Skip to content

I morgon kan det vara för sent

October 14, 2014

Krönika i Norra Halland, 14 okt 2014

Vår arbetsgrupp fick beskedet förra veckan som ingen ville ha: vår kollegas dotter hade omkommit på grund av komplikationer under hjärnkirurgi. Hon var en ung mor med två barn. Samtidigt brottas en annan av mina kollegor med bröstcancer. En nära vän till familjen behandlas också för cancer.

I helgen fick vi besök av goda vänner som vi för första gången träffade på Östra sjukhuset i Göteborg. Det var där våra äldsta söner kämpade för sina liv. Vår son med en svår hjärtoperation. Deras son med en aggressiv tumör. Vår son fyller nu sjutton år. Deras son blev bara tre år.

Visserligen drog vi en vinstlott då, men livet är en rysk roulette. Lika säkert som jag andas idag, lika säkert kan jag hamna i livsnöd i morgon. Döden visar ingen barmhärtighet. Den skördar sina offer när den vill.

Men det är inte döden i sig jag är rädd för (i så fall mer dödsrädd för livet); jag förstår att vi alla måste kallas att gå vidare en dag. Det svåra att acceptera är när våra närmaste lämnar oss tillsynes för tidigt. Vad är meningen med det?

Nyligen fick jag en känsla att jag borde besöka en gammal vän i Södertälje. Även han led av svår cancer och det smärtade mig att se hans tillstånd. Men samma värme som jag alltid hade känt från honom fyllde mitt inre när vi tillsammans med hans fru och barn återupplevde gamla minnen och skrattade gott.

Osäker på hur långt min vän hade kvar att leva ville jag tömma mitt hjärta. Jag berättade hur mycket han hade betytt för mig, hur mycket jag värderade våra djupa samtal – vi kunde prata om allt. Jag talade också om för honom att han var det klokaste människan jag kände och att han borde skriva en bok. Jag såg då hur ljuset tändes i hans ögon.

En vecka efter mitt besök hade han gått bort.

”Skriv något roligt denna gång”, sa min fru i morse. Inget av det här är särskilt lustfyllt, jag vet, men ur detta mörker bryter det fram ljusa och, vem vet, kanske glädjande tankar.

Det första är att även om vi inte kan styra döden kan vi fortfarande styra hur vi lever. Men då menar jag inte enbart i förhållande till oss själva, som Mahatma Gandhis sa: ”Lev som om du skulle dö imorgon.” Jag vill byta ut ett ord: ”Lev som om andra skulle dö i morgon.” Det vill säga, älska andra idag som om det vore din sista chans. Jag är tacksam att jag fick säga vad jag kände för min vän, men var jag tvungen att vänta till hans sista andetag? Tänk om det hade blivit för sent?

Det andra är att även om döden gör slut på ett liv gör den aldrig slut på ett förhållande. De som har gått vidare, de är fortfarande en del av oss. Även i sorgen känner vi det. För vad är sorgen? Är det inte bara minnet av lyckan vi kände när våra älskade var hos oss.

