MAMMAS HAVREKAKA
Förlåt mig. Efter att ha skrivit otaliga inlägg om allt mellan himmel och jord inser jag nu att jag har missat det viktigaste av allt. Jag har ju ännu inte berättat för er hur man bakar och äter världens godaste kaka: mammas havrekaka.
Vispa ihop 4 ägg med 4 dl socker, pösigt. Blanda 2 ½ dl mjölk med 100 g smält margarin (inte smör) och häll i smeten. Tillsätt därefter 4 tsk vaniljsocker, 6 dl vetemjöl och 2 ½ tsk bakpulver. Nu har du en saftig sockerkakssmet. Häll den i en platt kakform.
Smält sedan 200 g margarin. Häll ca 5 dl havregryn i kastrullen. Fettet ska sugas upp så mycket av havregrynen att det varken blir för kladdigt eller för torrt. Därefter tillsätter du ½ dl socker och 4 msk kanel.
Rör ihop allt och smula sedan ut blandningen jämnt över sockerkakssmeten. Ställ till slut kakan i den nedre delen av ugnen i 35-40 minuter, i 175 grader.
När kakan är färdiggräddad låter du den svalna i 10 minuter (men låt den inte bli kall). Sedan skär du upp två bitar och lägger dem i ett stort glas eller djup talrik. Häll därefter på lite mjölk. Ta fram en sked. Och Voilà! Du är redo för din första tugga av denna himmelska efterrätt.
Nu kanske du tänker: Vad äckligt!? Ja, i så fall är du i gott sällskap. Min fru tycker också det är ett smaklöst sätt att äta kaka på. Och visst kan hon ha rätt; det ser nog inte så fräscht ut. Men det är ljuvligt gott. Mina barn älskar det, och tillsammans jobbar vi på att omvända deras mamma.
Vad du har fått kännedom om här är alltså Herreysläktens hemliga tradition att äta kaka med mjölk och sked. Ja, nästan alla kakor och bullar kan tryckas ner i glas eller skålar och ätas på detta sätt, allt för att maximera smaksensationen. Dock står havrekakan högst i poäng i vårt hem. Jag och ungarna kan inte leva utan det.
Tack, kära mor, för receptet! Oavsett alla andra bra saker du gjort i livet så skulle din havrekaka allena kvalificera dig för en plats i himlen. Hoppas bara att kakan kommer att finnas i himlen? Annars vet jag inte om det är mödan värt att ta sig dit!
Några dagar senare…
Efter att ha läst texten om havrekakan blev mina barn sugna på att äta den igen. Därför slängde vi snabbt ihop ingredienserna, och in med kakan i ugnen. Fyrtio minuter senare har vi bildbevis på hur ”fett glada” barnen blev. Ni ser också hur kakan ska ätas? Just det, med mjölk och sked.
Förmodligen har jag ärvt mitt något ociviliserade förhållande till efterätter av min far (fast jag är snäppet värre). Inte sällan finner jag lust att experimentera och blanda ihop alla möjliga saker. Och nu börjar mina egna barn efterapa mitt ”äckliga” beteende. Stackars frugan!
Nyligen kom jag på ett nytt sätt att äta pepparkaksdeg. Varför inte prova, tänkte jag, att blanda små bitar av degen med vaniljglass. Det skulle nog ge en fantastisk smak likt Pepparkakssandwich, den utsökta GB-glassen. Och fantastiskt, det är precis vad det blev!
Jag kunde inte hålla mig. Jag berättade genast för sönerna om min nyuppfunna efterätt. ”Den här borde ni pröva!” sa jag.
”Det har jag redan gjort!” sa Johannes. ”Igår!”
”Gjorde du? ” svarade jag förvånat.
”Ja, jag tänkte så här, att kanske det skulle vara gott att blanda pepparkaksdeg med vaniljglass, för då skulle det nog smaka som den goda Pepparkakssandwichen.”
Wow.
Sådan far sådan son. Det är stunder som dessa som ger livet mening.
Last time I showed you Colosseum by Night. Here are some rainy DAY shots.
An ambivalent feeling of excitement and anxiety crept over me as I entered this historical construction. Naturally, I was very curious to see all the details inside, but knowing what had ones taken place here sent chills down my spine.
