Skip to content

Livets tårar

June 19, 2014

Krönika i Norra Halland, 19 juni 2014
(Bilder nedan)

Det är mycket känslor så här års. Luften vibrerar av glädje och förväntningar, inte minst på grund av att Kungsbackas alla skolor har släppt ut sina elever på grönbete. Och från de bullriga lastbilsflaken sjöng exalterade ungdomar om studentens lyckliga dag.

En av dessa studenter var min brorson. När jag kramade om honom rusade minnesbilden fram av ett spädbarn med livshotande andningsproblem. Genom ett hål i kuvösen hade jag rört vid barnets lilla hand. På andra sidan stod hans far. Och tillsammans hade vi bett en bön för pojkens liv. Nu, nitton år senare, med toppbetyg från Aranäs, stod han omringad av en stolt familj, redo att erövra världen. Det var många tårar av glädje.

Sedan det här med skolavslutningar, hur mycket man än försöker så går det inte att svälja ner klumpen som traditionsenligt sätter sig i halsen. Barn som strålar, sånger med budskap om hopp och kärlek, rektorns rörande tal. Det är lönlöst att kämpa emot. Denna gång fick jag dessutom en stark känsla för alla lärare som arbetar, kropp och själ, för att lyfta våra barn till deras högsta potential. Att lärarna är underbetalda är ingen underdrift. Så från början till slut, många tårar av tacksamhet.

Ett par dagar senare cyklade jag Vätternrundan med broder Richard och Sveriges mest fantastiska cykelteam, Team Magnus. Vad starten informerade speakern att Richard och hans fru Louise skulle cykla tillsammans. Alla i teamet skrattade så högt att tårarna nästan sprutade. Det bjöd jag gärna på.

Med den glädjeinjektionen cyklade vi iväg. I rasande fart passerade vi Jönköping efter 10 mil. Men där händer det. Min mage kollapsar totalt och jag får släppa klungan. Jag kämpar dock vidare i ytterligare 7 mil innan jag kliver av cykeln. För då gråter jag av smärta.

Under mitt återhämtande låg jag ofta i soffan och tittade på fotbolls VM. Tala om ett sammelsurium av känslor: tårar av gemenskap, smärta, stolthet, sorg och lycka. Där har vi allt under ett tak. Det är nog därför jag älskar dessa evenemang så mycket, för de lämnar ingen oberörd.

Och på tal om att beröra, tack Norra Halland för ert gripande reportage om de romska tiggarna i Kungsbacka. Det var på tiden att någon knäckte många av de felaktiga myter som tar allt fastare mark omkring oss. Dessa personers tårar är äkta. De behöver inte fler som dömer dem – bara fler som hjälper.

Denna midsommarhelg kommer till och med himlarna stundtals att gråta. Men det är okej. Vi är vana. Och egentligen, är inte svensk midsommar precis som livet borde vara: ömsom sol, ömsom regn. Sol och regn, som Yin och Yang, hör ihop. Vi kan vara lyckliga ändå denna helg. För vi vet att för varje regndroppe som faller blir solljuset som följer så mycket skönare.

Varma midsommarkramar, Louis (Angelicas man, inte Richards fru)

 

2014-06-05 19.40.40

Grattis till Christopher Herrey som tar studenten!

 

2014-06-11 10.41.04

Grattis till Clara som gått ut 1:an. Här med underbara fröken Carina.

 

2014-06-14 04.43.13

Starten på Vätternrundan med fru och herr Herrey. ;)

 

2014-06-14 16.53.56

Här är några av hjältarna som tog sig i mål.

När jag är svag är jag stark

May 7, 2014

Krönika i Norra Halland, fredag 2 maj 2014.

När han var tio år förlorade den japanska pojken sin vänstra arm i en bilolycka. Men medan familj och vänner ömkade pojkens begränsade tillstånd intog han själv en annan position. Han ville lära sig judo. Han gick till en Sensei och fick under tre månaders hårdträning lära sig ett kast. Bara ett kast.