Ett enastående liv

August 14, 2014

Krönika, Norra Halland, 15 aug 2014

Det blåser en svag sydvästvind från Skagerrak. Segelbåten rullar mjukt på svallvågorna i Gullholmens idylliska gästhamn. I natten hörs dunket av en fiskebåt. Familjemedlemmarna sover sedan länge. Endast ett värmeljus håller mig sällskap i hytten.
     I två timmar har jag haft fingrarna på tangentbordet utan att komma igång. Jag hade allt planerat. Jag skulle skriva om våra äventyr under segelveckan, närmare bestämt: hur man överlever en båtsemester med familjen och fortfarande är vänner efteråt. Ett bra tema, tänkte jag. Men ändå inte. För samtidigt som jag känner mig glad att vara med dem jag älskar på denna vackra plats så är mitt hjärta tyngd av sorg.
    Igår fick jag kännedom om komikern och skådespelaren Robin Williams död. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom. Det är inte min vana att skriva om personer i underhållningsbranschen men det är något särskilt med Williams. Hans gåva att kunna påverka och inspirera människor var inget mindre än gudagiven.
    Jag har en bild fastnaglat i sinnet. Det är Williams rollfigur, engelskläraren John Keating, i filmen Döda poeters sällskap, som står på sin kateder. Han frågar sina elever: ”Varför står jag här?
     En elev svarar: ”För att känna dig längre?”
     Keating ler. ”Nej… jag står här för att påminna mig själv att vi alltid måste se på saker från ett annat perspektiv.”
     Sedan de berömda orden: ”Carpe diem. Fånga dagen, pojkar. Gör era liv enastående.”
     Jag undrar, hur många av oss gör detta? Orden är nästan sönderciterade, jag vet. Men ändå, vet vi hur vi fångar dagen? Skapar vi ett enastående liv eller är livet bara något som sker medan vi står och tittar på.
     Jag vet att Robin Williams inte var något helgon. Han hade sina utmaningar och demoner att kämpa emot. Till slut tog depressionen och missbruket hans liv. Men han lämnade ingen oberörd. Han var en varm och omtänksam människa. Han fick oss att skratta, att gråta. För mig är just detta att leva ett enastående liv: att göra en skillnad; att sätta andra i centrum; att vara en individ som står ut i mängden; att våga gå sin egen väg.
     Nu har mitt värmeljus brunnit ut. Sovsäcken väntar på mig. Att överleva en båtsemester då? Kanske bli det en annan krönika. Men sammanfattningsvis, ladda upp med ett stort lager av tålamod, men kanske ännu viktigare, en stor dos av humor. För du behöver skratta mycket – inte minst åt dig själv.
     Faktiskt, var det inte det Robin Williams själv sa: ”Skratt är den bästa medicinen.”

williams

 

Robin Williams, 1951-2014

Livets tårar

June 19, 2014

Krönika i Norra Halland, 19 juni 2014
(Bilder nedan)

Det är mycket känslor så här års. Luften vibrerar av glädje och förväntningar, inte minst på grund av att Kungsbackas alla skolor har släppt ut sina elever på grönbete. Och från de bullriga lastbilsflaken sjöng exalterade ungdomar om studentens lyckliga dag.

En av dessa studenter var min brorson. När jag kramade om honom rusade minnesbilden fram av ett spädbarn med livshotande andningsproblem. Genom ett hål i kuvösen hade jag rört vid barnets lilla hand. På andra sidan stod hans far. Och tillsammans hade vi bett en bön för pojkens liv. Nu, nitton år senare, med toppbetyg från Aranäs, stod han omringad av en stolt familj, redo att erövra världen. Det var många tårar av glädje.

Sedan det här med skolavslutningar, hur mycket man än försöker så går det inte att svälja ner klumpen som traditionsenligt sätter sig i halsen. Barn som strålar, sånger med budskap om hopp och kärlek, rektorns rörande tal. Det är lönlöst att kämpa emot. Denna gång fick jag dessutom en stark känsla för alla lärare som arbetar, kropp och själ, för att lyfta våra barn till deras högsta potential. Att lärarna är underbetalda är ingen underdrift. Så från början till slut, många tårar av tacksamhet.

Ett par dagar senare cyklade jag Vätternrundan med broder Richard och Sveriges mest fantastiska cykelteam, Team Magnus. Vad starten informerade speakern att Richard och hans fru Louise skulle cykla tillsammans. Alla i teamet skrattade så högt att tårarna nästan sprutade. Det bjöd jag gärna på.

Med den glädjeinjektionen cyklade vi iväg. I rasande fart passerade vi Jönköping efter 10 mil. Men där händer det. Min mage kollapsar totalt och jag får släppa klungan. Jag kämpar dock vidare i ytterligare 7 mil innan jag kliver av cykeln. För då gråter jag av smärta.

Under mitt återhämtande låg jag ofta i soffan och tittade på fotbolls VM. Tala om ett sammelsurium av känslor: tårar av gemenskap, smärta, stolthet, sorg och lycka. Där har vi allt under ett tak. Det är nog därför jag älskar dessa evenemang så mycket, för de lämnar ingen oberörd.