When stepping inside I tried to imagine what kind of people entered this building and walked these passage ways. What was it that brought them here?
This view reminded me of the terrible persecution of early Christians, how some of them might have suffered in this arena, their bodies torn apart by hungry beasts.
50 000 spectators sat above ground while others were kept below the huge wooden floor.
Here in the dark, animals, gladiators, convicts and Christians waited for their dreadful fate.
Being trapped in these gloomy passage ways must have been a nightmare, especially as you heard the shouts above from a hungry crowd, mixed with tormented cries of fellow prisoners, tortured and dying.
Before leaving I was trying to understand what I felt. In truth, I felt like the time I visited a Second World War concentration camp in Austria. These places were built for one purpose only: to take lives – in the most gruesome of ways. I stood in awe just seeing such a monument, that it actually could exist. And add to that the grandeur of the Colosseum, as it stands as one of history’s greatest constructions. It was truly a bizarre feeling…
… to stand impressed in front of such a wonderfully dreadful place.
JAG KANSKE SKA SLUTA TJATA NU
Man kanske ska sluta tjata på sina barn. Ja, alltså, det är ju inte så att man gnäller på dem hela dagarna. Inte alls. Men det händer väl relativt ofta att man i föräldraskapets sanna anda (?) påpekar sådant som tillhör de sociala dygderna: tugga inte med öppen mun, peta inte i näsan (i alla fall inte offentligt), svara vänligt när andra talar till dig och snälla, spill inte på din nytvättade tröja.
Det sistnämnda har Johannes haft lite bekymmer med (Isak också för den delen). Han är helt hopplös. Han spiller hela tiden . Den naturliga reaktionen är då att man börja instruera och ge råd. Tjata, med andra ord. Men jag har fått en tankeställare om det där, från en märklig incident.
Nyligen, när hela familjen var på väg hem från en kortare resa, stannade vi till i Nyköping för att köpa lite mat. Inne i den stora matbutiken ”råkade” Johannes röra vid en dryckesförpackning som råkade vara sönder. Dricka spills över hela hans T-shirt. Klantigt, Johannes! Ja, ja, det är bara att gå till bilen och hämta en ny tröja. Han får bilnyckeln och går ut till parkeringen.
Men väl ute upptäcker han att det står en mystisk man vid sidan om bilen. Sedan ser den chockerade pojken en annan man som kryper omkring i bilens baksäte. Johannes blir vettskrämd och springer för att hämta oss. Och tjuvarna ser detta.
När vi springer ut på parkeringen är förövarna borta. Nervös går jag fram till bilen, ängslig för vad de kan ha stulit (för många värdesaker låg där – nu är det jag som känner mig klantig). Men när jag kommer fram ser jag inget som saknas. Dock ligger min laptop på baksätet, framtagen ur en gömd datorväska. Jag drar slutsatsen att tjuvarna måste ha haft den i sin hand när när de ser Johannes.
Det var bara att tacka högre makter. Eller vad ska man säga? Jag vet bara det här: vi har aldrig haft inbrott i vår bil förut, men just när det är på gång, vad händer då? Jo, i exakt samma ögonblick går en dryckesförpackning sönder och Johannes spiller på sig själv. Sedan går han ut och skrämmer bort tjuvarna. Och inget går förlorat.
Vad är oddsen att detta skulle ske? Jag menar, det var första bilinbrottet någonsin, och första tröjspillningen i en matbutik. Och detta sker samtidigt! Det är bara att ödmjuka sig i tacksamhet.
Jag och Angelica tittar på dagens hjälte. ”Du kommer aldrig mer höra oss tjata på dig om du spiller igen”, säger vi och kramar om honom. ”Från och med nu får du spilla hur mycket du vill!”
I had never been to Rome before. And not until I got there did I know what I had been missing. What a place! No city can be compared to it, culturally, historically, religiously or artistically. This means that you need at least a whole week to be able see everything. I didn’t have that, since most of my time there was spent at a conference – a very good one, by the way – but I was pleased to catch a few moments here and there to run into the city (and I was literally running) and take some photos.
Here are some night shots of the fabulous and dreadful Colosseum.
