Bieber-Fever

Och så kom han då äntligen till Sverige, Justin Bieber. Tre konserter i Globen. Biljetterna tog slut på tre minuter. Typ. Äldsta sonen var helt förtvivlad. Jordens undergång kunde lika gärna ägt rum på en gång.

Jag tycker om det hos Johannes, att han står för att han är en Belieber, trots att Justin är universums största flick-idol. Jag påminns om mina dagar i guldskor. Då fanns det inte en tonårskille i hela vårt avlånga rike som skulle erkänna att han diggade Herrey’s trots att det fanns många av dem som lyssnade i smyg på sina småsystrars LP-skivor.

Men om Johannes gillar någons musik då vet hela världen om det. Fast gillar är väl inte rätt ord i sammanhanget. Snarare dyrkar. Ja, alltså… jag antar att Gud kommer först, men Justin Bieber kommer nog på en nära andra plats.

Biljetterna då? Lyckligtvis var jorden inte redo att gå under än, för Johannes och bästa kompisen fick tag på två stycken till Oslo konserten istället. Och det var dit jag körde de två förväntansfulla killarna förra veckan, till landet som vet hur man behagar sina invånare. För ni har väl hört: alla nationella prov sköts upp under Justin Bieber besöket.

Själv hade jag ingen biljett, men vem behövde det när hela resan upp blev en enda lång Justin Bieber konsert. Låtar som ”Baby, baby” och ”One less lonely girl” varvade runt i stereon på högsta volym. Och killarna, i sina Bieber-kepsar och Beiber-glasögon, höll inget tillbaka. Jag är förvånad att stämbanden höll ända fram till Oslo.

När jag släpper av de två energiknippena ser jag ett sällan skådat säkerhetspådrad. Halva Oslos poliskår tycks vara på plats och de har tagit med sig Norges hela förråd av kravallstaket. Arenaområdet var totalt avspärrat för dem utan biljett eller tillstånd. Trodde de.  Strax innan konserten lyckades jag övertala en vakt att släppa in mig.

Promenaden runt arenan var en märklig händelse, som om en tidskapsel fört mig tillbaka 29 år. Det ligger filtar på marken. Ivriga fans springer mot ingångarna. Flera avsvimmade tjejer vårdas av ambulanspersonal. En utestängd flicka gråter hysteriskt och kippar efter luft för att någon har sålt henne en falsk biljett. Föräldrar står och väntar tålmodigt utanför staketen. Allt var som förr – fast nu i betydligt större proportion såklart.

På vägen ut går jag förbi föräldrarna. Jag undrar hur många av dessa mammor var skrikande och gråtande fans på mina konserter. Jag försöker fånga deras blickar, men ingen ser mig.

Men… vem är bitter? Jag roas istället av tanken på vilka underbara svängar livet kan ta. Och förresten handlade detta inte om mig. Det viktigaste i stunden var Johannes lycka. Om han var glad var jag glad.

Och glädje sprudlade det verkligen om när jag träffade killarna. Halva vägen hem fick jag höra om deras ”overkliga” erfarenhet. Under den andra halvan somnade de, helt utmattade. Och så blev det bara jag och den unge herr Bieber kvar. Från stereon ljöd alla hans hits på nytt, och det var bara för mig sjunga med. Vid det här laget kunde jag ju alla låtarna.

 

Johannes bilder:

I bilen på väg upp till Oslo.

Innan konserten börjar. Jag fattar inte den ständiga tung-poseringen…? Justin-grej kanske? Förmodligen mer Johannes-grej!

 

Flying high.

Vad är det för mening med att missa tåget?

Efter en fem minuter lång sprint med en väska av bly kommer jag äntligen fram till Stockholm centralstation. Men jag rusar fram till spåret bara för att se tåget mot Göteborg rulla iväg.

Neeeej!

Jag svettas så det ångar innanför rocken, och känner att jag nästan måste ge mig själv första hjälpen. Varför går tåget i tid just denna gång? Varför var chefen tvungen att tala med mig efter konferensens slut? Han visste ju att jag var sen till stationen.