Och på tal om att beröra, tack Norra Halland för ert gripande reportage om de romska tiggarna i Kungsbacka. Det var på tiden att någon knäckte många av de felaktiga myter som tar allt fastare mark omkring oss. Dessa personers tårar är äkta. De behöver inte fler som dömer dem – bara fler som hjälper.

Denna midsommarhelg kommer till och med himlarna stundtals att gråta. Men det är okej. Vi är vana. Och egentligen, är inte svensk midsommar precis som livet borde vara: ömsom sol, ömsom regn. Sol och regn, som Yin och Yang, hör ihop. Vi kan vara lyckliga ändå denna helg. För vi vet att för varje regndroppe som faller blir solljuset som följer så mycket skönare.

Varma midsommarkramar, Louis (Angelicas man, inte Richards fru)

 

2014-06-05 19.40.40

Grattis till Christopher Herrey som tar studenten!

 

2014-06-11 10.41.04

Grattis till Clara som gått ut 1:an. Här med underbara fröken Carina.

 

2014-06-14 04.43.13

Starten på Vätternrundan med fru och herr Herrey. ;)

 

2014-06-14 16.53.56

Här är några av hjältarna som tog sig i mål.

När jag är svag är jag stark

May 7, 2014

Krönika i Norra Halland, fredag 2 maj 2014.

När han var tio år förlorade den japanska pojken sin vänstra arm i en bilolycka. Men medan familj och vänner ömkade pojkens begränsade tillstånd intog han själv en annan position. Han ville lära sig judo. Han gick till en Sensei och fick under tre månaders hårdträning lära sig ett kast. Bara ett kast.

Efter en tid ställde pojken i upp sin första turnering. Han hade haft betänkligheter om huruvida detta enda kast var tillräckligt för att ge honom framgång. Men när han enkelt vann sin första match spirade hoppet och hans tillit till läromästaren växte. Sensein visste vad han gjorde. Match nummer två och tre blev en svårare uppgift. Dock lyckades pojken till slut överlista sina motståndare. Och nu var han i final.

Finalmotståndaren var både större och mer erfaren och det föreföll ett tag som om pojken riskerade att skada sig. Men då, när motståndaren under en sekund sänkte garden, kunde pojken använda sitt kast och vinna matchen. Den enarmade pojken hade vunnit hela turneringen.

Lycklig men samtidigt konfunderad frågade pojken sin Sensei efteråt: ”Hur kunde jag vinna alla dessa matcher med bara ett enda kast?”

”Av två anledningar”, svarade läromästaren. ”Först, du har lyckats bemästra ett av de svåraste judokasten som finns. Sedan, det enda kända försvar mot kastet är att gripa tag i motståndarens vänstra arm.”

Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka.

I livet stöter vi på motstånd. Ibland svårt motstånd. Det är kanske då vi känner oss som mest begränsade av våra svagheter. När vi ser oss själva i spegeln ser vi alla slags handikapp, allt från fysiska till emotionella. Och vi säger: bara jag kan bli av med den eller den egenskapen kommer allt bli bra.

Visst, jag tror på förändring. Ibland behöver vi kavla upp armarna och arbeta hårt för att eliminera det som gör att våra liv går bakåt istället för framåt. Men i vår strävan att bli bättre människor gör vi ofta misstaget att definiera svaghet som motsats till styrka. Vilket destruktivt perspektiv. Sanningen är att vår styrka är beroende av våra svagheter. ”När jag är svag då är jag stark”, skrev Paulus en gång. Hur kan det vara så?

Precis som för den tioåriga pojken, det är våra motgångar och svagheter i livet som bygger vår karaktär. Kanske Ralph Waldo Emerson sa det bäst: ”Vår styrka utvecklas av vår svaghet.”

Personligen har jag känt hur insikten om mina svagheter (det är första steget) har lett till större mått av ödmjukhet. Nyckelordet i sammanhanget är just ödmjukhet, för när man är ödmjuk är man öppen för förändring, och som pojken visade, villig att ta emot hjälp och se nya vägar att finna styrka och därmed framgång.