Efter en tid ställde pojken i upp sin första turnering. Han hade haft betänkligheter om huruvida detta enda kast var tillräckligt för att ge honom framgång. Men när han enkelt vann sin första match spirade hoppet och hans tillit till läromästaren växte. Sensein visste vad han gjorde. Match nummer två och tre blev en svårare uppgift. Dock lyckades pojken till slut överlista sina motståndare. Och nu var han i final.

Finalmotståndaren var både större och mer erfaren och det föreföll ett tag som om pojken riskerade att skada sig. Men då, när motståndaren under en sekund sänkte garden, kunde pojken använda sitt kast och vinna matchen. Den enarmade pojken hade vunnit hela turneringen.

Lycklig men samtidigt konfunderad frågade pojken sin Sensei efteråt: ”Hur kunde jag vinna alla dessa matcher med bara ett enda kast?”

”Av två anledningar”, svarade läromästaren. ”Först, du har lyckats bemästra ett av de svåraste judokasten som finns. Sedan, det enda kända försvar mot kastet är att gripa tag i motståndarens vänstra arm.”

Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka.

I livet stöter vi på motstånd. Ibland svårt motstånd. Det är kanske då vi känner oss som mest begränsade av våra svagheter. När vi ser oss själva i spegeln ser vi alla slags handikapp, allt från fysiska till emotionella. Och vi säger: bara jag kan bli av med den eller den egenskapen kommer allt bli bra.

Visst, jag tror på förändring. Ibland behöver vi kavla upp armarna och arbeta hårt för att eliminera det som gör att våra liv går bakåt istället för framåt. Men i vår strävan att bli bättre människor gör vi ofta misstaget att definiera svaghet som motsats till styrka. Vilket destruktivt perspektiv. Sanningen är att vår styrka är beroende av våra svagheter. ”När jag är svag då är jag stark”, skrev Paulus en gång. Hur kan det vara så?

Precis som för den tioåriga pojken, det är våra motgångar och svagheter i livet som bygger vår karaktär. Kanske Ralph Waldo Emerson sa det bäst: ”Vår styrka utvecklas av vår svaghet.”

Personligen har jag känt hur insikten om mina svagheter (det är första steget) har lett till större mått av ödmjukhet. Nyckelordet i sammanhanget är just ödmjukhet, för när man är ödmjuk är man öppen för förändring, och som pojken visade, villig att ta emot hjälp och se nya vägar att finna styrka och därmed framgång.

Så var inte hård mot dig själv. Vem vet om inte din största svaghet kan vändas till styrka. Det avgör du.

Påskens budskap

April 17, 2014

Krönika, Norra Halland, 17 april 2014

Clara skuttar in i rummet. ”Vad gör du?” frågar hon.

Jag knappar på min laptop. ”Jobbar lite på min krönika bara. Tänkte skriva om påsken. Vad säger du… varför firar vi påsk egentligen?”

”Det är för att fira Jesu uppståndelse så klart!” ler hon och dansar ut ur rummet lika snabbt som hon kom in.

Hon säger det som om det vore den mest självklara saken i världen. Men jag funderar, är det verkligen så? Jag googlar ”påsk” och får 2 560 000 resultat. Inte illa. Här måste det väl finnas något? Men efter tjugo minuters sökande efter påskens sanna budskap hittar jag, med undantag av Wikipedias definition av påsk, inte mycket av substans. Det är mest information om butikers öppettider i påsk, påskmat, påskharar, påskägg, påskväder och dylikt.

Nyhetssajterna då? Putin leker tsar i Ukraina. Prinsessan Madeleine bryter mot traditioner. Artisten Kayo känner sig förbrukad. TV-kockarna tjänar miljoner. Huvudrollsinnehavarna i påsk är flera, men ingen av dem tycks vara Jesus.

Jag testar en amerikansk nyhetssajt. Där figurerar visserligen Jesus, men rubriken på dagens mest populära videoklipp lämnar ingen vidare tröst. Den lyder: ”Ingen dog för dina synder. Jesus Kristus är en myt.”

