SÖTARE ÄN PAPPA
Ja, då har schlagerkarusellen rullat igång igen. Hjälp, vad tiden går! Det känns som igår när vi senast satt där och mumsade i oss chips och kommenterade melodier, artister och knasiga scenkläder. Nu var alla i familjen samlade igen. Jag betonar ALLA, för hustrun svor förra året att aldrig mer titta på Melodifestivalen om Malena Ernman vann (något sådant har väl du aldrig sagt?).
Det känns heller inte så länge sedan man själv stod där, en 17årig pojkspoling med höga visioner, redo att ta sig an världen. Men den berättelsen tar vi inte idag. Istället vill jag visa en bild. Den är tagen för ett par månader sedan med mobilkameran, när Isak var med mig på kontoret. Där hittade vi en gammal låda med scenkläder. Och vad fanns inuti lådan om inte originalklädseln för Diggiloo. Snacka om nostalgitripp. Jag hade inte sett dessa plagg på över tjugo år. Det blev i det närmaste ett heligt ögonblick. Jag vet inte vem som var mest exalterad, jag eller sonen.
”Isak, vill du prova?” frågade jag.
Det fullkomligt lös i pojkens ögon. ”Åh, får jag?
När han varsamt hade trätt på sig skjorta, byxor och gyllene skor sa jag: ”Jag tvingas erkänna: du är till och med sötare i dessa kläder än vad jag var.”
”Det är klart jag är!”
Förresten, i lördags vann rätt låt. Men de där mjuka hårdrockarna var inte dumma alls.
Kram, Louis
TVÅ TANKAR OM TACKSAMHET
Jag stöter på den mer och mer, kommentaren som sätter sig på allt fler läppar: Kan vi inte få ett slut på vintern nu? Det suckas och det stönas över att våren tycks vara så långt bort. Speciellt idag. (Jag skrev detta för några dagar sedan innan stormen kom)
Jag inser att min åsikt om detta inte står i paritet med flera andras, men ärligt talat, börjar det inte bli lite väl gnälligt nu? Jag menar, vi har ju faktiskt fått precis det vi i åratal har längtat efter: en gnistrande vit och härlig vinter. Inget av det där dystra, blöta och gråa som vi är vana med. Kanske lite tacksamhet vore mer passande?
Visst har jag respekt för de personer som har önskemål om att gå in i nästa fas: upptiningen. Men kan vi inte njuta av årstiden ett litet tag till. Vintern är ju ändå här nu (och ska det vara vinter då ska det väl vara vinter också). Den försvinner inte, hur mycket vi än vill önska bort den. Är det därför inte bättre att gilla läget och gotta oss i allt det goa’ och mysiga som en riktig vinter skänker. Lite kyla och tillfälliga stunder av snökaos är ett billigt pris att betala för vinterljuset och den underbara atmosfären – för att inte tala om alla stunder i pulkabacken. Äntligen har man fått bli ett barn igen.
Sedan visar bilderna att det egentligen inte är så värst mycket vinter ändå. Det kunde varit värre, om man säger så.
Till något helt annat. Ingen har kunnat undgå nyheten om Haiti förstås. Genom medias hjärtskärande reportage har våra sinnen matats med bilder vi helst hade sluppit se. Mitt under senaste fredagsmys, när familjen har det trevligt tillsammans och godsakerna stod på bordet, dyker det upp fler bilder på tv:n från Port-au-Prince som visar människors tröstlösa jakt efter mat och tak över huvudet. Inte nog med det, oräkneliga skaror har förlorat sina anhöriga, däribland tusentals barn som nu befinner sig föräldralösa.
Alla familjemedlemmar berörs av det vi ser. Johannes säger omedelbart: ”Vi adopterar tio av de där stackars barnen!” Befolkningen behöver mycket hjälp, helt uppenbarligen. Men vad ska man göra? Ja, i nuläget kan vi bara skänka pengar, så mycket det bara går! Låt oss tömma våra fickor. Varje krona räknas.