Så var inte hård mot dig själv. Vem vet om inte din största svaghet kan vändas till styrka. Det avgör du.

Påskens budskap

April 17, 2014

Krönika, Norra Halland, 17 april 2014

Clara skuttar in i rummet. ”Vad gör du?” frågar hon.

Jag knappar på min laptop. ”Jobbar lite på min krönika bara. Tänkte skriva om påsken. Vad säger du… varför firar vi påsk egentligen?”

”Det är för att fira Jesu uppståndelse så klart!” ler hon och dansar ut ur rummet lika snabbt som hon kom in.

Hon säger det som om det vore den mest självklara saken i världen. Men jag funderar, är det verkligen så? Jag googlar ”påsk” och får 2 560 000 resultat. Inte illa. Här måste det väl finnas något? Men efter tjugo minuters sökande efter påskens sanna budskap hittar jag, med undantag av Wikipedias definition av påsk, inte mycket av substans. Det är mest information om butikers öppettider i påsk, påskmat, påskharar, påskägg, påskväder och dylikt.

Nyhetssajterna då? Putin leker tsar i Ukraina. Prinsessan Madeleine bryter mot traditioner. Artisten Kayo känner sig förbrukad. TV-kockarna tjänar miljoner. Huvudrollsinnehavarna i påsk är flera, men ingen av dem tycks vara Jesus.

Jag testar en amerikansk nyhetssajt. Där figurerar visserligen Jesus, men rubriken på dagens mest populära videoklipp lämnar ingen vidare tröst. Den lyder: ”Ingen dog för dina synder. Jesus Kristus är en myt.”

Förstå mig rätt, att det blir allt färre människor som firar påsk utifrån dess ursprungliga mening har aldrig upprört mig. Jag förstår att vi lever i en allt mer sekulariserad värld och alla har rätten att tro som de vill. Men med det sagt, det olyckligt att så många missar poängen med påsken. Det handlar inte bara om Jesu bokstavliga uppståndelse, även om detta är den centrala händelsen i kristendomen. I din och min vardag är händelsens symbolik minst lika viktig. Gå ut i naturen idag så förstår du min poäng. Du kommer att känna vårsolens ljus och värme. Du kommer att se naturen blomma ut. Det som har slumrat vaknar till liv, det som var dött lever igen.

För mig är påsken en andra chans, en möjlighet att vakna till liv igen, med mitt gamla själviska jag djupt begraven. Påskens pragmatiska budskap är att vi kan ändra oss, att vi kan ”uppstå” till ett nytt, rikare liv. Ett liv rikt på kärlek och förlåtelse. Och Gud är ljuset och värmen i våra liv som gör detta möjligt; hans ljus upplyser vårt förstånd och hans värme uppmjukar våra hjärtan.

Vi kanske inte alla tror på Jesus. Men han tror på oss. Det var därför han uppstod –  för att ge oss en andra chans.

Clara dansar in i rummet igen. ”Är du inte klar snart? Du lovade ju att vara med mig idag!”

”Jag vet. Förlåt mig.” Jag lägger armen om henne. ”Kom så går vi ut i skogen! Naturen är så vacker så här års.”

20140417_092151

När vi kom tillbaka från vår promenad ritade Clara vad hon upplevde i skogen.

Glad påsk, alla vänner!

Kram, Louis :)

Den perfekta mannen

April 4, 2014

Efter min redogörelse förra veckan om den perfekta hustrun borde jag väl i jämställdhetens namn också beskriva den perfekta mannen. Det här blir något svårare – eftersom jag är aningen partisk – men jag har tagit hjälp igen av några av livets bästa kunskapskällor: mina barn och min hustru.

Först frågar jag barnen. De hävdar att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger en av pojkarna med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste mannen lyssna på sin fru.

Jag småler och nickar medgivande. Sedan frågar jag hur mannen inte borde vara. Barnen svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot. Punkt.