Förstå mig rätt, att det blir allt färre människor som firar påsk utifrån dess ursprungliga mening har aldrig upprört mig. Jag förstår att vi lever i en allt mer sekulariserad värld och alla har rätten att tro som de vill. Men med det sagt, det olyckligt att så många missar poängen med påsken. Det handlar inte bara om Jesu bokstavliga uppståndelse, även om detta är den centrala händelsen i kristendomen. I din och min vardag är händelsens symbolik minst lika viktig. Gå ut i naturen idag så förstår du min poäng. Du kommer att känna vårsolens ljus och värme. Du kommer att se naturen blomma ut. Det som har slumrat vaknar till liv, det som var dött lever igen.

För mig är påsken en andra chans, en möjlighet att vakna till liv igen, med mitt gamla själviska jag djupt begraven. Påskens pragmatiska budskap är att vi kan ändra oss, att vi kan ”uppstå” till ett nytt, rikare liv. Ett liv rikt på kärlek och förlåtelse. Och Gud är ljuset och värmen i våra liv som gör detta möjligt; hans ljus upplyser vårt förstånd och hans värme uppmjukar våra hjärtan.

Vi kanske inte alla tror på Jesus. Men han tror på oss. Det var därför han uppstod -  för att ge oss en andra chans.

Clara dansar in i rummet igen. ”Är du inte klar snart? Du lovade ju att vara med mig idag!”

”Jag vet. Förlåt mig.” Jag lägger armen om henne. ”Kom så går vi ut i skogen! Naturen är så vacker så här års.”

20140417_092151

När vi kom tillbaka från vår promenad ritade Clara vad hon upplevde i skogen.

Glad påsk, alla vänner!

Kram, Louis :)

Den perfekta mannen

April 4, 2014

Efter min redogörelse förra veckan om den perfekta hustrun borde jag väl i jämställdhetens namn också beskriva den perfekta mannen. Det här blir något svårare – eftersom jag är aningen partisk – men jag har tagit hjälp igen av några av livets bästa kunskapskällor: mina barn och min hustru.

Först frågar jag barnen. De hävdar att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger en av pojkarna med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste mannen lyssna på sin fru.

Jag småler och nickar medgivande. Sedan frågar jag hur mannen inte borde vara. Barnen svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot. Punkt.

Tja… jag antar att det egentligen säger det mesta. Men för rättvisans skull, låt oss släppa in hustrun i samtalet. Hon ger mig några kompletterande uppgifter. Manligheten personifieras inte av den långa, mörka, muskulösa filmstjärnan (tur för mig). Däremot ska en man vårda sitt yttre såväl som sitt inre. Detta är attraktivt för en kvinna.

Sedan ska mannen vara lyhörd och empatisk, med större intresse av att lyssna på kvinnan hellre än att försöka lösa hennes problem. En varm kram och ”jag förstår, älskling” är oftast den bästa problemlösaren.

Vad gäller praktiska göromål är det sedan en fördel om mannen är utrustad med åtminstone några fixar-gener. En man står högt i kurs om han har grundläggande kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri etc. Men kunskap i sig är inte nog. Det måste vara lite action också. Detta är kanske kvinnans största huvudbry vad gäller mannen. Den gamla filmstjärnan Mae West sa det nog bäst: ”Det är inte männen i mitt liv utan bristen på liv i mina män som oroar mig.”

En kvinna vill alltså att hennes man ska ta tag i saker, helst innan hon själv upptäcker behoven. (Jag jobbar fortfarande på att utveckla denna egenskap.) Men det behöver faktiskt inte vara så svårt. Ett enkelt tips till alla gifta män där ute: börja med att ta på er Blåkläder. Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men det finns inget som får min hustrus hjärta att smälta så mycket som att se sin man i arbetskläder. Det är till och med så… hur ska jag förklara… att hennes tillgivenhet då blir något överdimensionerad och jag måste värna mig med både hammare och såg för att överhuvudtaget få något gjort.

Så ni förstår, det är inte helt lätt att vara den perfekta mannen. Men… det är förmodligen värt alla ansträngningar.

 

P1010496-web

Ser ni, nu är hon där och stör mig igen.

P1010130-web

Den perfekta hustrun

March 20, 2014

Krönika i Norra Halland, 21 mars 2014

Jag tänder ett värmeljus och sätter ner det bland presenterna och den enkla frukosten.  Sedan lyfter jag upp brickan, harklar mig försiktigt och tar ton. Samtidigt som barnen öppnar dörren till sovrummet och Angelica väcks av våra skönsjungande stämmor gör jag lite hjärngympa. Jag räknar ut att detta är den artonde morgonen i vårt äktenskap som hustrun får höra ”Ja, må hon leva!”