Finns det något annat vi borde göra? Massor, såklart. Men återigen, en sak vi kan börja med är att vara tacksamma. Va? Är det inte lite smaklöst att använda ordet tacksamhet i samma kontext som Haiti? Möjligen. Men vad jag menar är att vi har blivit brutalt påminda om hur skört livet är. Imorgon kan det vi värderar högt i livet, till och med våra närmaste, försvinna i en vindpust, ett ögonblick. Jag tror vi är skyldiga varandra den hedern, att vi visar tacksamhet för livet och för varandra medan tid fortfarande finns. Oavsett vad som då händer i livet så behöver vi aldrig ångra något i alla fall.
Bara en tanke.
Mjuk och go’
Jag sitter och äter en lunchmacka med lillflickan när hon helt plötsligt utropar: ”Pappa, du är väldi’, väldi’ snygg!”
”Nämen, oj då!” säger jag överraskad. ”Tycker du?”
Med en blick som påminner om valpögon och ett leende som kan smälta isberg tittar hon på mig. ”Ja, det är du verkligen!”
I samma ögonblick går frugan förbi köket. ”Hörde du vad vår kloka och mycket förståndiga dotter sa alldeles nyss?” frågar jag.
”Jo,” fnissar Angelica, ”jag hörde nog. Och det har hon väl rätt i!”
”Ja… och glöm INTE det!” ropar jag efter henne. ”Från barn och dårar får man höra sanningen!”
Jag avbryts omgående av nästa komplimang: ”Och pappa…?”
”Ja, älskling?”
”Du är väldigt rund och go’ också!”
”Öh… hehe… Tack, vännen, det värmer att höra!” Så mycket för barn och dårar.
Hennes ord var en abrupt påminnelse om att jag har lovat mig själv att börja träna bättre nu, nu när jul- och nyårsmaten har haft god tid på sig att lägga sig mysig tillrätta runt magpartiet. Faktum är, just denna dag har jag lite tid. Jag bestämmer mig för att ta med mig längdskidorna till Tveta.
Väl på plats får jag uppleva en underbar skidtur. Vädret är kalas och spåren i topklass. Men ganska snart märker jag att balansen och styrkan inte är vad den brukar vara (det är många år sedan jag gjorde min två Vasalopp.)
Svisch, säger det i spåret. Där blev jag passerad av två vältränade män. Hmm… måste vara elitidrottare. Svisch! Ytterligare en. Sedan svisch, svisch! Men vad är det här? Att jämföra sig med någon annan, det ska man aldrig göra, men den där sista, han var ju en gammal gubbe på minst 70 år!
Jag bestämmer mig för att ta rygg på gubben. Att hålla jämn takt, säger min hjärna, det måste du väl ändå klara. Jo, visst, det går alldeles utmärkt – i tio meter. Sedan kommer en liten backe och pensionären försvinner som en raket.
Flåsande sväljer jag min stolthet och kör ett par varv till. Jag blir fortfarande passerad titt som tätt, men nu börjar jag få in rytmen i kroppen. Och faktiskt, innan jag kommer i mål lyckas jag staka mig förbi fyra skidåkare. Visserligen var de två äldre damer med sina små barnbarn, men ändå…
När jag kommer hem känns det som om min kropp är misshandlad från topp till tå. Just då dyker Clara upp och kastar sig i min famn. Hon kramar om mig. ”Åh pappa, du är så mjuk och go’!”
”Åh, tack gumman!” säger jag, glad ändå att ha gått från rund och go’ till mjuk och go’. Inte illa efter ett enda träningspass.
Tankar om barn
Igår råkade jag googla mig på några citat om barn. Det blev en intressant läsning. Isak satt intill mig och jag visade honom det första citatet: ”Det är lättare att styra ett folk än att uppfostra tre barn.”
Isak kliade sig i huvudet. ”Det var det knasigaste jag har hört!”
”Men du”, svarade jag, ”det var Winston Churchill, Englands premiärminister under andra världskriget, som sa det.”
Spelar roll, säger minen på sonens ansikte. ”Det är väl mycket lättare att vara pappa till tre barn än till flera miljoner”, suckade han.
Mmm… vänta du bara, tänkte jag.