Alla dessa varför upptar mitt sinne samtidigt som jag försöker hämta mig från min nära-döden upplevelse. Men jag hinner inte långt i min självömkan förrän jag hör en röst på bruten engelska. Jag vänder mig om och ser en man som med yviga armrörelser dånar ut sin frustration åt en annan person. Därefter plockar han upp två slitna väskor och med resoluta steg kliver ut på stationens framsida.

När jag släpper blicken från mannen ser jag att han inte ensam. En liten pojke i treårs åldern börjar gå efter honom. Men han går sakta. Och mannen går fort. En känsla av olust kryper fram i mina ådror. Det är mycket folk och bilar omkring, och pappan ignorerar sonen fullständigt.

Instinktivt följer jag efter, med radarn inställd på pojken.

Jag ser nu att mannen letar efter en specifik hållplats. Men varför rusar han iväg utan barnet? Jag närmar mig för att prata med honom men då skyndar han plötsligt åt ett annat håll, i ännu raskare takt.

I det här läget är jag så upprörd att jag skakar. Inte en enda gång vänder han sig om för att se om pojken följer tryggt med. Inte ens när han går över en trafikerad gata. Sakta lunkar pojken efter, gående rakt över gatan mot rött ljus. När bilarna får väja för det stackars barnet förbannar jag mig själv för att inte ha agerat tidigare. Smått panikslagen springer jag fram pojken. Lyckligtvis hade han klarat sig. Jag tar honom till pappan som får en stark tillrättavisning för sin oaktsamhet.

Jag är osäker på hur min utskällning ska påverka mannen. I värsta fall nitar han väl till mig. Men det är inget som bekymrar mig. All min lojalitet är förankrad hos barnet just nu. Pappan måste få höra hör ansvarslös han är.

”Yes, you are right, yes!” säger han till min förvåning.

”Okay”, svarar jag och tar ner pulsen en aning. ”But what’s wrong? Can I do anything to help you?

Mannen berättar att de är på väg från Marocko till Helsingfors där sonens mamma bor. Han letade nu efter busshållplatsen till Silja Line. Men ingen ville hjälpa honom, förklarar han.

Jag plockar upp hans väskor. ”I will help you!” Just hold on to the child!” säger jag i vänlig men bestämd ton.

Mannen lyder villigt och tar pojken i handen. Men när vi går iväg börjar pojken streta emot. Det är tydligt att han besvärad. Detta är även mannen som nu lyfter upp barnet för att det ska gå fortare.

”This boy, very difficult! Many trouble with him!” säger mannen.

Jag ser att han har bekymmer med att hålla fast den slingrande lilla varelsen som inget hellre vill än att komma ur den vuxnes grepp. Jag sätter då ner väskorna och föreslår att han gör detsamma med pojken. Sedan går jag fram till barnet, ler mot honom och håller fram min hand. Till min förvåning tar han tag i den omgående.

”Okay, let’s switch,” säger jag. ”You take the bags. I take the boy.” Det verkar vara en överenskommelse alla är nöjda med.

Pojken håller hårt i min hand. ”What’s his name?” frågar jag medan vi promenerar.

”His name is Johannes”, svarar mannen.

Det hugger till inombords. ”That’s the name of my child as well!”

Jag hukar mig ner och håller fram båda armarna mot pojken. Han närmar sig och jag lyfter försiktigt upp honom. När han lägger armarna kring min hals känner jag hans värme och fullständiga tillit. Men närheten till barnet skapar ett medlidande inom mig som får mig att må dåligt. Två Johannes. Samma namn, men två olika liv. Varför ville pojken inte vara med sin pappa? Pappa!? Var det pappan? Jag tror det…. eller? Jag springer bort med honom. Om något bara kunde distrahera mannen så skulle jag springa iväg. Långt härifrån. Jag tar hem barnet. Hem till tryggheten. Hem till kärleken. Nu!

