Skip to content

Påskens budskap

April 17, 2014

Krönika, Norra Halland, 17 april 2014

Clara skuttar in i rummet. ”Vad gör du?” frågar hon.

Jag knappar på min laptop. ”Jobbar lite på min krönika bara. Tänkte skriva om påsken. Vad säger du… varför firar vi påsk egentligen?”

”Det är för att fira Jesu uppståndelse så klart!” ler hon och dansar ut ur rummet lika snabbt som hon kom in.

Hon säger det som om det vore den mest självklara saken i världen. Men jag funderar, är det verkligen så? Jag googlar ”påsk” och får 2 560 000 resultat. Inte illa. Här måste det väl finnas något? Men efter tjugo minuters sökande efter påskens sanna budskap hittar jag, med undantag av Wikipedias definition av påsk, inte mycket av substans. Det är mest information om butikers öppettider i påsk, påskmat, påskharar, påskägg, påskväder och dylikt.

Nyhetssajterna då? Putin leker tsar i Ukraina. Prinsessan Madeleine bryter mot traditioner. Artisten Kayo känner sig förbrukad. TV-kockarna tjänar miljoner. Huvudrollsinnehavarna i påsk är flera, men ingen av dem tycks vara Jesus.

Jag testar en amerikansk nyhetssajt. Där figurerar visserligen Jesus, men rubriken på dagens mest populära videoklipp lämnar ingen vidare tröst. Den lyder: ”Ingen dog för dina synder. Jesus Kristus är en myt.”

Förstå mig rätt, att det blir allt färre människor som firar påsk utifrån dess ursprungliga mening har aldrig upprört mig. Jag förstår att vi lever i en allt mer sekulariserad värld och alla har rätten att tro som de vill. Men med det sagt, det olyckligt att så många missar poängen med påsken. Det handlar inte bara om Jesu bokstavliga uppståndelse, även om detta är den centrala händelsen i kristendomen. I din och min vardag är händelsens symbolik minst lika viktig. Gå ut i naturen idag så förstår du min poäng. Du kommer att känna vårsolens ljus och värme. Du kommer att se naturen blomma ut. Det som har slumrat vaknar till liv, det som var dött lever igen.

För mig är påsken en andra chans, en möjlighet att vakna till liv igen, med mitt gamla själviska jag djupt begraven. Påskens pragmatiska budskap är att vi kan ändra oss, att vi kan ”uppstå” till ett nytt, rikare liv. Ett liv rikt på kärlek och förlåtelse. Och Gud är ljuset och värmen i våra liv som gör detta möjligt; hans ljus upplyser vårt förstånd och hans värme uppmjukar våra hjärtan.

Vi kanske inte alla tror på Jesus. Men han tror på oss. Det var därför han uppstod -  för att ge oss en andra chans.

Clara dansar in i rummet igen. ”Är du inte klar snart? Du lovade ju att vara med mig idag!”

”Jag vet. Förlåt mig.” Jag lägger armen om henne. ”Kom så går vi ut i skogen! Naturen är så vacker så här års.”

20140417_092151

När vi kom tillbaka från vår promenad ritade Clara vad hon upplevde i skogen.

Glad påsk, alla vänner!

Kram, Louis :)

Den perfekta mannen

April 4, 2014

Efter min redogörelse förra veckan om den perfekta hustrun borde jag väl i jämställdhetens namn också beskriva den perfekta mannen. Det här blir något svårare – eftersom jag är aningen partisk – men jag har tagit hjälp igen av några av livets bästa kunskapskällor: mina barn och min hustru.

Först frågar jag barnen. De hävdar att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger en av pojkarna med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste mannen lyssna på sin fru.

Jag småler och nickar medgivande. Sedan frågar jag hur mannen inte borde vara. Barnen svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot. Punkt.

Tja… jag antar att det egentligen säger det mesta. Men för rättvisans skull, låt oss släppa in hustrun i samtalet. Hon ger mig några kompletterande uppgifter. Manligheten personifieras inte av den långa, mörka, muskulösa filmstjärnan (tur för mig). Däremot ska en man vårda sitt yttre såväl som sitt inre. Detta är attraktivt för en kvinna.