”Den här gubben verkar också gilla barn”, sa jag och pekade på nästa: ” Jag har inget emot barn. Tvärtom. Jag tycker mycket om dem, i ordnade former. På skolfotografier och i pantomimer kan de vara väldigt behagliga.”
Och i samma anda: ”Barnen nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare.” Väldigt tidsenligt, kan tyckas, med det var faktiskt Sokrates som sa det.
Sedan fann vi några traditionellt sockersöta beskrivningarna av barn, att de små liven är ”jordens levande blommor”, ”nycklarna till paradiset” och ”de händer som vi griper himmelen med.” Isaks kommenterar: ”Jag har ingen aning om vad det där betyder… men det låter fint.”
De citat jag tyckte bäst om handlade dock om det som barnet behöver mest från sina föräldrar: ”Vi har inte skaffat barn för att andra ska passa dem”; ”Man kan aldrig skämma bort barnen med för mycket kärlek. Barn blir bortskämda när vi ger dem gåvor som ersättning för vår närvaro”; ”Barn stavar kärlek så här : T-I-D.”
”Vad tycker du om det?” frågade jag Isak. ”Varför är det viktigt att ge så mycket av ens tid till sina barn?”
”Jo…”, funderar han och harklar sig, ”för när man är tillsammans med sina barn då visar man att man tycker om dem… och det är ju viktigt! Och det är ju så man visar kärlek.”
Jag såg att han fortfarande satt försjunken i tankar, så jag avvaktade lite. Sedan kom han på det sista han ville säga: ”Och kärlek, det behöver väl alla människor?”
”Vet du, Isak? Det var nog det bästa citatet av alla!”
”Mmm…jag vet!”
Ja… det är rätt kul med barn. Barn måste få ha kul också. Här rockar Isak loss med en kompis.
A week ago I had a chance to take a few photos of a Institute student of mine, Maria Danin, who got married (or sealed as we say) to Caleb Phillips in the Stockholm Temple. Most of the images I show here were taken outside the Temple in -15 Celsius. Surprisingly though, this beautiful young couple looks so relaxed and “warm”.
Maria and Caleb, I think you are great! Congratulations for finding each other, and may God’s greatest blessings be yours!
Brother Louis
I think many of you have seen this, but I thought I’d post it anyway. So cute!
Tomten finns – hemma hos oss.
Utanför vårt hem trampar jag runt i snön. Det knirrar under fötterna. Det är vitt överallt. Sällan har jag upplevt en sådan magisk julafton. Att få vara tomte denna gnistrande kväll känns lite hedrande faktiskt. Jag tänker på hur glada barnen kommer att bli när de får se skenet från min lykta.
Trots att jag ännu inte gett mig tillkänna så vankar jag fram som en gammal gubbe, stel och hjulbent. Jag måste träda in i rollen innan jag träder in bland barnen. För mig är det bara ett hundraprocentigt framträdande som gäller ikväll. Även om pojkarna är gamla nog att veta varför pappa går och köper tidningen varje julafton efter Kalle Anka så är vår treåriga flicka fortfarande för ung för att få veta sanningen. Problemet är dock att hon börjar redan bli misstänksam.
Barnen får syn på mig i fönstret. Med ett glädjetjut studsar de upp och ner och springer fram och tillbaka. (Varför är det inte så varje gång pappa kommer hem?) Nu gäller det. Jag tar ett djupt andetag, ropar mitt ”ho, ho, ho!” och kliver in genom balkongdörren.
Väl på plats inför barnen gör jag mitt livs show. Lillflickan är helt såld. Hon köper hela paketet, allt medan hennes ögon tindrar av lycka. Och jag är så uppslukad av rollspelet att jag inte alls störs av det kliande skägget eller den drypande värmen under den tjocka tomtedräkten. Däremot börjar jag få svårt att se, för mina glasögon har helt immat igen.
Det är då jag gör mitt misstag: jag tar av mig vanten för att dra bort ångan med fingret. Jag gör det hastigt, men tydligen inte snabbt nog. För när jag kommer tillbaka, som mig själv, då konstaterar Clara glatt: ”Pappa, det var du som var tomten… jag såg dina händer.”