Jag önskar det verkligen, tänker jag när hon sätter sig glatt upp i sängen, att hon får leva – leva ett gott liv. Att hon får känna sig lycklig varje dag hon vaknar. Att hon kan känna sig älskad, trots mina brister.

Innan vi gifte oss hade jag inte en lång lista med krav på hur den perfekta hustrun skulle vara. Däremot hade jag ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon jag visste skulle vara en god mor. Det är den kvinnan jag är gift med idag.

Jag minns ett tidigare samtal med mina söner då de berättade för mig hur de såg sina framtida livskamrater. Båda två insisterade att deras fruar måste vara omtänksamma, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru skulle vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och bra andedräkt var ett krav, annars skulle det gå åt skogen med pussandet.

”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

”Ursäkta?”

”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”

Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska vara rik också… nej, förresten… jobba på McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

”Ja, naturligtvis.”

Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

Angelica lutar sig fram. ”Tack för alla presenter!” säger hon och ger mig en mjuk puss. Det glömde jag säga: hon är världmästare på att pussas. Och när jag tänker efter, hon har alltid god andedräkt och gillar sällan fisk. Jackpot! Hon är den perfekt… nej, vänta lite! Smart!? Trots fiskmotståndet är hon ju faktiskt ganska smart. Och hon skulle nog aldrig jobba på McDonald’s. Vad synd… nära den perfekta hustrun.

Men när Angelica pussar mig igen försvinner allt tvivel. Perfekt eller inte, för mig är hon alldeles rätt. Därför har jag bestämt mig: jag behåller henne.

Grattinäran, hjärtat!

IMG_3621

De verkliga hjältarna

March 7, 2014

Krönika i Norra Halland, 7 feb 2014

Under en del av mitt liv, när jag bodde i USA, arbetade jag som personligt assistent till en flicka med grava funktionshinder. Mitt starkaste minne från henne var det stora leendet som nådde ända upp till de glittrande blå ögonen. Det fanns ett ljus i dessa ögon som aldrig slocknade. Även om hon hade tusen orsaker att klaga älskade hon livet och mötte varje dag med sitt hjärtvärmande och högst smittosamma leende. Att hennes namn var en bokstavlig avspegling av hennes person var ingen slump. Hon hette Joy.

Efter tiden med Joy har jag blivit välsignad med andra vänner som också har funktionshinder. Jag säger välsignad för jag känner att deras vänskap har berikat mitt liv. Och deras exempel går inte att överskatta; trots att de klassas som handikappade av ett stundtals apatiskt samhälle och får kämpa mot skoningslösa odds reser de sig ändå upp och tar sin rättmätiga plats ibland oss.

Därför undrar jag: vad betyder det egentligen att vara handikappad? Vilka kriterier ska råda för att vara innehavare av denna titel? Kan det inte lika gärna vara vi som är handikappade, du och jag, vi som har alla fysiska och mentala förutsättningar att lyckas, men ändå faller till korta ibland? Uppenbarligen bleknar mina ansträngningar i jämförelse med mina vänners och många av dagens funktionshindrade; vad de ofta lyckas göra, med små resurser och magra förutsättningar, är inget mindre än ett mirakel.

Och på tal om mirakelgörare, om bara några timmar träder våra stolta paralympier in på Sotjis Olympiastadion. De andra olympierna i all ära, men här finner vi de verkliga hjältarna. För hjältedåd betyder mer än att bara vara bäst i världen på något. Det innebär att man gör det möjliga av det omöjliga och att man inte låter det yttre bestämma vem man är på insidan.

Under veckan som följer kommer du att få se otroliga prestationer av dessa paralympier. Men gör dem en tjänst: när du ser deras fysiska tillstånd, tyck inte synd om dem. Jag tror inte att de vill ha våra sympatier. Däremot förtjänar de vår respekt. För när allt kommer omkring vill var och en av dem, precis som vi andra, bara bli respekterad som människa och sedd för den de verkligen är, utan att bli definierad utifrån eventuella begränsningar eller svagheter.