Sedan ska mannen vara lyhörd och empatisk, med större intresse av att lyssna på kvinnan hellre än att försöka lösa hennes problem. En varm kram och ”jag förstår, älskling” är oftast den bästa problemlösaren.

Vad gäller praktiska göromål är det sedan en fördel om mannen är utrustad med åtminstone några fixar-gener. En man står högt i kurs om han har grundläggande kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri etc. Men kunskap i sig är inte nog. Det måste vara lite action också. Detta är kanske kvinnans största huvudbry vad gäller mannen. Den gamla filmstjärnan Mae West sa det nog bäst: ”Det är inte männen i mitt liv utan bristen på liv i mina män som oroar mig.”

En kvinna vill alltså att hennes man ska ta tag i saker, helst innan hon själv upptäcker behoven. (Jag jobbar fortfarande på att utveckla denna egenskap.) Men det behöver faktiskt inte vara så svårt. Ett enkelt tips till alla gifta män där ute: börja med att ta på er Blåkläder. Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men det finns inget som får min hustrus hjärta att smälta så mycket som att se sin man i arbetskläder. Det är till och med så… hur ska jag förklara… att hennes tillgivenhet då blir något överdimensionerad och jag måste värna mig med både hammare och såg för att överhuvudtaget få något gjort.

Så ni förstår, det är inte helt lätt att vara den perfekta mannen. Men… det är förmodligen värt alla ansträngningar.

 

P1010496-web

Ser ni, nu är hon där och stör mig igen.

P1010130-web

Den perfekta hustrun

March 20, 2014

Krönika i Norra Halland, 21 mars 2014

Jag tänder ett värmeljus och sätter ner det bland presenterna och den enkla frukosten.  Sedan lyfter jag upp brickan, harklar mig försiktigt och tar ton. Samtidigt som barnen öppnar dörren till sovrummet och Angelica väcks av våra skönsjungande stämmor gör jag lite hjärngympa. Jag räknar ut att detta är den artonde morgonen i vårt äktenskap som hustrun får höra ”Ja, må hon leva!”

Jag önskar det verkligen, tänker jag när hon sätter sig glatt upp i sängen, att hon får leva – leva ett gott liv. Att hon får känna sig lycklig varje dag hon vaknar. Att hon kan känna sig älskad, trots mina brister.

Innan vi gifte oss hade jag inte en lång lista med krav på hur den perfekta hustrun skulle vara. Däremot hade jag ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon jag visste skulle vara en god mor. Det är den kvinnan jag är gift med idag.

Jag minns ett tidigare samtal med mina söner då de berättade för mig hur de såg sina framtida livskamrater. Båda två insisterade att deras fruar måste vara omtänksamma, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru skulle vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och bra andedräkt var ett krav, annars skulle det gå åt skogen med pussandet.

”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

”Ursäkta?”

”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”

Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska vara rik också… nej, förresten… jobba på McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

”Ja, naturligtvis.”

Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Angelica lutar sig fram. ”Tack för alla presenter!” säger hon och ger mig en mjuk puss. Det glömde jag säga: hon är världmästare på att pussas. Och när jag tänker efter, hon har alltid god andedräkt och gillar sällan fisk. Jackpot! Hon är den perfekt… nej, vänta lite! Smart!? Trots fiskmotståndet är hon ju faktiskt ganska smart. Och hon skulle nog aldrig jobba på McDonald’s. Vad synd… nära den perfekta hustrun.

Men när Angelica pussar mig igen försvinner allt tvivel. Perfekt eller inte, för mig är hon alldeles rätt. Därför har jag bestämt mig: jag behåller henne.

Grattinäran, hjärtat!

IMG_3621

De verkliga hjältarna

March 7, 2014

Krönika i Norra Halland, 7 feb 2014

Under en del av mitt liv, när jag bodde i USA, arbetade jag som personligt assistent till en flicka med grava funktionshinder. Mitt starkaste minne från henne var det stora leendet som nådde ända upp till de glittrande blå ögonen. Det fanns ett ljus i dessa ögon som aldrig slocknade. Även om hon hade tusen orsaker att klaga älskade hon livet och mötte varje dag med sitt hjärtvärmande och högst smittosamma leende. Att hennes namn var en bokstavlig avspegling av hennes person var ingen slump. Hon hette Joy.