Men jag vågar ingenting. Jag kan bara hålla om barnet medan vi vandrar runt.

Till slut hittar jag hållplatsen. Vi kommer dit två minuter innan bussens avgång. Jag sätter ner pojken och klappar honom mjukt på kinden. Samtidigt tittar jag på mannen. ”You look after this child now!” Jag letar efter ett tecken i hans ögon att han förstår mig. “Promise me!” Jag ser att han är en trött pappa. Han har haft en slitet liv. Men han ler ödmjukt och jag tycker mig se genuin tacksamhet.

”I promise!” svarar han. Sedan tar han tag i min hand. ”And thank you! We never make it without you! If we miss buss, we miss boat!”

I det ögonblicket slog det mig. Jag förstod nu meningen med att jag missat tåget.

Fotnot: Detta hände för en månad sedan, men jag tänker fortfarande på lille Johannes så gott som varje dag. Även om händelsen jag beskriver fick ett bra slut så är ju sanningen den att vi inte vet fortsättningen. Vi kan bara hoppas att mannen tog sitt ansvar, men… vi vet inte. Och ändå var detta ingen dramatisk händelse i jämförelse med mycket annat som drabbar barn i världen idag. Så mycket barnen får lida för de vuxnas själviskhet och ondskas skull. Vi måste fortsätta värna om barnens rätt till ett värdigt och tryggt liv! Om inget annat, denna händelse fick mig att vilja göra förändringar i mitt eget liv. För allt börjar hos mig själv, trots allt.

Om Paulus, Luther, tro och gärningar

När Martin Luther läste Romarbrevet påverkades han så mycket av budskapet rättfärdiggörelse genom tro att det förändrade hela hans syn på människans förhållande till Gud. Luther, i sin tur, har påverkat en stor del av kristendomen med hans tolkning av vad sann tro är. Personligen ser jag Martin Luthers avtryck i historien som ytterst viktig, och han har mycket att lära oss, men jag frågar mig om han verkligen förstod Paulus budskap fullt ut. I dessa två videopresentationer (som ursprungligen är tankar till kyrkans seminarieelever) tar jag upp frågorna:

Varför påverkades Luther så starkt av Paulus brev till romarna?
I vad hade Luther rätt i sin tolkning av Paulus budskap? I vad hade han fel?
Vad är sann tro enligt Paulus? Överensstämmer hans budskap med resten av skrifterna?
Sker frälsning med tro eller gärningar, eller med båda?
Vilken betydelse har Kristi nåd?
Finns det någon fara med protestantismens syn på frälsning?
Finns det någon fara med mormonismens syn på frälsning?

Det finns mycket att säga om ämnet. Anser någon att jag har missat något så är det förmodligen sant. Vi skulle kunna tala i timmar om detta, men med respekt för tiden har jag sållat bort en hel del. Det är tillräckligt långt ändå Mina tankar är högst personliga och det finns säkert andra, mycket visare personer än jag som har ett och annat att säga om ämnet. Men syftet med detta är att skapa en medvetenhet kring ämnet tro, som förhoppningsvis kan skapa djupare reflektioner i vårt inre: Vad innebär det att ha sann tro? Hur kan Guds nåd påverka mitt liv? 

 

De rätta orden betyder så mycket

”Pappa?”

”Mmm…”

”Älskar du mig?”

”Lilla gumman, det är klart jag gör!” Jag ser in i hennes grön-bruna ögon. ”Det vet du väl?”

”Jäpp!”

”Haha… men… hur vet du det då?”

”För att jag vill att du ska göra det!”

”Jaha… och det blir alltid som du vill?”

”Jäpp!”

Mer skratt. ”Okej då!”

Det var ingen märkvärdig dag. Ingen märkvärdig kväll. Bara en vanlig sagostund innan läggdags. Men det är kanske därför den var så speciell. Är det inte dessa vardagsögonblick man främst ska njuta av i livet?

Jag anar att Clara förbereder sig för att återgälda min kärleksförklaring, för hon stirrar djupt in i mina ögon och trycker sin panna mot min. 

