannen är en tankeläsare. Men vänta lite, tänker kanske ni män, nu börjar det väl gå överstyr? Nja, egentligen inte. Jag menar inte att vi ska läsa några svåra tankar, bara sådant som är självklart. Dessutom, för att hjälpa oss på traven får vi faktiskt lite hintar då och då av våra välmenande hustrur: ”Åh, titta, älskling, det verkar vara stopp i avloppet!” Då är tiotusenkronorsfrågan: vad tänker hon på egentligen? Förstår ni vad jag menar? Busenkelt, eller hur?

Och till slut, det viktigaste av allt: låt hustrun aldrig få det sista ordet. Det är reserverat för mannen – och skall alltid användas. Det är en fras som består av endast två ord, så jag tror oddsen att vi män kan lära oss den utantill är ganska goda. Den lyder:

”Javisst, älskling!”

Kvinnor, vad tror ni? Är det något jag har missat (det finns såklart många fler saker att säga)? I så fall, vad vill ni lägga till – eller dra ifrån?

Män, vad tror ni? Har ni någon mer observation? Den viktiga frågan är: kan vi fixa det här? Jag tror det! Självklart att detta skrivet med mycket självironi, etc, men det finns inget fel i att sträva mot perfektion. Jag ser det hela som en resa: man gör så gott man kan på vägen och bemästrar en egenskap i taget. Så länge man går framåt och är lyhörd mot omgivningen, det är det viktigaste. Som idag, till exempel, jag har inte petar mig i näsan en enda gång, och jag har bytt ut en glödlampa och tömt diskmaskinen – utan att någon har sagt till mig.

Snart får jag väl en medalj.

Here’s a (demo) song written for my wife on her 30th birthday six years ago. The wonderful couples seen in this video are people my wife and I work and associate with. With a few simple photographs and film clips I just wanted to show the special bond that can and should exist between husband and wife.

The most frequent and beautiful face seen in the video is of course that of my wife, Angelica (together with the cutest face, baby Isak’s). Friend, companion, lover, and wife, she is the answer to my prayers.

If you have a short moment, please watch this. And then contemplate: Am I letting God into my life, to mold me into who I need to be? Just think about it…

Automatic translation of text

VI MÄN HAR DET INTE SÅ LÄTT

Vad gör man inte för att hålla denna blogg vid liv? Egentligen borde jag ligga kvar i sängen för att vila min rossliga hals och mitt bultande huvud. Men nu (läs 18 okt) sitter jag ändå vid datorn och försöker trycka på ett tillsynes suddigt tangentbord.

Vi män, vi har det inte lätt. Vad var det reklamen sa: ”Ni kvinnor ska bara veta hur jobbigt det känns när en man får en riktig förkylning!”

Just det!

Det värsta med denna dag påminde dock Johannes mig om när jag tidigare låg utslagen på sängen: ”Pappa, du vet väl att du inte får pussa och krama mamma idag!”

”Mmm… öh, va!?”

”För då kommer du bara att smitta henne!” retas han och springer skrattande ut ur rummet.

”Tack, min son, för att du har koll på oss… host, host. Det känns betryggande.” Sedan mumlar jag: ”…för mamma, i alla fall!”

Normalt sett är det inte någon katastrof (ingen stor åtminstone), men detta är ju ingen vanlig dag. Det är faktiskt vår bröllopsdag. Och det märkliga är att jag blir sällan sjuk, i synnerhet aldrig på en bröllopsdag. Men nu har det hänt, fast inte på vilken bröllopsdag som helst: idag firar vi tretton år.

Okeeej? Skulle det där vara en hint av något slag?

Äh, vi struntar i det! Vidskepligheter har vi inte tid med. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget. Angelica får helt enkelt gilla att jag inte befinner mig i den romantiske kavaljerens tillstånd utan istället i den snörvlande grisens.

Romantisk får jag vara nästa vecka. Faktum är, jag har tänk (chockerande, jag vet) på en kul grej: att göra en lista på alla perfekta egenskaper hos den perfekta mannen. Ni män, ni kan ju haka på! Jag delar med mig av listan snart, så kan vi gå igenom den tillsammans och vara lite stöd åt varandra. Det lär nog behövas.

Det kan ju bli intressant och se hur långt man kan jobba sig igenom en sådan där lista. Vem vet, med lite ansträngning kanske vi kan skapa några fulländade mansexemplar? (Ni kvinnor, skratta inte! Man måste väl sikta högt?)

Men nu… nu orkar vi inte göra någonting. (Påminn mig att en av punkterna ska vara att inte skjuta upp saker.) Nu måste jag sova lite. Jag kommer behöva all extra energi för det mastodontarbete som väntar.

Som sagt, vi män har det inte så lätt.

Yesterday it was the Guys at Golden Hits. Today, here are the girls. Click on the image if you want to see more photos.

Have yourself a best day ever!
Brother Louis

Jessie Carlsson

Marit Eriksson

Pernilla Wallgren

Suvi Routsalainen