Previous entries from Malexander
In Memory of Robert and Olle
Photos: Malexander
Cats, Bugs, and Flowers

We’ll start with the foul picture. Just wanted to show you how my legs (in macro) looked after walking around waist deep for 20 minutes in the “non-swimming” area of Lillsjön in Malexander. But it was worth it, getting close to those wonderful water-lilies.

And some more flowers from Birgittas backyard…

Previous entries from Malexander
In Memory of Robert and Olle
Photos: Malexander

Here are some more photos from Malexander.

Let me introduce Elvis. I call him Blue Eyes. Never seen cat eyes like that before.

This is Tiger. He lives up to his name. He’s a great hunter. Yes, here he is seen actually playing with a mouse…

… before he eats it. Mmm… yummy!

Speaking of someone (or something?) who’s hungry? Well, that’s how life goes. Besides, I was stung by one of this guy’s friends. Someone’s got to pay, right?

The insects were hard at work all the time. Like this little fellow, he had to stop for a while just to wipe the sweat off his forehead.

I must have seen hundreds of bumble bees at work. And boy, did they work!

As did the ants. But this one was interesting. As he was running along a tree branch he stopped and turned his head toward me and stared for a few seconds, long enough to let me take this photo. Thanks, friend.

I had a good laugh at this one. Talk about being swamped in work.

Birgitta had a garden full of flowers.  This is one of my favorites.

These beautiful bells where everywhere. Loved them.

More pics to follow…

In Sweden, if you ask someone what they know about the small community of Malexander, 99% of them will say: Not much, except for the murders there of two police men ten years ago.  (In my recent blog I wrote some reflections on this: In Memory of Robert and Olle).

Last week we visited Malexander, and I’m glad to say that we all got a completely different view of this place than that portrayed in media. There is a peaceful and joyeous feeling in this community. The people are friendly. The nature is beautiful. We just had a great time.

The Spele family. They are good friends from our neighborhood in Södertälje. We stayed at their summer home, getting plenty spoiled. We loved every minute. But wait! There is something wrong with this family photo. They only have four children? Ah, yes, there is Clara sneaking up in the middle. She wanted so bad to be in the photo, and when her mother tried to pull her away… well, just watch…

Mean Mommy…

But here she could be a part of her “own” family photo. This is at Pelarberget (Pillar Mountain), with one of its caves in the background.

Just want to make mention of this outhouse. Isn’t it the most beautiful outhouse you’ve ever seen? And let me tell you, it was as cosy as it looks. It was also well stacked with magazines and old Bible texts. It even had a fly swap and a window with a view. Perfect. I often went there to meditate, and to… well… next photo!

A girl on a swing.

Isak fishing with his friends Joar and Viggo on a perfect sommer evening. The same second ( I kid you not) that we started packing up to leave, Isak caught a cute abborre . He was dancing on clouds with joy. He had been waiting for that fish all night.

Clara never wanted to leave the water. And guess who she forced to swim with her all the time? But with that happy face, how could I resist?

I took a zillion photos. Here are few more.

Automatic translation of text

TILL MINNE AV ROBERT OCH OLLE

Kära Robert och Olle. Jag står på väg 580, på den plats där ni två polismän blev brutalt avrättade av bankrånarna för tio år sedan. Jag har aldrig varit här förut, men platsen är inte främmande; jag har sett den hundratals gånger på tv. Och där, vid vägens krök, står den allför bekanta vägskylten: Malexander.

Det känns konstigt. Bara ett stenkast härifrån har jag och familjen besökt goda vänner vid deras sommarstuga. Vi har haft en underbar vistelse. Malexander, det lilla samhället i södra Östergötland, har visat sig vara en svensk sommaridyll, en för mig väl bevarad hemlighet.

Det känns konstigt. Vi har njutit av solen. Vi har fiskat. Vi har klättrat i grottor. Vi har latat oss i hammockar och hängmattor. Vi har blivit bortskämda med härligt sällskap och god mat. Och i Lillsjön, alldeles intill denna väg, har vi åkt roddbåt och plaskat runt med barnen.

Det känns konstigt. Jag har fått uppleva en alldeles perfekt vecka med familj och vänner. Men när jag nyligen steg fram till er minnessten då skämdes jag nästan, generad över att ha funnit lycka och frid på samma plats som ni och era närmaste fann olycka och tragedi.

Kära Robert och Olle. Jag vet inte helt säkert varför jag skriver detta till er. Vi kände ju inte ens varandra. Men jag vill i alla fall säga hur mycket jag beundrar er för att ni gjorde det rätta, trots det höga pris ni fick betala.