Efter tiden med Joy har jag blivit välsignad med andra vänner som också har funktionshinder. Jag säger välsignad för jag känner att deras vänskap har berikat mitt liv. Och deras exempel går inte att överskatta; trots att de klassas som handikappade av ett stundtals apatiskt samhälle och får kämpa mot skoningslösa odds reser de sig ändå upp och tar sin rättmätiga plats ibland oss.

Därför undrar jag: vad betyder det egentligen att vara handikappad? Vilka kriterier ska råda för att vara innehavare av denna titel? Kan det inte lika gärna vara vi som är handikappade, du och jag, vi som har alla fysiska och mentala förutsättningar att lyckas, men ändå faller till korta ibland? Uppenbarligen bleknar mina ansträngningar i jämförelse med mina vänners och många av dagens funktionshindrade; vad de ofta lyckas göra, med små resurser och magra förutsättningar, är inget mindre än ett mirakel.

Och på tal om mirakelgörare, om bara några timmar träder våra stolta paralympier in på Sotjis Olympiastadion. De andra olympierna i all ära, men här finner vi de verkliga hjältarna. För hjältedåd betyder mer än att bara vara bäst i världen på något. Det innebär att man gör det möjliga av det omöjliga och att man inte låter det yttre bestämma vem man är på insidan.

Under veckan som följer kommer du att få se otroliga prestationer av dessa paralympier. Men gör dem en tjänst: när du ser deras fysiska tillstånd, tyck inte synd om dem. Jag tror inte att de vill ha våra sympatier. Däremot förtjänar de vår respekt. För när allt kommer omkring vill var och en av dem, precis som vi andra, bara bli respekterad som människa och sedd för den de verkligen är, utan att bli definierad utifrån eventuella begränsningar eller svagheter.

Jag är tacksam för dessa hjältar, både i och utanför den olympiska arenan.

Till alla skidåkare, curlingspelare och kälkhockeykrigare i Sotji, nu kör vi så det ryker!

Sotji förändrar liv

February 21, 2014

Krönika, Norra Halland, 21 feb 2014

Olympiska spelen kan förändra en idrottares liv. I skenet av medaljerna uppfylls drömmar och genom framgångarna öppnas nya möjligheter. Sotji kommer för många att bli början på ett nytt liv. På sätt och vis vet jag vad de går igenom, för det var på denna plats mitt också förändrades.

Våren 1987 kom jag och bröderna till Sotji under en Sovjetturné. Minnet från denna turistort är bestående, mycket på grund av de nya erfarenheter jag hade där. För första gången åt jag kotunga. Det var roligt. För första gången simmade jag med tantbadmössa. Det var mindre roligt. (Hotellets babushka jagade mig och skrek ”njet, njet!” när jag skulle hoppa i polen. Hon tvingade på mig en turkos gummimössa, dekorerad med utstickande vita rosor, med motivering att mitt hår skulle smutsa ner poolen annars. Att den redan var den skitigaste poolen öster om Istanbul var tydligen mindre relevant.)

Sedan räddade jag ett liv. En stupfull finländare begav sig ut på ett uppfriskande morgondopp i Svarta havet. Håll ett öga på honom, sa min inre röst. Och mycket riktigt, mannen sjönk som en sten. Med stor möda lyckades jag slita upp honom ur vattnet medan han spottade och fräste. Efter att ha klättrat över mig, utan att egentligen ha erinrat sig om min närvaro, staplade han vidare på bryggan mot hotellets bar. Utmattad mumlade jag tyst för mig själv: ”Jaha… varsågod då!” Mannen hade fått en andra chans till livet men visste inte ens om det.

När jag hade hämtat mig, suttit mig ner på bryggkanten och tittat ut över den blå horisonten påmindes jag: var det inte det jag själv önskade mig mest av allt just nu – en andra chans i livet. Behövde inte mitt liv också räddas?

Det var inte så att jag olycklig. Djupt inom mig kände jag trots allt tacksamhet. Fram till denna dag hade jag haft ett rikt liv med upplevelser många andra bara kunde drömma om. Men det fanns också en parallell verklighet, ett tomrum av något slag. Tre år av intensivt turnéliv hade satt sina spår hos denna sköra 20åring. Jag var rotlös i en ytlig värld, där allt handlande om jaget och personliga framgångar. Allt oftare ställde jag mig frågan: finns det inte något mer? Dag och natt sökte och bad jag efter ett svar. Jag visste att något slag förändring skulle bli nödvändig. Men vilken?