This last photo almost cost me my life… sort of. As you can see I was standing in the middle of the street. And the Italian drivers weren’t so patient with me, especially the scooterists actually. They were the most angry ones, cussing and shouting when passing by. And of course, they drove as close as they could, just to make a statement. Kind of fun…
EN MAKALÖS VECKA
Både jag och Johannes har fyllt år, 43 respektive 12 år, med två dagars mellanrum. På Johannes födelsedag smög vi tidigt in och väckte honom med sång och presenter. Därefter blev jag av alla barnen beordrad tillbaka till sängen. De ville visst gratta mig också (för jag skulle vara borta på min egen födelsedag).
Jag dök under täcket och låtsades sova. Efter några sekunder hördes ”Ja, må han leva!” Vilken överraskning! Och presenter fick jag också. Johannes hade köpt en fin bok om världens vackraste platser, och Angelica gav mig biljetter till The Real Group. I slutet av veckan gick vi till konserthuset. Makalöst bra show!
Sedan räckte Isak över ett kuvert. När jag öppnade det trillade 47 kronor ut i min hand. Isak hade skrapat ihop alla sin sparpengar för att ge dem till mig.
”Men, lilla gubben, de här kan jag inte ta emot!” sa jag försiktigt.
”Joho!” svarade han bestämt.
”Men det är ju alla pengar du har!”
”Ja, men… jag behöver dem inte.” Han bet sig i läppen. ”Men det gör DU, pappa!”
Först slogs jag av det komiska i orden. Men när jag tittade på honom såg jag en pojke som försökte vara allt annat än rolig. Han menade allvar med det han sa. Han ville bara hjälpa till. Och för det fick han en varm kram.
Dagen därpå flög jag till Rom på konferens. Tyvärr hann jag inte med så mycket sightseeing, men det lilla jag fick uppleva var rent makalöst. Jag måste ta med mig Angelica dit någon dag.
Vid hemkomsten blev det som sagt The Real Group. Därefter flyttade jag mitt kontor i två dagar. Jag är van med tunga lyft, men denna flyttgubbe blev påmind om sin egen dödlighet när han fick sin första muskelsträckning i ryggen. Det gjorde makalöst ont. Men… ibland behöver man ödmjukas.
Medan jag höll på att leka tyngdlyftare fick Johannes och några klasskamrater chansen att fråga ut lokala politiker i Stadhuset. Det blev en stor artikel i Länstidningen. Han stormtrivdes verkligen. Inte så konstigt med tanke på hur mycket grabben älskar att prata. Han kanske borde bli politiker?
Till slut flög jag och bröderna till Ekenäs, Finland, på en inbjudan att sjunga där. En hel del gamla fans var på plats och vi möttes av en våg av värme och glädje.
Ett fint avslut på en makalös vecka.
Senaten i Roms historiska center. Mer bilder kommer snart…
NÅGRA VIKTIGA BYGGSTENAR I LIVET
Fortsättning på Nu längtar jag efter då
Nyligen flyttade min brors familj från huset de länge hade bott i. Det var nog inte lätt. Många av deras minnen hade etsat sig fast på husets väggar. För mig kändes det också lite jobbigt. Vi hade själva bott i huset under vår första tid i Södertälje, när de tillfälligt vistades utomlands.
På den avslutande flyttdagen, när jag kom för att hämta några saker från vinden, blev jag tagen av stunden. Jag hade burit ut den sista kartongen och återvänt för att låsa dörren när något viskade inom mig att gå in i huset igen. Jag hade egentligen inte så mycket tid, men jag visste att när den där inre rösten talade då brukade vara viktigt.
Jag klev in i hallen och skådade ut över den öppna planlösningen. Nu var den mer öppen än någonsin. Det var tomt överallt. Vemod sköljde plötsligt över mig. Det kändes som om det inte var länge sedan denna plats var sjudande av liv. Nu hördes endast en tystnadens susning.
Min blick föll på golvet. Jag minns när jag vandrade på dess yta, ändlösa nätter i streck, bärande på en nyfödd Isak som led av kolik. Han kunde bara somna om jag bar på honom. Jag log för mig själv.