”Du, pappa…?”

”Mmm…?” Nu kommer det, tänker jag.

”Prutt på dig… hihi.” Hon fnissar okontrollerat samtidigt som hon framkallar det där lätet som alla barn (och en och annan vuxen) älskar att höra.

Inte riktigt beredd på den vändningen säger jag: ”Oops! Vad det knakar i sängen!”

”Nej, det var jag!” ropar hon av lycka.

Jag känner igen hennes ansiktsuttryck. Det är så hon ser ut när hon är ivrig att få berätta om något roligt som tidigare har hänt. Och mycket riktigt, nu börjar munnen gå i ett. Hon beskriver vad hon ansåg vara dagens höjdpunkt: när jag och alla tre barnen satt och tittade på Youtube klipp av folk som pruttar av misstag i det offentliga. (Ett väldigt bra tips till er som saknar idéer för en familjeaktivitet.)

Clara skämmer ofta bort samtliga familjemedlemmar med ”jag älskar dig” och andra ömhetsbevis, men i kväll blir det kiss-o-bajs humorn som får ersätta de vackra kärleksyttringarna.

Eller? När jag tänkte efter, vad är det mina barn egentligen vill när de berättar om ting som har glatt dem under dagen? Är inte svaret givet? De vill ju bara dela med sig av lyckan de känner. Och är inte det en kärleksförklaring, så säg?

Jag trycker pekfingret mot hennes näsa. ”Prutt på dig också, Clara.”

Lycklig av dessa ord pussar hon mig på kinden och gräver in sitt huvud under min haka. Efter två minuter har hon somnat.

Tänk vad de rätta orden kan betyda mycket.

 

Lance Armstrong och mobbningen

Lance Armstrong. Nu revideras hans guldkantade saga. För en kort tid sedan var hans namn synonymt med vinnaren. Nu bär han namnet fuskaren. Men själv vill jag nog kalla honom mobbaren. För det är egentligen det han var: en ambitiös vinnarskalle som med brutala medel stoppade alla som kastade en skugga över hans gloria. Mångas liv och livsverk har han förstört.

     När vi tänker på mobbning får vi ofta bilden av en stackare i skolan som knuffas runt av några busar. Jag vet, jag har själv varit den där blyge parveln som stått i mitten av en cirkel och slussats runt som en centrifugerad vante. Jag grät förtvivlat men möttes bara av hånskratt och puttande händer. Jag har blivit retad, slagen, inlåst i skåp, ja… allt det där vanliga. En gång fick jag till och med badbyxorna avrivna i simbassängen, för att där, i hela min härlighet (som kändes allt annat än härlig just då), bli föremål för alla elevers gäckeri.

     Men den värsta form av mobbning upplevde jag nog när jag flyttade till en ny skola. Under det första året var det ingen som såg mig. Ingen som talade med mig. Jag erfor snabbt att ensamheten och isoleringen fick mitt hjärta att värka långt mer än alla knuffar, slag eller hånskratt.

     Jag skriver inte detta för att vinna sympatier. I rättvisans namn har jag också mött otaliga stunder av lycka i mitt liv. Dessutom är jag inte unik. De flesta av er har säkert upplevt liknande saker – och några av er långt värre draman (vilket jag djupt beklagar). Alla har vi sett motgångar och framgångar, sorger och glädjestunder. Det viktiga är väl vad vi tar med oss, vad vi har lärt oss av livets skola. Och vilken större lärdom kan vi inte tillämpa än att undvika upprepandet av våra barn- och ungdomssynder genom att inte ge mobbningen ett nytt liv på arbetsplatsen eller i hemmet. För tro mig, och det här är poängen: mobbning kan ske var som helst och klä sig i alla skepnader.