Sedan vet jag att ni har familjer. Liksom jag är ni också småbarnspappor. Kanske skriver jag detta för att låta er veta att för alla tillsynes meningslösa orsaker ni miste livet, så har ni i alla fall påmint denna pappa om livets viktigaste lärdom: att tiden en gåva – en gåva att vårda ömt. Ni har påmint mig att jag har ovärderliga skatter i mitt liv, hustru och barn, som behöver mig nu, idag, och inte bara när de passar in i mitt schema.

Ju mer jag tänker på det, desto mer klarnar det för mig. Det är nog inte meningen att det ska kännas konstigt ändå. Jag kanske inte ska skämmas alls. Jag tror inte att ni vill det. Istället tror jag att ni finns där uppe någonstans och vädjar till mig att jag med all energi ska glädjas åt de stunder av lycka som livet förlänar mig.

På denna märkliga men ljuvliga plats känner jag nu hur det viskas bakom varje träd och i varje vindpust: du vet inte när din tid är förbi, så lev livet fullt ut; njut av allt det goda Gud har skapat åt dig; men viktigast av allt, älska din familj och medmänniskorna omkring dig.

Tack, Robert och Olle, för att ni påminde mig.

Vila i frid.

Robert Karlström (30) och Olle Borén (42).

Mina bilder av minnesstenen och den välkända vägen där morden ädge rum

Aftonbladets artikel om Malexandermorden

Here is a “Summer Interview” with me at Fotosidan, Scandinavias largest photo community
Click image to get linked.

Have a great weekend!

Some say this is one of the greatest love songs of all time. I agree.

First version: Original audio from the album Escape, with vocals by Steve Perry.

Second Version: Live from Las Vegas, 2008. Vocals: Arnel Pineda. Also with lyrics.

Third version: Beautiful cover by Mariah Carey, Live from Sweden, 1996 (I think).

Even though it’s hard, each kid can learn how to slam dunk. But you need to be very concentrated, keeping the tongue straight in your mouth. Then you’ll have instant success. Just watch how Isak has mastered the technique.

Automatic translation of text

ATT GE TID

De behöver så mycket uppmärksamhet, men tiden är så begränsad. De slukar så mycket energi, men det finns nästan ingen kvar. De kräver ett okuvligt tålamod, men detta har gått förlorat någonstans på vägen.

Så där känns det vissa dagar, när man bara inte får ihop det. Man vill så desperat tillgodose barnens enskilda behov. Man vill så gärna att de ska veta att man sätter dem först i livet. Men resurserna, de räcker liksom inte till.

Som följd kommer det stunder då man sviker dem, när man kanske inte håller de löften man tidigare gav. Känslan av att inte vara älskad eller sedd kryper då över dem, och man känner sig misslyckad som förälder.

I just den situationen hamnade jag nyligen i. Jag hade lovat Isak att vi skulle åka till badhuset. Det var hans tur och det var länge sedan vi var där. Men när den planlagda dagen kom hade jag blivit överöst med oväntat arbete, och jag insåg att jag helt enkelt inte skulle hinna. Jag ringde upp sonen och förklarade läget.

”Men du lovade ju,” säger Isak med gråten i halsen.

”Jag vet, lilla gubben… Jag är lessen.” Sedan säger jag något om att vi får ta det en annan gång.

Det blir plågsamt tyst. ”Okej då”, mumlar han till slut.

När jag lägger på luren känner jag hur det kniper till i magen, och en förnimmelse av hopplöshet tränger sig på. Det här är inte rätt, viskar jag för mig själv.

Jag slänger mig på telefonen och ringer hem igen. ”Isak, kan du vara redo om 15 minuter?”

”Jaaaaaaa!” tjuter han.

Jag hämtar upp pojken och tar honom till badhuset. Där kör vi en intensiv timma. Vi tränar på bröstsim, dyker, tävlar i vattenrutschbanan, skvalpar i vågorna och badar bubbelpool. Och Isak, han är så lycklig att han håller på att spricka.

Sedan följer sonen med mig till kontoret där jag återupptar mina sysslor, samtidigt som han leker i konferensrummet.

Efter en stund ropar Isak att han vill visa mig en sak. När jag kommer in i rummet ser jag något skrivet på whiteboard tavlan som genast sänder en klump till halsen. Över hela tavlan har han skrivit ”PAPPA”, med små hjärtan här och var.

”Titta här då!” säger han med glittrande ögon och pekar på en liten undertext. Då läser jag: ”Pappa äger.”

Oförmögen att i stunden yttra några ord kramar jag om honom – länge. Av alla fel jag gör i livet så gjorde jag i alla fall en sak rätt den dagen.