Tja… jag antar att det egentligen säger det mesta. Men för rättvisans skull, låt oss släppa in hustrun i samtalet. Hon ger mig några kompletterande uppgifter. Manligheten personifieras inte av den långa, mörka, muskulösa filmstjärnan (tur för mig). Däremot ska en man vårda sitt yttre såväl som sitt inre. Detta är attraktivt för en kvinna.

Sedan ska mannen vara lyhörd och empatisk, med större intresse av att lyssna på kvinnan hellre än att försöka lösa hennes problem. En varm kram och ”jag förstår, älskling” är oftast den bästa problemlösaren.

Vad gäller praktiska göromål är det sedan en fördel om mannen är utrustad med åtminstone några fixar-gener. En man står högt i kurs om han har grundläggande kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri etc. Men kunskap i sig är inte nog. Det måste vara lite action också. Detta är kanske kvinnans största huvudbry vad gäller mannen. Den gamla filmstjärnan Mae West sa det nog bäst: ”Det är inte männen i mitt liv utan bristen på liv i mina män som oroar mig.”

En kvinna vill alltså att hennes man ska ta tag i saker, helst innan hon själv upptäcker behoven. (Jag jobbar fortfarande på att utveckla denna egenskap.) Men det behöver faktiskt inte vara så svårt. Ett enkelt tips till alla gifta män där ute: börja med att ta på er Blåkläder. Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men det finns inget som får min hustrus hjärta att smälta så mycket som att se sin man i arbetskläder. Det är till och med så… hur ska jag förklara… att hennes tillgivenhet då blir något överdimensionerad och jag måste värna mig med både hammare och såg för att överhuvudtaget få något gjort.

Så ni förstår, det är inte helt lätt att vara den perfekta mannen. Men… det är förmodligen värt alla ansträngningar.

 

P1010496-web

Ser ni, nu är hon där och stör mig igen.

P1010130-web

Den perfekta hustrun

March 20, 2014

Krönika i Norra Halland, 21 mars 2014

Jag tänder ett värmeljus och sätter ner det bland presenterna och den enkla frukosten.  Sedan lyfter jag upp brickan, harklar mig försiktigt och tar ton. Samtidigt som barnen öppnar dörren till sovrummet och Angelica väcks av våra skönsjungande stämmor gör jag lite hjärngympa. Jag räknar ut att detta är den artonde morgonen i vårt äktenskap som hustrun får höra ”Ja, må hon leva!”

Jag önskar det verkligen, tänker jag när hon sätter sig glatt upp i sängen, att hon får leva – leva ett gott liv. Att hon får känna sig lycklig varje dag hon vaknar. Att hon kan känna sig älskad, trots mina brister.

Innan vi gifte oss hade jag inte en lång lista med krav på hur den perfekta hustrun skulle vara. Däremot hade jag ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon jag visste skulle vara en god mor. Det är den kvinnan jag är gift med idag.

Jag minns ett tidigare samtal med mina söner då de berättade för mig hur de såg sina framtida livskamrater. Båda två insisterade att deras fruar måste vara omtänksamma, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru skulle vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och bra andedräkt var ett krav, annars skulle det gå åt skogen med pussandet.

”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

”Ursäkta?”

”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”

Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska vara rik också… nej, förresten… jobba på McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

”Ja, naturligtvis.”

Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Angelica lutar sig fram. ”Tack för alla presenter!” säger hon och ger mig en mjuk puss. Det glömde jag säga: hon är världmästare på att pussas. Och när jag tänker efter, hon har alltid god andedräkt och gillar sällan fisk. Jackpot! Hon är den perfekt… nej, vänta lite! Smart!? Trots fiskmotståndet är hon ju faktiskt ganska smart. Och hon skulle nog aldrig jobba på McDonald’s. Vad synd… nära den perfekta hustrun.

Men när Angelica pussar mig igen försvinner allt tvivel. Perfekt eller inte, för mig är hon alldeles rätt. Därför har jag bestämt mig: jag behåller henne.

Grattinäran, hjärtat!

IMG_3621

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 55 other followers