Sedan riktade jag blicken mot matsalen. Där, på golvet intill det stora bordet, rullade Isak runt från rygg till mage. Vilket ögonblick! Och där borta vid köket, därifrån tog han sina första stapplande steg. Jag blundade och såg allt framför mig: Isaks ögon fullkomligt lyser av stolthet, och när han går då skrattar han. Oavbrutet.
Minnet får mig också att skratta. Men min glädjeyttring ekar mellan de kala väggarna och får mig att hastigt öppna ögonen. Återigen möter jag tomheten. Och skrattet förvandlas till tårar. Vad hände med tiden? Hur försvann den så fort?
Det börjar kännas tungt nu. Ändå vill jag inte gå. Inte än. Istället vandrar jag över till vardagsrumsfönstret och ser ut över baksidans gräsmatta. Till vänster ser jag Johannes när han viner genom vinden på hans första gunga. Till höger, mellan den stora stenen och tallen står vårt ”fotbollsmål”. Klumpen i halsen förstoras när jag tänker på den lilla treåringen (nu tolv år) som gör en lycklig segergest när han besegrar pappa.
Jag låter blicken panorera runt huset en sista gång medan hjärtat och sinnet fylls av fler bilder. Alla dessa minnen, alla dessa erfarenheter, jag förstår nu vilka viktiga byggstenar de är i mitt liv. Det var därför jag var tvungen att gå in i huset igen, så att jag skulle kunna ta med dem ut.
När jag stänger dörren känner jag mig som en rikare man.
(Första delen på videon, When I Pray, visar Isak som baby ”på golvet”.
DEN PERFEKTA HUSTRUN
Förra veckan skrev jag om den perfekte äkta mannen. Nu har jag hört från några personer att jag också borde skriva om den perfekta hustrun. Säger du A får du säga B, lät det. Oj då, suckar nu Sveriges hela feministkår och håller andan. Här har vi en karl – en kristen sådan till råga på allt – och han sätter ihop ordet ”hustru” med adjektivet ”perfekt”. Det kan aldrig bli bra.
Slappna av! Ni har faktiskt rätt: det blir inte bra. Det var därför det aldrig ingick i planen. Det är en sak att jag skriver med lite självironi om vad mannen (jag själv) behöver göra i ett äktenskap, men en helt annan att skriva om vad kvinnan ska göra. Jag känner mig inte så bekväm med det.
Visst ska man diskutera med varandra och försöka lösa saker och ting, men i princip anser jag inte att min fru ska ”göra” något alls för mig! Det är inget som någon man har rätt att kräva. Vad hon gör, det gör hon för att hon själv vill. Man gifter sig inte med någon för att man ska ändra på personen. Man kan bara ansvara för sig själv (därav min text om mannen enbart). I bästa fall ändras och växer man ihop tillsammans.
Vad jag däremot skulle tycka vara intressant är att höra från dig, du hustru/kvinna som läser detta, hur du själv ser på din roll. Om du jämför det jag skrev om mannen, från ditt perspektiv, vilka är de egenskaper en kvinna bör sträva efter att erhålla som kan hjälpa relationen? Sedan kan ju vi män gärna kommentera de geniala saker ni kvinnor kommer fram till. J
Det enda jag egentligen vill lyfta fram om ämnet är de funderingar jag hade innan jag gifte mig, tankar på vilken slags kvinna jag ville gifta mig med. Jag hade bara ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon som jag kunde föreställa mig som mor till våra barn.
En sådan kvinna fanns. Och jag hade tur som fann henne. Eller, ärligt talat, vi fann varandra.
När jag skrev mannen tog jag hjälp av mina söner. Det vill jag göra nu också. För lite spänning måste vi ju ha. Jag frågade dem hur de såg sin framtida livskamrat.
Båda två sa att hon måste vara omtänksam, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru ska vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och hon måste ha bra andedräkt, för annars går det inte att pussa henne. Nej, det är ju klart.
”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.
”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”
”Ursäkta?”
”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”
”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”
Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska rik också… nej, förresten, jobba McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”
”Ja, naturligtvis.”
Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?
”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”
Preparing for trick-or-treat.
“Dad, I’m not sure about this?”
“What do you mean, Johannes? Don’t you want to get lots of candy?”