Jag är tacksam för dessa hjältar, både i och utanför den olympiska arenan.

Till alla skidåkare, curlingspelare och kälkhockeykrigare i Sotji, nu kör vi så det ryker!

Sotji förändrar liv

February 21, 2014

Krönika, Norra Halland, 21 feb 2014

Olympiska spelen kan förändra en idrottares liv. I skenet av medaljerna uppfylls drömmar och genom framgångarna öppnas nya möjligheter. Sotji kommer för många att bli början på ett nytt liv. På sätt och vis vet jag vad de går igenom, för det var på denna plats mitt också förändrades.

Våren 1987 kom jag och bröderna till Sotji under en Sovjetturné. Minnet från denna turistort är bestående, mycket på grund av de nya erfarenheter jag hade där. För första gången åt jag kotunga. Det var roligt. För första gången simmade jag med tantbadmössa. Det var mindre roligt. (Hotellets babushka jagade mig och skrek ”njet, njet!” när jag skulle hoppa i polen. Hon tvingade på mig en turkos gummimössa, dekorerad med utstickande vita rosor, med motivering att mitt hår skulle smutsa ner poolen annars. Att den redan var den skitigaste poolen öster om Istanbul var tydligen mindre relevant.)

Sedan räddade jag ett liv. En stupfull finländare begav sig ut på ett uppfriskande morgondopp i Svarta havet. Håll ett öga på honom, sa min inre röst. Och mycket riktigt, mannen sjönk som en sten. Med stor möda lyckades jag slita upp honom ur vattnet medan han spottade och fräste. Efter att ha klättrat över mig, utan att egentligen ha erinrat sig om min närvaro, staplade han vidare på bryggan mot hotellets bar. Utmattad mumlade jag tyst för mig själv: ”Jaha… varsågod då!” Mannen hade fått en andra chans till livet men visste inte ens om det.

När jag hade hämtat mig, suttit mig ner på bryggkanten och tittat ut över den blå horisonten påmindes jag: var det inte det jag själv önskade mig mest av allt just nu – en andra chans i livet. Behövde inte mitt liv också räddas?

Det var inte så att jag olycklig. Djupt inom mig kände jag trots allt tacksamhet. Fram till denna dag hade jag haft ett rikt liv med upplevelser många andra bara kunde drömma om. Men det fanns också en parallell verklighet, ett tomrum av något slag. Tre år av intensivt turnéliv hade satt sina spår hos denna sköra 20åring. Jag var rotlös i en ytlig värld, där allt handlande om jaget och personliga framgångar. Allt oftare ställde jag mig frågan: finns det inte något mer? Dag och natt sökte och bad jag efter ett svar. Jag visste att något slag förändring skulle bli nödvändig. Men vilken?

Då kom den inre rösten igen. Och denna gång överraskade den mig: Res på mission. Mission? Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Men då blir jag ju borta i två år? Det var en omvälvande tanke, men samtidigt talade hjärtat med varm tydlighet – och jag visste då av erfarenhet att det var bäst att lyssna.

Det är omöjligt att på några få rader beskriva omständigheterna kring en missionsresa, men det jag kan säga är att den förändrade mig som människa. Missionen hjälpte mig att komma ur den bubbla jag levde i eftersom all fokus, som tidigare samlats kring min egen person, nu riktades uteslutande på andra. Jag lärde mig att sann lycka handlar inte om vad du kan få, utan vad du kan ge. Det enda sättet att verkligen lyfta dig själv är att först hjälpa och lyfta andra.

Jag tänker ofta tillbaka på den veckan då jag vandrade längs Svarta havets kustremsa, tacksam att jag vågade lyssna till mitt hjärta, och för den riktning mitt liv kunde ta efter Sotji. Bland annat – och detta är en glad fotnot – så utvecklade jag på mission en kärlek för undervisning. Därför utbildade jag mig till lärare när jag kom hem igen. Och det blev sedermera genom läraryrket som kärleken till skrivandet växte fram.

Så att ni överhuvudtaget kan läsa denna krönika, det kan ni tacka Sotji för.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 49 other followers