Då kom den inre rösten igen. Och denna gång överraskade den mig: Res på mission. Mission? Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Men då blir jag ju borta i två år? Det var en omvälvande tanke, men samtidigt talade hjärtat med varm tydlighet – och jag visste då av erfarenhet att det var bäst att lyssna.

Det är omöjligt att på några få rader beskriva omständigheterna kring en missionsresa, men det jag kan säga är att den förändrade mig som människa. Missionen hjälpte mig att komma ur den bubbla jag levde i eftersom all fokus, som tidigare samlats kring min egen person, nu riktades uteslutande på andra. Jag lärde mig att sann lycka handlar inte om vad du kan få, utan vad du kan ge. Det enda sättet att verkligen lyfta dig själv är att först hjälpa och lyfta andra.

Jag tänker ofta tillbaka på den veckan då jag vandrade längs Svarta havets kustremsa, tacksam att jag vågade lyssna till mitt hjärta, och för den riktning mitt liv kunde ta efter Sotji. Bland annat – och detta är en glad fotnot – så utvecklade jag på mission en kärlek för undervisning. Därför utbildade jag mig till lärare när jag kom hem igen. Och det blev sedermera genom läraryrket som kärleken till skrivandet växte fram.

Så att ni överhuvudtaget kan läsa denna krönika, det kan ni tacka Sotji för.

Tjejer kanske inte är så tokiga

February 20, 2014

Med två tonårskillar hemma blir det en hel del snack om det motsatta könet. Nuförtiden tycker de att tjejer är helt okej, men så har det inte alltid varit. Jag roades häromdagen av ett blogginlägg  jag hittade. För exakt fyra år sedan hände följande:

Isak kommer hem från skolan och ser helt förtvivlad ut.

”Men lilla gubben, vad är det?”

”Det är tjejerna!” suckar han.

Jag förstår genast. Vi har haft det där samtalet om tjejerna flera gånger. Det har nämligen visat sig att några flickor i skolan har intresserat sig för vår nioåring och ”frågat chans” på honom. Och snäll som han är har han alltid tackat ja.

”Men vad är det nu som har hänt då?” frågar jag.

”Pappa… om jag är ihop med en tjej, då låter hon mig inte göra som jag vill!” svarar han.

”Haha… jag förstår inte alls vad du menar?”

”Det är faktiskt inte roligt!” muttrar han.

”Men Isak, vi har ju pratat om det här. Du vet att du inte är tvungen att bli ihop med någon bara för att hon vill det.”

”Men”, svarar han uppgivet, ”de tjatar ju så mycket att det inte går att säga emot!”

Min impuls är att börja gapskratta, men jag behärskar mig. Jag lägger armen om hans axel. ”Välkommen till verkligheten!” är allt jag lyckas få fram. Isak tittar upp på mig, klart missbelåten med dessa ord som inte alls ger någon tröst.

Senare på kvällen skriver sonen i sin dagbok (Jag har tillstånd att citera): ”Det är ganska jobbigt att vara ihop fast lite romantik kan det väl bli ibland. Det jobbigaste e att dom bara klänger på en nästan hela tiden och att man brukar inte få leka med sina killkompisar och det är inte så roligt tycker jag i alla fall. Så nu fattar ni nog att det kan vara jobbigt att vara tillsammans med en tjej.”

När det är läggdags utbyter jag med Isak några sista ord om ämnet. ”Du… även om det kan tyckas lite jobbigt med hela den här tjej-situationen, så skriver du faktiskt att det kan vara romantiskt ibland.”

Han svarar inte, men jag kan se att han funderar.

”Tjejer kanske inte alltid är så tokiga, trots allt”, säger jag.

Han gör sitt bästa att dölja sitt leende, men till slut bryter det fram.

”Nej… inte alltid.”

Herrey till attack mot brösttaget?

February 18, 2014

Image

Nej, det var ingen attack som rubriken påstod:

http://www.expressen.se/gt/herrey-till-attack-mot-brosttaget-i-mellon/

Däremot står jag för citaten i artikeln. Men… jag blev uppringd av GT för att jag, med många andra, hade ställt mig bakom chefredaktör Frida Boisens krönika:

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/vad-ar-det-for-unkna-varderingar-svt-har/

GT ville göra en uppföljning på Fridas krönika med de inkomna åsikterna från flera nöjesprofiler, varav mina var en del. Nu blev det inte riktigt den uppföljning som jag trodde utan bara ett utlåtandet från mig. (surprise, surprise.) Men… det får jag väl bjuda på.