Aj, då. Jag får tänka snabbt. ”Öh, haha, jaaa… visst är tomten väääldigt lik mig? Jag såg det när jag sprang på honom här utanför på väg hem från affären. Men Clara, lite tjockare är han väl allt?”
Hon fnissar till och dansar sedan runt med sin nya prinsessklänning. Det känns som om jag har lyckats övertala henne.
När jag senare på kvällen ska lägga henne läser jag först en godnattsaga. Sedan småpratar vi lite. Efter det kryper hon tätt intill mig och kramar om mig. Hon är verkligen lycklig för den här dagen.
”God natt, min prinsessa,” viskar jag i hennes öra.
Hon är trött nu, men orkar ändå mumla ett svar: ”God natt… tomten.”
God fortsättning!
Louis
Mötet med barnet i krubban
Under julandakten står jag med församlingskören och sjunger Stilla natt. Johannes, min äldste son, står intill mig. Det är vi som är tenorerna. Båda älskar vi att sjunga i kör. Det är något speciellt med att vara en del av ett kollektiv av olika röster förenade till en stämma. Sångens glädje multipliceras i mångfald.
I början håller jag ett öga på körledaren, men efter ett tag låter jag blicken glida förbi varje enskild församlingsmedlem. Även om jag känner dem alla undrar jag vad de tänker på i just den här stunden. Nu när högtidens budskap klingar i deras öron, hur känner de sig?
Jag vet vilka utmaningar många av dem har. Där sitter den irakiske mannen som sörjer för att hans barnbarn lever under ständigt hot i mellanöstern, och att det inte finns något sätt för dem att komma hit.
Där sitter kvinnan som har kämpat mot en hotande cancer.
Där sitter familjen som blev orättvist behandlad av en girig hyresvärd. Föräldrarna har inga pengar att köpa julklappar till sina barn.
Där sitter två afrikanska flyktingar som nyligen kom till vårt kalla land. Ingen av dem har ett arbete. Och en av dem har fru och två små barn kvar i hemlandet. Hans saknad efter dem är stor.
Jag ser män, kvinnor och barn som, likt alla människor på jorden, kämpar med något. De har alla en dröm som de väntar på ska gå i uppfyllelse.
Men just dessa personer är hjältar för mig. För de beklagar sig inte. De ger inte andra skulden för sina bekymmer. De bara lever – och tar tacksamt emot livets gåva. Och närhelst de behöver vägledning, då riktar de sitt hopp och sina blickar uppåt. Det är där de finner sin frid, hos honom som i forna dagar föddes till jorden, lindad i en krubba. Det är därför de är här idag, för att möta honom. Jag ser det nu. Jag ser det i deras ansikten: så länge de är med honom råder friden i deras hjärtan, trots stormarna som rasar runt omkring.
”Räddningstimman för världen slår,
Nu begynner vårt jubelår,
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en Frälsare född.”
En fröjdefull och fridfull jul till er alla!
Louis
For a more spiritual reflection on Christmas, click Meeting the baby in the manger
Santa was late this year and needed some extra help, so the wife and kids jumped in. Mother Santa took a hold of the reins and off they went. What an adventure! See for yourself (click image).
Here’s a little poem that goes with the Christmas card (for those who know Swedish).
När tomten förkylningen fick blev han klen
och märkte att han till julen skulle bli sen.
Till hjälp kom då tomtemor och tomtebarn
för allt kunde han inte hinna, den karln.
I släden gumman ned sig satt
och ryckte i tyglarna med ett spratt.
“Tjo, vad det går!” hon ivrigt ropa,
“Håll i er nu ordentligt allihopa!”
“Titta bara på vägen!” sa far,
“Glöm inte alla julklappar vi har.
Vi vill väl inte bli sena förstås,
för tänk på alla dem som väntar på oss.”
Men tomtemor hon körde klokt och lyckades allt
att komma fram till jordens barn överallt.
Och resan blev såvitt tomtefamiljen kunde bedömma
deras bästa äventyr som de sent skulle förglömma.
Christmas card 2008
Christmas card 2007
Warm Christmas hugs for all!
Louis, Angelica, Johannes, Isak, and Clara