“Yeah, but not like this! The other kids will laugh their heads off!”
“No they won’t! You look great! And in worst case, people will feel sorrow for you and give you even more candy!”
“Are you sure about that?”
Of course, son!” Would I lie to you?”
“Ehh… do I have to answer that?”
“Common handsome! Get over there with your ghostly brother. And give me a smile!”
“Grrrr….!”
“Good enough! Now get out there and bring back to your da… I mean to yourselves lots of goodies! And eh… if you need some help eating that stuff later – just so you don’t get a stomach ache - I’m always here to help!”
“Thanks, dad! Always willing to serve, right?”
“Absolutely! That’s me!”
DEN PERFEKTA ÄKTA MANNEN
Förra veckan lovade jag att det skulle komma en lista på den perfekta äkta mannens egenskaper (se Det är inte lätt för oss män). Jag började med att fråga mina söner, tolv och nio år, hur de tyckte att en man skulle vara gentemot sin hustru.
Svaret blev att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger de med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste han lyssna på sin fru.
Jag småler och frågar hur mannen inte borde vara. De svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot.
Hmm.. bra svar! Det sammanfattar ju faktiskt allting. Men eftersom vi ändå håller på kanske vi kan ta och utveckla det där och lägga till några punkter. Vad är det egentligen för detaljer vi män måste tänkta mer på? Det här är vad jag tror.
Vi måste visa mer empati och lyssna bättre. Det inkluderar att inte försöka ge råd hela tiden. En varm kram och ett ”jag förstår, älskling” fungerar hundra gånger bättre.
Vi måste hålla det vi lovar. Säger vi till exempel att vi ska komma hem klockan fem, om vi då har livet kärt då är det fem som gäller.
Att visa omgivningen att man älskar och respekterar sin hustru är viktigt. Dock inte för sakens egen skull, utan för att man verkligen menar det och för att beteendet hedrar hustrun och bygger hennes självkänsla. Alltså, ömhetsbevis är inte begränsade till sängkammaren. En man som inte offentligt vill ta sin hustrus hand eller hålla om henne, speciellt inför barnen (det är sååå viktigt) är inte värdig hennes kärlek.
Det där grabbarna sa om att inte tjata emot är helt rätt. Visst är man frestad att alltid säga det man tycker, men ärligt talat, går världen under om man ibland kniper igen? Nej, den enkla regeln för den perfekta mannen är: håll alltid med (med ett undantag: när kvinnan säger att hon ser tjock ut).
Sedan hade vi det där med att vara snäll. Det är ju bara självklara saker, som att ge komplimanger, att inte skälla på henne inför barnen (eller någonstans för den delen), köpa blommor, se till att få ”egen” tid tillsammans, samt hjälpa till med disk och städning (bästa knepet att få frugan på kramhumör).
Ett annat sätt varpå en man kan vara snäll mot sin fru (och faktiskt hela sin omgivning) är att hålla sig ren. Vadå, undrar ni? Ja, alltså att regelbundet duscha till exempel. De flesta tycker väl det är en självklarhet, men tro mig, inte alla! Om du råkar ha en fru som påminner dig ibland om att ”du stinker!”, se det som en vänlig hint. Hoppa in i duschen!
Att hålla sig fräsch i allmänhet är ett måste för den perfekta mannen. Allt pruttande och rapande bör läggas ner, såvida du inte är helt säker på att du är ensam (som långt ute i skogen). Ej heller bör du offentligt peta dig i näsan eller klia dig i skrevet. Annat som kvinnan kan uppfatta som ofräscht är när centimeterlånga hårstrån väller ut ur näsan, när du försöker pussa henne efter att ha ätit en kaviarmacka eller rökt lax, och när du står upp och kissar. Ja, det sistnämnda – att mannen helst sitter ner – vet jag att många kvinnor uppskattar (förstår dock inte varför).
En sista punkt om att vara ren och fräsch: kläder. Den här biten får jag personligen jobba hårt med, för jag avskyr att shoppa. Men sanningen är den att ni kvinnor har rätt: vi män kan inte gå omkring i samma kläder år efter år. Det spelar ingen roll om min favorittröja har fungerat bra i tio år. Det är nog dags med lite förnyelse. Att kvinnor gör sig fina för oss män, det tycker vi är viktigt. Varför skulle det vara annorlunda i ett omvänt läge?