Och bara som tillägg till det som sagts:

SVT har ansvaret att ge svenska folket en Melodifestival som är en riktigt folkfest. Men ibland känns det som om det har blivit en fest för vissa folk; Public Service betyder att man servar hela “publiken”, inte bara en del av den. Jag känner mig kluven när jag skriver detta, för det är inte så att jag inte ser det positiva. Jag anser att SVT i många avseenden har lyft denna musiktävling till högre höjder, och när jag är utomlands hör jag många positiva röster om hur bra den svenska melodifestival är i förhållande till andras. Visst, så är det. Eller… har varit i alla fall.

Det är just därför som jag känner mig aningen besviken. Jag tror att STV och Melodifestivalledningen egentligen är oerhört kompetenta. Och grundkonceptet de jobbar med är fantastiskt. Men varför gör man då det dumdristiga valet att sänka sina värderingar så markant? Frida Boisen kallar det för “unkna värderingar”. Starka ord? Ja, men det säger ändå en del om hur många känner. Och det kan sammanfattas i några ord en anonym skrev till SVT:s Eva Hamilton:

“Jag tror att de allra flesta i Sverige delar synsättet om likabehandling oberoende av kön, sexualitet och nationalitet. Varför då välja just Melodifestivalen som tillfälle att på detta vulgära sätt försöka plocka några enkla poäng? Och ifrån vem? Barnen som tittar, som inte förstår ironin eller allvaret bakom dessa “humorinslag”? Jag är besviken. Men det verkar inte spela någon roll hur många som hör av sig till SVT med liknade kritik eftersom ni fortsätter på denna låga nivå.”

Varpå Eva svarar:

“Jag har svårt att tycka att sketchen när Björn Gustafsson “kliar” på Nours bröst är särskilt upprörande. Eller som Nour – som själv hade initierat sketchen- uttrycker det: ” Det är min tutte och det är jag som bestämmer över den”. Att en man mot en kvinnas vilja tafsar eller tar henne på brösten, det är en helt annan sak, som förvisso förtjänar upprördhet. Men detta var alltså inte fallet.”

Jag förvånas av Hamiltons svar. Det är klart att vi förstår att Nour godkänner skämtet – eller till och med har skrivit det. Men det är inte det som är poängen. Det handlar om vilka signaler som sänds ut, inte minst till våra unga: att det är okej att tafsa på andras privata kroppsdelar. Maria Ilstedt, projektledare för Melodifestivalen, säger att Björn Gustafsson “kliar egentligen på sitt [eget] bröst” eftersom de är siamesiska tvillingar. Verkligen!? Tror Ilstedt att vi är dumma? Titta på bilden här ovan. Finns det någon som tycker att Björn kliar sig på sitt eget bröst? Mina barn gjorde det i alla fall inte och jag kan garanterat att inga andra barn gjorde det heller, och förmodligen väldigt få vuxna. Och inte hjälper det att Björn själv uttrycker till media en känsla av eufori att äntligen få tillstånd att ta Nour på brösten.

I ett samhälle där vi ständigt brottas med problem förknippat bland annat hat och sexism, så ställer sig SVT upp som en reklampelare för självaste systemet som vi försöker bryta ner. Det är nästan att man skäms. Dessutom känns det mindre roligt att just Melodifestivalen, som egentligen står mig varmt om hjärtat, blir plattformen för dessa billiga försök till underhållning.

Hur löser man problemet då? Enkelt. Låt Melodifestivalen vara en melodifestival. Fokusera på musiken, artisterna och inte att förglömma, kompositörerna. Upphör med alla försök att plocka billiga poäng, i synnerhet under humorns fana. Jag säger inte att det ska vara tråkigt att se på denna musiktävling. Men har vi glömt: det är i första hand en tävling i just musik och inte en tävling i under-bältet-skämt.  SVT:s produktion är vacker på utsidan. Låt den bli lika vacker på insidan också.

Kram, Louis

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 47 other followers