Tänk, jag har alltid undrat hur det känns att äga (det är ju inte så ofta en pappa får uppleva det). Och tänk att det hände bara för att man gav lite tid. Man borde nog fortsätta med det.

Kom igen, mammor och pappor! Dags att äga dagen!

Photos from a cell phone

Om midsummer Friday my wife made a simple but beautiful garland of white flowers for Clara. However, our daughter was in a foul mood the first part of the day, and did not particularly enjoy wearing it.

This photo gives you a little hint of her emotional state.

In fact, she was so angry (yes, Clara CAN get angry) that she wanted to walk away.

When we got to Tyresta National Park, where there was a big Midsummer celebration, we tried to lighten her spirits a bit, but at first we were only mildly successful. Here Johannes asks Clara to smile. Hmm… well at least she tries.

But looky here! See that smile. It’s back again! I think this pony ride did it for her. Gotta put that on my to-do list: buy a pony for Clara.

Now we’re back in business. This is the Clara we like to see. But wait, I think I notice a bit of mischief in that smile. Maybe she was just tricking us all the time, just to get some attention? Could be…

Just to end, here is another midsummer beauty. She told me earlier: “Don’t show any photos of me!” Sorry, darling, this smile is just too beautiful not to show. But I tell you what, I’ll make the photo half the size of the others. That way we can say that I at least listened to you 50%. That’s not bad for a husband, is it?

Automatic translation of text

I lördags, klockan 03:54, gav jag mig iväg med mina bröder från ett kyligt och regnigt Motala, redo att utsättas för fysisk och psykisk tortyr. 300 km senare återvände vi. Här kommer en kort rapport:

Om vädret: Duggregn första halvan av loppet. Allt blir genomsurt. Sedan upphör regnet, och i ett halleluja-moment strax innan målgången tittar solen fram.

Om kroppen: Tyvärr plågas jag av ett ont vänsterknä redan från början. Bröderna undrar om jag vill bryta. ”Aldrig!” svarar jag (att bryta var inget alternativ för mig, om jag så skulle krypa in i mål.) Men jag insisterar på att de ska cykla vidare utan mig (för att inte sinka dem ännu mer). ”Aldrig”, svarar de, ”vi gör det här tillsammans!” Kan man få snällare bröder?

Om omgivningen: Även om det är blött och kroppen värker så njuter vi alla av det sagolika landskapet. Speciellt vacker är sträckan mellan Motala och Jönköping. Jag hade bestämt mig innan för två mål: dels att komma i mål, men också att njuta av resan. Och även om jag inte gjorde det på utsidan så gjorde jag det verkligen på insidan.

Om cykeln: Väggrenen kantas ofta av dystra motionärer med cykelproblem. Men Nishiki, min trotjänare, tuffar på otroligt bra. Och det känns nästan som om den gör jobbet när jag inte längre orkar – speciellt i backarna.

Om målgången: Total cykeltid: 11:12. Underbart! Jag var inställd på 12-13 timmar. Visst är man långt ifrån de snabbaste, men man känner sig som en vinnare ändå. Kroppen är kaputt. Men vad gör det när själen känner sig euforisk. Vilken lyckokänsla! Damen som ger mig medaljen får en lång kram av mig, och jag tar inte bort blyklumpen från halsen på länge, länge.

Om återhämtningen: När jag kommer hem lägger jag mig i ett varmt bad. Mina grabbar sätter sig på badrumsgolvet och ställer tusen frågor. Samtidigt iakttar lilla Clara mig noggrant från topp till tå och konstaterar: ”Pappa, du är väldigt smuttig!” Halvt medvetslös mumlar jag något svar, men innan jag har talat färdigt känner jag hur en liten kropp hoppar in i badkaret och två små händer som börjar tvätta min rygg. När den servicen är avslutad släpar jag min stela kropp upp ur badet, lägger mig på sängen och får en härlig benmassage av min fru. Simply wonderful!

Sedan minns jag inget mer. Men jag antar att somnade – för jag började drömma om Vätternrundan 2010.

Lite bilder…

Richard på en öde gata i Motala, klockan 03:15, lördag morgon. Vi gör oss i ordning för rundan. Guldsprayen måste på såklart (det bjuder vi på) annars kan man ju inte cykla. (bild från mobil)

Bilden är taget av entusiastfotograf Bertil Berntsson i Hjo (stort tack Bertil!). Över halva loppet är kört. Lite slitna börjar vi se ut.

Fint målfoto av Richard, av Fotosidans medlem Mats Sarapik (ett varmt tack till dig också!)

Vid hemkomsten måste man ju ta en “segerbild”.

Och så den sedvanliga kyssen.

Nu laddar vi om för nästa år!!!

Se Richards rapport