     Det finns Armstrongs överallt – ibland kanske det även är du och jag – personer som använder maktmedel, manipulation eller utfrysning i syfte att sätta sig över andra eller få vad de vill. De flesta mobbare är inte ”busar” från hem med social misär. Det är en myt. De som mobbar är vanliga människor. Ibland är de bara något mindre empatiska, något mer tanklösa och har en taskig självkänsla fastnaglad i själen. Som sagt… vanliga människor.

     Varför mobbar vi då? Svaret är enkelt. Vi gör det för att vi kan, för att vi ges möjligheter till det. Carpe Diem är vårt motto, men ofta missbrukar vi dessa ords betydelse; vi fångar varje tillfälle att lyfta oss själva och nå våra mål, även om vi behöver trampa på andra för att komma dit.

     Men det är inte värt det. Bara för att vi kan är det inte värt priset. Mobbaren skadar inte bara den mobbade utan också sig själv. I slutändan blir den som”slår” den slagne i livet. För den mobbade har åtminstone en chans att gå stärkt ur sina prövningar, men mobbaren kan aldrig undvika sitt öde: det han sår måste han skörda. Likt Armstrong kommer mobbaren tvingas stirra sanningen i vitögat en dag. Och vad han ser då kommer han inte gilla.

     Han kommer se sig själv.

Jag menar det jag inte säger – fast tvärtom

 Lilla Clara vill leka tvärtom-språket, där allt vi säger har en motsatt mening. Kallt är varmt, ja är nej, och så vidare.

“Pappa, vet du om att du är ful?” skrattar Clara.

“Ja… men du är ännu fulare!” svarar jag.

Fniss, fniss. “Men jag tycker du är hemsk!”

“Nej,” kontrar jag, “det är du som är jättehemsk!”

Hon skrattar ljudligt. Den här leken verkar passa hennes luriga sinne. Men efter stund ser hon tvekande på mig. “Du, pappa… när du sa att jag var hemsk, då menade du egentligen tvärtom, va?”

“Nej!” svarar jag med mitt bästa pokeransikte.

Hon söker i mina ögon efter ett annat svar. “Nej… det betyder… ja… eller hur?”

“Nej!”

“Men, pappaaa!” suckar hon och puffar till mig.

“Ha, ha…!” Jag drar henne till mig. ”Titta på mig!” säger jag. ”Du vet vad jag tycker om dig. Jag tycker du är underbar!”

“Menar du det?”

Istället för att svara med ord – det kan ju bli så fel då – så ger jag henne en bamsekram. Nu förstod hon precis vad jag menade.

I den stunden fick jag mig en tankeställare. Det är ju precis så här vi människor gör varje dag: vi talar tvärtom-språket med varandra. Och då tänker jag inte i första hand på det kodade språk som kan råda mellan män och kvinnor, utan på de mindre smickrande ord vi ofta talar till varandra, ord som vi egentligen inte menar.

Innerst inne har de flesta av oss en önskan att vara god mot andra, men orden från våra läppar bevisar tyvärr motsatsen ibland. Varför är det så? Det kan vara dålig självkänsla; vi höjer oss själva genom att trycka ner andra. Det kan vara grupptryck; vi talar illa om andra för att bli populära. Det kan vara högmod; vi tycker vi vet bättre än andra. Eller så räcker det med att vi har en dålig dag.

Men vad det än är, kanske vi nu under juletiden och under det kommande året kan göra ett val – ja, man kan faktiskt välja – att hellre använda ord som lyfter personerna omkring oss än ord som sänker dem.

Varje människa är underbar. Du också. Vi har alla brister, ja, men vi är fortfarande underbara! Är det inte dags att vi börjar tala om det för varandra – och verkligen mena det!

”Vänliga ord är små och enkla att säga, men de ekar i oändlighet.”
Moder Teresa

En pappa utan familj

Krönika, Norra Halland, 23 nov 2012

Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.

På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.

När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.

”Åh, det här måste vara din son!”

”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.

”Han är verkligen en fin pojke!”

Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”

Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”

”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd.” Han tar ett djupt andetag. “En dag ska jag få se min familj igen!”

Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation?  Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?

När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.

”Kom snart tillbaka!” sa han.

Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.