Det flesta kvinnor vill att deras män ska ta kommandot. Då menar jag inte att de ska styra kvinnan. Nej, ett förhållande som inte är jämlikt är inget förhållande. Mannen ska helt enkelt vara initiativrik och inte sitta på sofflocket och vänta på bättre tider. Denna ”mes” vill ingen kvinna ha. Hon vill ha en man som kan fatta beslut och sedan göra något åt saken.
På tal om att göra saker, hur ofta händer det inte att en hustru ber sin man att göra något, och det tar flera år innan han får tummen ur. (Jag har fortfarande några lister som efter sju år inte är fastspikade. Angelica måste ha påmint mig hundra gånger.) Om mannen ska uppnå perfektion i kvinnans ögon måste det ske en radikal ändring. Det där med att skjuta upp saker, det måste vi bara få ett slut med. Den ansvarstagande mannen gör genast vad han blir ombedd att göra. Nej, jag ångrar mig: han ska till och med göra det innan han blir tillsagt. För den perfekta mannen ska märka vad som är fel (trasiga glödlampor, läckande kranar, oklippt gräsmatta, osv) och fixa det innan frugan hinner märka något alls.
Men ska man fixa grejer då krävs det att man har en viss grundläggande kunskap. Om inte mannen redan besitter sådana beskaffenheter när han gifter sig så är det mödan värt att utrusta sig med den kunskapen så snart som möjligt. Jag talar om kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri, matlagning (ja, det uppskattas faktiskt allt mer) och städning såklart. En sådan man kommer att stå högt i kurs.
I allt detta – att mannen ska ta initiativ, fixa saker och kunna ta emot instruktioner – så finns det en mycket viktig detalj ej att förglömma. Kvinnan uppskattar självfallet att mannen gör det han blir ombedd om. Men helst skulle hon inte vilja säga något alls. För att om mannen verkligen älskar henne, då skulle han veta vad hon känner innan hon behöver säga det. Med andra ord, den perfekta mannen är en tankeläsare. Men vänta lite, tänker kanske ni män, nu börjar det väl gå överstyr? Nja, egentligen inte. Jag menar inte att vi ska läsa några svåra tankar, bara sådant som är självklart. Dessutom, för att hjälpa oss på traven får vi faktiskt lite hintar då och då av våra välmenande hustrur: ”Åh, titta, älskling, det verkar vara stopp i avloppet!” Då är tiotusenkronorsfrågan: vad tänker hon på egentligen? Förstår ni vad jag menar? Busenkelt, eller hur?
Och till slut, det viktigaste av allt: låt hustrun aldrig få det sista ordet. Det är reserverat för mannen – och skall alltid användas. Det är en fras som består av endast två ord, så jag tror oddsen att vi män kan lära oss den utantill är ganska goda. Den lyder:
”Javisst, älskling!”
Kvinnor, vad tror ni? Är det något jag har missat (det finns såklart många fler saker att säga)? I så fall, vad vill ni lägga till – eller dra ifrån?
Män, vad tror ni? Har ni någon mer observation? Den viktiga frågan är: kan vi fixa det här? Jag tror det! Självklart att detta skrivet med mycket självironi, etc, men det finns inget fel i att sträva mot perfektion. Jag ser det hela som en resa: man gör så gott man kan på vägen och bemästrar en egenskap i taget. Så länge man går framåt och är lyhörd mot omgivningen, det är det viktigaste. Som idag, till exempel, jag har inte petar mig i näsan en enda gång, och jag har bytt ut en glödlampa och tömt diskmaskinen – utan att någon har sagt till mig.
Snart får jag väl en medalj.
Here’s a (demo) song written for my wife on her 30th birthday six years ago. The wonderful couples seen in this video are people my wife and I work and associate with. With a few simple photographs and film clips I just wanted to show the special bond that can and should exist between husband and wife.
The most frequent and beautiful face seen in the video is of course that of my wife, Angelica (together with the cutest face, baby Isak’s). Friend, companion, lover, and wife, she is the answer to my prayers.
